Ronja sitter på bussen och försöker hitta det charmiga i att skumpa runt i trettiofemgradig sunken värme. Hennes vänner säger alltid det, att de föredrar bussar framför tunnelbanor, att de är mer personliga och charmiga.
Ronja blundar, fast ögonlocken skumpar liksom upp igen strax efteråt då bussen hoppade till. Hon suckar. Hon ser ut genom fönstret. Rutan. Undrar förstulet om det skulle heta en ruta om den var rund. Undrar förstulnare hur runda hörnen på rutan måste vara för att det inte längre ska kallas för en ruta. Förstulnast är tanken om vem det är som bestämmer hur kantiga hörn ska vara för att det ska vara hörn. Hon ler plötsligt. Hon inser att hon skulle tycka om det yrket. Att bestämma om något är för runt eller inte. Hon fnissar till och tänker på EU och hur de får bestämma hur raka gurkor ska vara. Hon fnissar lite till och tänker att EU i alla fall inte kan bestämma att de snea grukorna inte får vara gurkor längre.
Ronja går av bussen. Hon inser att det är fel station, och vänder sig om mot farkosten igen, bara för att höra den pysa till och segla iväg. Hon mumlar något för sig själv. Hon kliar sig trött i håret och stapplar fram till tidtabellen. Tittar på klockan hon har runt halsen.
Hon fnissar till. Det gamla fickuret hon har i kedjan med en hel visare och en som asslar omkring bäst den vill, har hon ju mest där för att... för att ingenting. För att hon är flickan med den trasiga klockan runt halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar