Stockholm

Ronja sitter på bussen och försöker hitta det charmiga i att skumpa runt i trettiofemgradig sunken värme. Hennes vänner säger alltid det, att de föredrar bussar framför tunnelbanor, att de är mer personliga och charmiga.
Ronja blundar, fast ögonlocken skumpar liksom upp igen strax efteråt då bussen hoppade till. Hon suckar. Hon ser ut genom fönstret. Rutan. Undrar förstulet om det skulle heta en ruta om den var rund. Undrar förstulnare hur runda hörnen på rutan måste vara för att det inte längre ska kallas för en ruta. Förstulnast är tanken om vem det är som bestämmer hur kantiga hörn ska vara för att det ska vara hörn. Hon ler plötsligt. Hon inser att hon skulle tycka om det yrket. Att bestämma om något är för runt eller inte. Hon fnissar till och tänker på EU och hur de får bestämma hur raka gurkor ska vara. Hon fnissar lite till och tänker att EU i alla fall inte kan bestämma att de snea grukorna inte får vara gurkor längre.

Ronja går av bussen. Hon inser att det är fel station, och vänder sig om mot farkosten igen, bara för att höra den pysa till och segla iväg. Hon mumlar något för sig själv. Hon kliar sig trött i håret och stapplar fram till tidtabellen. Tittar på klockan hon har runt halsen.
Hon fnissar till. Det gamla fickuret hon har i kedjan med en hel visare och en som asslar omkring bäst den vill, har hon ju mest där för att... för att ingenting. För att hon är flickan med den trasiga klockan runt halsen.

En sekund kommer inte långt

Ett, två, tre, fyra, fem hopp tar sekundvisaren framåt över urtavlans oändliga landskap. Sommarnatten och dess låtsasmörker lurar inte mig. Jag har lärt mig att det bara är en lögn. Natten kommer utan sitt svarta under de här månaderna, och trots att solen lämnar himlen är inga handlingar dolda. Jag vet dessutom att brevbäraren dricker frekvent och vilken färg hans fickplunta har, men det lär vara av mindre relevans.

(Ibland skiter han i pluntan och tar med sig små snapsflaskor.)

Barnen i grannhuset slår sönder snäckornas skal och blottar de feta snigelkropparna därinne. de anlägger en massgrav bakom rosenrabatten. Varje dag går fru Grannhus ut i trädgården och betraktar sina rosa blomster med ett varmt leende, likt Volksdeutsche som flyttade in i de polska judarnas lägenheter och lyckliga åskådade de antika möblerna. Bakom varje nyutsprungen ros vilar ett blötdjurskadaver. Bakom varje beslagtagen lägenhetsdörr vilade minst en död jude. Fru Grannhus ler och serverar barnen saft vid verandabordet. I köket väntar hennes man på att få ge henne hennes dagliga kok stryk. Det ser jag från vindsfönstret runt elvatiden varje kväll, trots att herr Grannhus tittar efter så noggrant att ingen ser. Står man bakom gardinen är man osynlig och allseende.

Inte heller fågelsången lurar mig, inte alla försäkringar om att allt ska bli bra. Förr tvingade de på mig en peruk, men var gång jag tog av den följde stora testar med. De har givit upp den idéen. Låtsasmörkret faller, håret faller, allting faller men jag vet ändå exakt vad som sker utanför huset. Jag vet när barnen Grannhus går till stranden (klockan tio varje dag, med undantag för söndagar och dagar med dåligt väder), när hon med hunden passerar (hon försöker lura mig och gör sitt bästa för att göra klockslagen så varierande som vanligt, men hon passerar alltid mellan klockan åtta och klockan nio på kvällen) och jag vet exakt hur mycket klockan är och hur litet tid som är kvar.

Med kikaren framför ögonen ser jag hela vägen till stranden, om jag tittar från fönstret i mammas och pappas rum. Det får jag, trots det lama tjatet om deras privatliv. De vet också hur litet tid som är kvar.