Piquenique by the Motorway

Vi kör runt i rondellen. Mamma brukar aldrig köra, men idag sitter hon vid ratten. Från en av avfarterna kommer en stadsjeep dundrande utan pardon. Mamma ryter:
- Han var då inte rädd om sitt liv?
Gravallvarligt svarar jag:
- Stadsjeepar behöver inte vara rädda för någonting.

Satan, satan, soluppgång

Och springer, mot det där som aldrig rörde vid mig. Fötter slår mot domedagen och klockorna klämtar och ringer för mig. Äntligen är ljuset klart och jag existerar. Bortom horistonten skymtar morgonen, på andra sidan soluppgången finns bara jag och minnet av dig.

Och springer, flyr inte, springer från det de sa, du sa, de sa skulle hålla för evigt.

För en lång lång tid

Bank, bank, bank, bank, bank. Jag hade aldrig tänkt på att stället där man lånar pengar heter likadant som hjärtslag förrän jag träffade dig.

Alla sarkastiska kommentarer som vi fällt om varandra faller som ett duggregn över mig, och jag snubblar ner för gatorna i Göteborg nu med en gitarr över axeln och halvpackade tygpåsar i händerna. Jag kommer inte att älska dig för resten av livet. För varje steg flimrar du förbi, dina bilder, din röst, dina händer, dina ögonfransar, ditt… Jävla gnäll. De ljusa bilderna svartnar, som svedda av en ljuslåga.
"Hur nu något ljus skulle kunna brinna i det här ösregnet", tillägger jag högt för mig själv.
Asfalten glänser nattsvart i skymningen och bortom nerförsbacken skymtar innerstaden. Bortom nerförsbacken skymtar livet utan dig. Stegen kommer fortare av sig själva, klapprar mot underlaget.
Kanske var det inte du som blev sämre, kanske var det bara jag som blev bra.

Bra bättre bäst. Jag känner mig plötsligt som en prinsessa där i backen, en prinsessa i för höga klackar rusandes nerför, kanske rakt in i drakens käft, eller så var det just från drakens käft och in i prinsens famn. Antingen kommer hon att bryta anklarna eller så kommer det poppa upp någon sådan där groda hon spontant får förr sig att kyssa och så poff. Poff. Antagligen kommer hon att bryta anklarna. Jag kommer att bryta anklarna.

Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre. Om jag var tio år yngre skulle jag kyssa grodjäveln.

Hur som helst. Backen. Fötterna. Klappret. Fy fan. Vad i helvete behövde jag dig ens till från början? Vad var själva poängen i att älska dig sådär så att hela bröstkorgen kunde värka sönder bara av att du log. Som att du skjutit mig. Du sköt mig. Erkänn.

Fast nyss var det okej. Jag var ett glatt skjutet offer så länge som du älskade mig i gengäld. Fast det är klart. Slutet är alltid där och knackar på. Precis som mamma knackar på dörren precis när leken har kommit igång. Det är dags att gå nu. Det hela var oundvikligt. Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav.

Jag stannar halvvägs ner i backen, kryper in i en spårvagnskur och gömmer mig för hällregnet. Tygkassarnas innehåll närmar sig ett dyngsurt läge och jag har ändå ingenstans att gå. Förstrött börjar jag stämma gitarren som i vätan och kylen blivit både katt och ostämd.
Jag kan föreställa mig fortsättningen nu. Jag fortsätter nerför gatan, smiter in på vår gamla krog och sätter mig i en av de nersuttna sofforna längst in. Med gitarren i famnen är jag oantastlig. Någon jag känner knackar mig på axeln.

"Erik?"
"Erik!", svarar jag.
"Vad gör du?"
"Jag är en prinsessa!"
"Och varför har du på dig stilettklackar?!"
"Vi blev utslängda allihopa. Vi är som systrar och bröder nu."

Det där med alternativa verkligheter har alltid varit min grej. Eller inte, beroende på hur man ser på saken. Jag kan inte hålla isär dem. Jag är lika mycket prinsessa som sunkig gitarrkille och jag kommer aldrig att lära mig vilken verklighet som är den som stämmer. Man tycker väl att verkligheten, den riktiga verkligheten, omvärldens verklighet, bör hinna ikapp mig. Man tycker att den borde göra det nu, här och nu i busskurshelvetet. Det enda som hinner ikapp mig är tidtabellen. Den flimrar förbi mina klackar och under några desperat fumliga ögonblick hissas jag upp och ner mellan verkligheterna, från klackar till tygskor, från tygskor till klackar och så börjar det om igen. Klackarna ser blöta grodor, tygskorna ser tabellen. Grodorna ser vidriga ut. Tabellen ser ouppnåelig ut. Siffror. Vad är klockan?

Sedan inser jag att jag sitter och skakar på den vattenskadade bänken. Jag vet inte riktigt hur det här gick till. Är det dig jag grinar över? Jag önskar att det inte är så. Jag vill mest bara slå dig. Slå in den där välformade näsan. Varför måste vi döda varandra? Jag kommer att döda dig en vacker dag. Eller en ful dag. Jag kommer att döda dig. Avsiktligt. Eller eventuellt oavsiktligt. Jag ska säga förlåt, jag ba råka.

Jag kan se dig komma efter mig. Det långa håret är klistrat mot dina blåkalla kinder och ögonen irrar. Dessa svaga ögonblick ger du mig och du inbillar mig att jag älskar dig. Jag kommer inte att älska dig för resten av livet. Jag kan se mig själv resa mig och lämna min gitarr och hela alltet, allt som är mitt, för dig. Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre. Du har så stora ögon och jag är så ung. Du är så vacker och jag är så ful. Du är så bunden och jag är så fri.
"Jag är inte tio år yngre", säger jag i ett tonfall som av pretentiösa författare kallas nyktert.
"Jag älskar ju dig", säger du tappert och du kunde lika gärna ha spottat på mig så äckligt som det låter.
"Jag kommer inte höra av mig igen."
"Jag skämtar inte, Erik."
"Det får räcka nu, med ditt tjat och gnäll och allt vad det är. Det finns inte mycket mer att säga, vi två hör hemma i ett rum med inga andra. Men gissa vad, Madeleine, det fungerar inte så."

Belåtet lutar jag ryggen mot den svinkalla glasrutan. Så skulle det ha låtit, om hon hade vågat sig. Mellan tårarna, eller är det regnet?, kommer skrattet.
"Så säg det, och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp!"

Så gick det till när vi dog. Så gick det till när du sköt mig, så gick det till när jag körde över dig, så gick det till när vi brann upp. Nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid. En evighet är en lång tid, vet du det?

Jag tog mitt pick och pack och stack. Fniss. Det rimmar. Du som älskar rim. Du som verkligen är världssämst på att rimma. Fniss. Du som, du som, du som. Du som alltid klämde ut det sista ur kaviartuben. Jag undrar vem som nu ska tömma mina kaviartuber. Fast vem fan bryr sig. Jag hatar ju kaviar.

Varför måste vi såra varandra? För att för att för att för att vi inte kan undgå det. Till och med kaviartuberna och rimmen skaver nu. Jag har skavsår nu Madeleine. Skavsår. Jag kommer inte höra av mig igen. Och gissa vad, Madeleine, gissa vad? Jag skämtar inte heller. Du är verkligen dålig på rim, jag hatar faktiskt kaviar och jag har skavsår på riktigt. Från prinsessklackarna. Madeleine. Du var mina prinsessklackar. Madeleine. Du måste kliva av mina fötter nu. Klappra hem bäst du vill. För jag. Kan inte. Springa i nerförsbacke. Med dig på fötterna.

Plötsligt hör jag regnet smattra igen. Det klapprar precis som skorna. Jag känner stilettklackarna ramla av. Känner den kalla luften svepa över skavsåren. Borta.

Någon gång måste du bli själv

Hennes decimeterkorta hår stod på ända när hon med ringar under ögonen betraktade sin spegelbild. Klockan var 03.57 och hon borde väl inte vara vaken än. Alls. Fast vaken var hon ju, Elsa. Hon hade inte sovit på flera nätter nu. Eller jo. Bara inte ordentligt. Hon hade tänkt för mycket. Drömt för mycket. Naturligtvis handlade allt, allt, allt, om en speciell människa.

Du är inte så fin, men det är nåt med dig.

Elsa var till sin egen förvåning inte alls vemodig. Hon flinade nästan, trots att hon bara satt och stirrade in i sin egen märkliga spegelbild. Tänkte på Dig. Dig och Du, Din och Ditt. Ditt liv. Ditt leende. Och så din tjej. Hon med det där blekfeta leendet. Om man nu kan ha sådana. Blekfeta leenden. Skitsamma.

Hon har ett falskt leende, jag har sett det, hur har du undgått det alla de här åren?

För en dag, konstaterade Elsas outsövda men sedan länge vakna hjärna och själ, kanske framför allt själ, kommer det att bli Du och jag. Trots allt.

Det var så lustigt det där, hur en människa kunde bli mer än bara materia och egna tankar, hur de kunde bli en sol och göra en själv till en planet som i ständig bana sprang runt detta centrum för handling, tanke och känsla. Elsa visste hur det var. Rotationsbanan besökte hon dagligen, för att inte säga timligen (Men är det ens ett riktigt ord?). Ständiga cirklar med hennes livs anledning att få hjärtslag att rusa som mittpunkt, som hon uppskattade dem.

Med ett leende, som alltid när hon tänkte på honom, föll hon ner i sängen bland veckogamla lakan och dunkuddar. Fönstret stod på glänt och släppte in fräscht syre och morgonens första solstrålar, de kittlade henne i ansiktet. Precis som du, tillade tanken och leendet växte utan att för den sakens skull bli blekfett.

Visst var det fånigt. Det tyckte Elsa också. Hon hade aldrig trott att hon var en sådan där som blev så pass kär att det slog gnistor i hjärnbarken, vred sig bland tarmarna och gjorde synfältet lite fläckigt. Förrän hon var med om det, vill det säga. När hon gick hem efter den dagen och den konfrontationen med tarmvredet, synfläckandet och hjärnbranden, hade hon tittat långt och länge på sig själv i badrumsspegeln. Gode gud, hade hon tänkt. Inte jag också. Nu var hon som i ungdomsböckerna. Hon var inte bättre än någon av dem. Hon hade suckat djupt, spänt blicken i sig själv och ryckt på axlarna. Nåväl. Hon hade i alla fall aldrig varit hästtjej. Det måste väl jämna ut en del i alla fall.

Första gången du sa hej.

Elsa smälte. Till sitt stora förtret.

Klockan blev kvart över fyra och fåglarna började sjunga. I morgonsolens ljus kändes allt ljuvligt, som att han var själv och att han när som helst skulle kasta grus på fönstret (det brukade han ju faktiskt göra), huttrande vänta tills hon, med flit, släpat sig ner till den asfalterade gården (det hände faktiskt varje gång han hälsade på henne tidigt) och vänta med den lekfulla utskällningen (även den var dem familjär) till efter han kysst henne (det hände aldrig). När som helst kunde det hända, och när det gjorde det skulle hon le och äntligen kunna berätta för hela världen och framför allt för honom att det var för honom hon log.
Hon kunde inte hålla sig. Med höger hand bläddrade hon fram hans nummer och ringde upp. Visserligen kunde hon ha slagit hans nummer, hon kunde det utantill, men en viss nonchalans måste bibehållas. Han svarade på andra signalen.

”Har du sett solen? Sådana fantastiska soluppgångar finns inte, vet du.”

Den underbara klangen i hans röst när han sa ”vet du” rann som gyllene, smält smör eller bärnstensfärgad honung genom hennes vener.

”Fjolla”, fnös hon och honungssmöret rusade.

Jag väntar, väntar. Han var visserligen inte hennes än. Inte ens i Elsas bubbla var han hennes. Än. Mycket kunde sägas om Elsa. Man kunde säga att hon var en märklig jävla brud, ett förvirrat jävla socialfall, en naiv människa, en ologisk person. Om man påstod något sådant skulle man ha rätt, i alla fall i något hörn, i någon alternativ sanning modifierad av lite små vita eller grå eller kanske svarta lögner eller rykten. Vita rykten. Hur som helst kunde man inte säga att hon var otålig. Hon var en jävel på att vänta. Att vänta var för i övrigt precis vad hon tänkte göra. Det var henens sätt att med säkerhet nå fram till sitt mål. Det rullades sakta mot henne, som ett fat med sushi på en sådan där sushiresaturang med rullande band. Inte för att hon gillade sushi. Hon hatade skiten. Fast mot henne kom den ju. Inte sushin. Du.

Någon gång måste du bli själv. Han kunde inte tillhöra den där blekfeta (eller hur var det nu) bruden, även om han gjorde det för stunden och hade gjort det i x antal år nu skulle det aldrig hålla för alltid.

”Du är en fjolla”, spann han i luren. ”Jag kan inte prata, Tess sover.”
”Snälla? Jag ligger ensam i förgyllt solsken och saknar sällskap.”

”Du borde bli killtjusare och skaffa dig en sängpartner.”

”Jag sparar mig åt dig”, och hon visste att han skulle skratta åt det.
Han skrattade.

”Då kan det väl inte hjälpas att Tess, jag får ursäkta mig med att jag idkar umgänge med min framtida fru.”
Och jag har sett, dina pupiller växer när du är med mig.

”Allt annat vore lögn, förtal och hittepå!”
”Sannerligen.”

Tystnad.

”Vad tänker du på, Elsa?”

Någon gång måste du bli själv!

”Att någon gång måste du bli själv.”

Han och Alexandra och jag

Om jag lägger fokus väldigt mycket åt vänster tittar jag rakt på dig. Någon har snurrat mitt huvud tre varv åt öster och sedan sju varv tillbaka igen. I ögonvrån löper skuggorna längs med de robusta timmerväggarna. Stearinljusen på bordet flackar och droppar vitt, genomskinligt vax på den oljade träytan. Du ler.

Vänta.

Spola tillbaka tiden två sekunder.

Log du just?

Du ler fortfarande.

Vi pratar om något jag inte längre minns hur det började. Ibland skrattar du. Ibland tassar vi fnissande ut i köket och hämtar fler burkar, ännu en box och ytterligare cigarettpaket. Fimparna ligger som ett avslaget snöfall omkring bordet. Ölslattarna är avslagna. Ljuset gör sig självt avslaget i takt med droppandet. Min blick och mitt fokus är avslaget. Du skrattar igen och dina tänder lyser i halvdunklet. Du är inte avslagen.

Vad vill du?

Jag försöker tyda dig. Tro mig. Jag försöker. Jag ser dig i ögonen och ser din sådär charmigt tvivlande blick. Jag vill att du ska stanna, men det känns så långt bort att jag ger upp tanken redan innan jag riktigt tänkt klart den.

Vänta.

Du stannar. Eller nej. Det är jag som inte stannar. Jag följer med dig. Vi flyr tillsammans, flyr vind för våg ut i stugans jävla vardagsrum och kök och övervåning och sedan så blev det ju så fel. Vad flydde vi ifrån? Du står fortfarande framför mig. Du ler. Du ser tvivlande ut och jag tvekar med varenda nervbana.

Det känns som om jag vill gråta, gråta eller spy.

Du tänder en cigarett. Drar upp benen. Stödjer hakan mot dem. Ler lite. Tvivlar. Ler. Tvivlar.

Fan.

Ditt bord är klätt med aska. Jag tänker att du nog är likadan. Att vi är av samma skrot och korn. Det handlar inte bara om att vi röker samma cigarettmärke och att vi båda fräser åt starksprit.

Jag har följt dig ett tag nu, Alexandra. Jag minns den dagen när Hannes stormade in i vår då gemensamma lägenhet och drömskt hävdade han var kär och hade funnit kvinnan i sitt liv. Samma kväll sågs vi för första gången. Du var ljuvlig, du är ljuvlig. Och ful. Ditt kantiga ansikte ramas in av kaskader av kastanjebrunt hår, dina smala, djupa ögon av långa ögonfransar.

Om jag bara kunde förstå vad du menade!

Ni såg lyckliga ut och jag log överseende. Tre timmar senare hade Hannes i all sin iver däckat över bordet och vi två, de ännu vakna, lät honom sova och fortsatte umgänget i ett annat rum.

Det borde vara lugnt, det borde inte vara någon fara. Det har ju alltid fungerat förut. Varför skulle det inte kunna rulla på nu också? Varför ler du sådär? Varför tvivlar du sådär målmedvetet?

Jag vill hata dig. Men så är du så sjukt vacker och sabbar allt igen. Här bor du Alexandra. Åh fy fan. Hannes kommer att döda mig. Nej. Hannes dödar inte. Hannes blick kommer att mörkna, han kommer hyperventilera i exakt 9,5 sekunder innan han halsar tre koppar kaffe och flyr. Flyr precis som vi flyr.

Ett omöjligt dilemma. (ordet nej sitter fast i mina lungor)

Det där med att gråta inombords har jag aldrig tidigare köpt. Men jag känner hur hela Hannes existens inom mig smälter till tårar kring mina organ, pumpas runt i mitt system och sprider sig oundvikligt genom hela mig.

Vad skulle väl ändå dårskap vara till för.

Fly med mig, Alexandra. Om inte anat så för att slippa se Hannes någonsin igen. Jag vill ha ett falskt pass och en plastikoperation, vill se annorlunda ut och odla skägg och bara fly. Aldrig mera Hannes, aldrig mer min bästa vän. Vad fan flydde vi ifrån?

Å andra sidan kan jag ju inte säga nej. Inte någonstans kan jag utan tvekan säga nej till dig. Men jag ser hur någonting händer, något förbjudet sker. Inte heller jag kunde låta dig vara. Sprang dina händer över mig, sprang mina över dig. Jag hade aldrig kunnat säga nej till de där hårkaskaderna som släpade genom askan och lämnade ett gigantiskt spår efter sig. Inte heller till den försynta foten som övergick till att vara allt annat än försynt när den väl hittat sitt mål.

Det var först när du mötte mig i luften över soffan som jag trodde på min egen ursäkt, att du faktiskt ville överge din älskade för en sådan drummel som jag.

För en jävla drummel är jag. Den drummel som till sist lade sina skrupler under den soffa i vilken han sedan lirkade och trilskades med sin bästa väns flickväns behå. Drummeln såg sagda flickvän kasta av sig allt annat vad kläder hette och sedan sänka sig över honom.

Om någon frågar kan jag ju alltid säga att hon våldtog mig.

Min mun viskar ”kom hit, kom hit”.

Det blir såhär ibland. Det händer väl alla. Alla gör väl snedsteg. Alla knullar väl med sin väns tjej? Det är ju inte som att jag menar att såra honom. Jag bara trampar lite snett, gör ett sådant där misstag som alla gör. Du tvingar mig från allt förnuft. Yrseln kommer plötsligt. Ångest. Jag känner den sippra ut i blodet tillsammans med tårarna efter den förintade Hannes. Jag kommer aldrig att förlåta.

Vi vaknar. Vi dör. Vi dör mer än vi någonsin kommer att dö igen. Hannes vet ingenting. Han kommer med baktung baksmälla utsläntrandes i köket med rusigt hår som om det var han och inte jag du hade rufsat till i natt. Hans blick är tung och för en sekund tror jag att han vet, han vet, han vet, nu flyr vi.

Naturligtvis vet han inte. Han vaknade ju med dig vid sin sida, Alexandra, dit du smugit in sedan skulden nått dig med. Din oro och ångest och allmänna panik är lätt att missa. Du blundar ju och inte ens Hannes som känner dig så väl kan se igenom den tunga dimman av huvudvärk som just nu spränger och krackelerar hans världsbild.

Trots den hastiga ursäkten om ett möte som gav mig anledning att smita är luften inte lättare att andas utomhus. Här finns inga tunga ölångor, sura vinskvättar eller halvrökta cigaretter, men syrehalten är lägre än på Drottninggatan i Stockholm trots att snön och den frostbitna andedräkten är gnistrande ren.

Det är ju det den inte är.

Vi är smutsiga nu, Alexandra. Läskigt skitiga. Det är skuld och det är skam, det är över Alexandra, that’s it, det här var allt. När jag skyndar bort från stugan dit jag bjöds av min bäste vän slår mitt hjärta dubbelvolter utan att det slår kärleksgnistor. Du är vacker, Alexandra, och smutsigt ful. Du är någon som inte älskar, trots allt du lovar Hannes dag efter dag. Vår enda natt var ingen enda natt för dig, utan en i mängden. Varför var du tvungen att ta mig? Varför var jag tvungen att tacka ja?

Jag förföljs av svarta, skuldtunga fotspår som lyser mot den rena snön.

Min mage krampar. Jag är hemma under duschen. Vill att vattnet ska omsluta mig, värma mig, trösta mig, bota mig, tvätta mig. Smutsen sitter inte på utsidan. Den sitter inte i huden, den sitter inte i kroppen, den sitter inte ens i kuken. Smutsen är skammen, skammen är skulden, skulden är ingenting mer än definitiv. Den sitter och krampar i magen. Som tinnitus kommer den att följa mig. Den kommer att krampa dygnet runt, kommer att vara påtagligare när jag är ensam, när tystnaden i vanliga fall skulle ha lugnat mig. Aldrig mer kommer jag att kunna se mig själv i ögonen.

Ångestfyllt gnyende stänger jag av vattnet. Jag torkar mig. Handduken får min hud att rodna. Jag får syn på min spegelbild och...

Jag sitter på knä. Spyr i toaletten.

Jag monterar ner alla speglar.

Jag sitter vid mitt köksbord. Jag stirrar ner i ytan och inser att jag aldrig mer kommer att kunna se ett kök utan att tänka på dig, Alexandra, dig och ditt jävla kök och din jävla läderkjol. Vi borde inte. Vi kunde inte. Ändå. Ändå försökte vi fly.

Det här

Är

Världens

Ände.

Vi flydde från mera än vi vann.

Allt du är

Barn, jag måste berätta om vårat populäraste påhitt, som vi sitter och skickar fram och tillbaka på msn om kvällarna. Vi skriver utifrån låtar. Fånigt? Fint. Kursivt = citat.



Egentligen var det alldeles för muntert för att ha sådan ångest. Ljuset var sådär mörkgult, som om alla fönster var flaskor med äppeljuice som solen lös igenom. Livet var ett äppeljuiceakvarium. Fast ångesten var lik förbannat där. Den grep i magen, sög åt sig energin, tankarna, livet själv. Äppeljuicen. Du är ju så fin. Ångesten är så hänsynslös. Du är ju så jävla fin. Allt du är. Du är så jävla fin men jag är så fel, och minus gånger plus är ändå alltid minus. På något sätt. Det är så märkligt, säger ångesten, och kramar lite till. Kramar ur den sista droppen ur organen och kramar lite till. Du är ju så jävla fin. Varför förstår jag inte? Varför ligger jag på mitt jävla parkettgolv, sprattlandes med benen i ett fåfängt hopp om att ångest och panik är bättre att ha i sprattlande ben än i ärligt livlösa.
När den värsta attacken lagt sig, hyperventilationen övergått i en mer systematiskt och faktisk andning, stirrar jag upp i taket. Parkettgolv och jävla SvenskaBostäders standarstak. Helvete. Vad hände med rationalism?
Kan någon. Bara berätta. Varför jag inte. Bara. Lägger mig. Bredvid dig. I Äppeljuicens ljus. Varför.
Älskar jag dig inte.
Det är parkettgolvet och jag nu.

Hon ligger ju där, hon rör sig inte alls, jo, bröstkorgen häver sig som om tjugotusen sorger vilade på hennes tappra men ack så veka revben. Med ryggen mot väggen ligger hon med oskyddade bröst mot mig, häver dem mot mig och liksom skriker åt mig att slita sönder det där pickande hjärtat som springer därinne. Du andas ganska tyst. Hur nära är jag inte att sträcka mig efter dig? Jag vill ju bara hålla om dig, möta dina läppar och viska i ditt öra hur allt egentligen är. Hur nära är jag inte att skrika mig sönder och samman för att jag inte kan göra allt det där?
Världen är ingen rättvis plats och ingen har sagt att den ska vara det heller. Ingen jävla alls.
Och likt förbannat vet jag att jag inte kan stanna här. Att gryningen redan knackar på fönstret och droppar in i form av äppeljuice och att du kommer att vakna. Du kommer att vakna, blinka, gäspa, blinka, undra, inte förstå, minnas, dra efter andan och dö framför mina ögon igen. Precis som du gjorde igår.

Jävla idiot. Jag är ett jävla skämt. Det bara brast. Jag vill ju bara vilja vara din. Istället för att se dig känner jag mina trötta ögon betrakta dig, dina mjuka former mot skrynkliga lakan. Det fula täcket, ditt otvättade hår. Jag vill vrida mig bort och gråta, men vet att det aldrig aldrig fucking jävla aldrig kommer att hända. Jag vill ju bara vilja kasta mig i dina armar och säga att du är det finaste jag vet. För det är du. Dina avsparkade skor ser ut att vara utplacerade i min hall av en övernitisk konststudent. Din hårknut är perfekt slarvig. Jag själv kan öva i flera timmar på att försöka få den att få samma charmiga slarvighetskänsla på mitt hår, på mina avsparkade skor. Det går inte. Du går inte att efterlikna. Hur kan jag då vara så jävla dum att jag säger nej? Jag vet att det är helt ur fas med allting vi bestämt. Vad fan tänkte jag på? Jag vill ju bara vilja vara din. Ändå sitter jag här och vet att ångesten kommer att komma från alla håll oavsett vad jag väljer att göra för återvändsgränder är lika fantastiskt opraktiskt jävla korkat opraktiska. Jag kan inte stanna här. Jag kan inte vara nära dig. Jag måste stanna här. Jag måste vara nära dig.

Jag kan ju inte andas utan dig.
Jag vill vara över dig. Vill se ner på dig, rakt ner i hela jävla härligheten, rakt ner på dig. Vill röra dig som jag rörde dig förut. Sedan ska du skratta, prata strunt och ditt taltempo ska vara minst trehundra kilometer i sekunden (för så vill jag ha dig) och jag ska fnysa åt dig med ett leende. Sedan ska du plocka upp allt som är ditt, allt du är, dra på dig ditt hela bohemiska liv som jag älskar mer än min bleka fyrfärgsimitation av en levnadsstandard och skratta. Du ska fladdra omkring i omatchade kläder som klär dig så omedvetet väl, för hela du är omedveten, och skratta. Du ska dra på dig de där förbenat välplacerade, slarvigt avsparkade skorna, knyta en sjal om huvudet, värdigt påpeka att du ser ut som en trasig orkan (det gick inte att hindra, det var som en orkan) och skratta. Du ska tindra, lysa, skina, glimra, du ska skratta, jag ska fråga hur du mår och du ska gå och du ska skratta. Jag älskar att du skrattar när du går.
Jag kan ju inte andas utan dig.
Vad jag önskar att det inte vore en perfekt uttalad, snirklig, finslipad till minsta detalj och så in i helvete välstrukturerad lögn.

Fan ta mig. Jag vet inte riktigt vad det är. Åh gode gud döda mig här och nu. Fast vänta. Fast nej, döda mig nu, innan lögnen spricker som en jävla blindtarm. Fast. Lögnen har ju redan spruckit. Så skitsamma. Bara döda mig. Förr eller senare. Jag fattar väl att det skulle ha varit perfekt. Jag vill skrika, banka in min egen skalle med en gjutjärnspanna och gråta. Jag vill se ett stjärnfall. Jag vill tappa en ögonfrans. Jag vill bryta en pepparkaka i tre delar. Jag vill ha en önskan. Och som jag ska önska. Att lögnen ska bli sann. Låt lögnen bli sann. Låt mig vilja ha dig. Låt mig kunna ge dig allt det där jag inte kan ge dig. För faktum kvarstår. Jag kan inte ge dig något alls. Jag bara sitter och tittar in i ditt äppeljuiceakvarium, betraktar dig, och älskar dig.
Nej.
Det var ju just det.
Jag älskar dig inte.
Det finns flera sätt att älska på.
Och det finns ett facit.
Det finns ett rätt och fel.
Jag räknade fel.
För minus gånger plus är ändå alltid minus.

EN EVIGHET TIDIGARE SAMMA NATT/MORGON/DOMEDAG
Du kom hit strax innan midnatt. Du traskade in genom dörren och jag blev glad. Blev. Glad. Jag reste mig och gav dig ett leende, men du skrattade inte. Jag undrade, du pratade. ”Kanske är det som det brukar, att jag bara pratar strunt, men jag börjar nästan tro att jag är kär”. Kan jag skylla på dig? Var det du som slog sönder min skrattande illusion av livet som en dans och du som ett återkommande inslag utan betydelse? Du betydde. Du betydde inte. Jag ville döda dig, jag ville älska dig, jag ville ha mitt liv som det var.
Den egoistiska världen puttade ut mig, över kanten och bort. Jag ville inte se. Hur kunde du ställa dig där, framför näsan på mig, och deklarera en eventuell kärlek? En definitiv kärlek som jag inte ville ha, inte kunde ta, för du var ju bara du och inget jävla mirakel. Hörde du det? Inget mirakel alls.
”Kan du fatta hur puckat det känns att säga nej?”
Du grät framför ögonen på mig.

TILLBAKA I HELVETET
Jag ser ju att du rör på dig nu, din hand darrar.
Du betydde. Du betyder inte.

Oberoende och distans. Vi hade ju sagt så. Varför kan du inte bara lyssna? Jag vill så förtvivlat jävla gärna säga att det här är ditt fel, ditt jävla fel, dina jävla skor, din jävla äppeljuice. Jag vet att det är mitt fel. Jag vet att det är mitt fel. Jag vet också att vi inte delar på någon skuld. Vi har istället fördubblat den i någon sorts obetänksam egoism – att ha mer, ta mer, mer, skitsamma vad fan det består av. Nu har vi mycket och inte fan består det i något som är lätt att bara dumpa i en sjö. Jag vill vara advokat, jag vill vara en upptagen med medelåldern, som har en jävla ursäkt att inte älska dig om den så bara stavas arbete. För trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig. Jag behöver en ursäkt. Jag kan inte bara sitta här och älska dig fast på fel sätt. Jag älskar allt du är men inte dig. Jag kommer alltid att vara älskaren som inte älskade dig. Fy. Fy fan. Fy fantastisk.
Jag går nu. Nu går jag. Jag kommer inte hit igen. Trots att det är mitt hem, inte ditt. INTE DITT. Mellan välbekanta lakan som ifall vi någonsin hade varit ett par. Bli ett mirakel, fittiga jävla brud. Fast sluta nu. Var inte så vulgär. Fast samtidigt. Vad finns det annat kvar att vara?

Nyss var luften fuktigt het, nu är den kall och vass. Trots den pissvarma äppeljuicen kan jag inte andas och det är ditt fel. Ditt fel, inte mitt. Jag bad inte om dig, inte om det här, inte om dina jävla dubier, inte om dina satans förbannade känslor, jag bad inte om dig. Jag vill ju bara att du ska samla ihop allt du är och försvinna ur mitt liv, att vi ska ses på torsdag när jag har en ledig kväll, ha sex och spilla öl på mitt golv. Ditt golv, här ligger jag på golvet på en obäddad madrass, för jag ska ju gå nu. Det är ju ditt fel. Det är du som har slängt ut alla dessa ord mellan oss, som ifall vi någonsin hade vart ett par, men hör på det här – VI har funnits, men du särknullade det. Ett perfekt ordval. Du särknullade allt vi var när du spändes, du darrade, du brast. Du brast sönder oss. Inte jag. Du.
Så jag går. Ut. Sparkar dina avsparkade skor åt pipsvängen (som du skulle ha sagt), öppnar dörren. Skrattar inte, fnissar till, springer tillbaka, lyfter upp allt du är och hittar ett svart hål att lägga det i. Du ska för evigt bort och jag får aldrig minnas dig, det bästa som någonsin hänt. Jag älskar när du rör mig och när du är här och jag hatar mer än allting att jag inte kan bli kär. Jag går nu. Tittar inte på dig. På allt jag älskar. På dig, du perfekta, på allt du är, på allt jag älskar. Jag går ut. Jag skrattar inte.
Jag önskar mer än någonting att det fanns alternativ till detta trötta, torra, bittra slöseri med liv.

Illuminati

- Jag söker alltings svar, lösningen på varje liten skitsak. Finns det en gemensam sådan?
- "Skit i det, köp en häst".
- Älskar du mig?
- Skit i det, köp en häst.
- Vill du inte lägga dig här bredvid mig?
- Skit i det, köp en häst.
- Och ta mig härifrån?
- Skit i det, köp en häst.
- Kan du aldrig vara det minsta lilla seriös?
- Skit i det, köp en häst.

Och jag tittar på den här texten och önskar, önskar att jag var så pass estetisk och euforisk att jag hade skrivit allt för hand utan att använda ctrl+c+v.