Bank, bank, bank, bank, bank. Jag hade aldrig tänkt på att stället där man lånar pengar heter likadant som hjärtslag förrän jag träffade dig.
Alla sarkastiska kommentarer som vi fällt om varandra faller som ett duggregn över mig, och jag snubblar ner för gatorna i Göteborg nu med en gitarr över axeln och halvpackade tygpåsar i händerna. Jag kommer inte att älska dig för resten av livet. För varje steg flimrar du förbi, dina bilder, din röst, dina händer, dina ögonfransar, ditt… Jävla gnäll. De ljusa bilderna svartnar, som svedda av en ljuslåga.
"Hur nu något ljus skulle kunna brinna i det här ösregnet", tillägger jag högt för mig själv.
Asfalten glänser nattsvart i skymningen och bortom nerförsbacken skymtar innerstaden. Bortom nerförsbacken skymtar livet utan dig. Stegen kommer fortare av sig själva, klapprar mot underlaget.
Kanske var det inte du som blev sämre, kanske var det bara jag som blev bra.
Bra bättre bäst. Jag känner mig plötsligt som en prinsessa där i backen, en prinsessa i för höga klackar rusandes nerför, kanske rakt in i drakens käft, eller så var det just från drakens käft och in i prinsens famn. Antingen kommer hon att bryta anklarna eller så kommer det poppa upp någon sådan där groda hon spontant får förr sig att kyssa och så poff. Poff. Antagligen kommer hon att bryta anklarna. Jag kommer att bryta anklarna.
Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre. Om jag var tio år yngre skulle jag kyssa grodjäveln.
Hur som helst. Backen. Fötterna. Klappret. Fy fan. Vad i helvete behövde jag dig ens till från början? Vad var själva poängen i att älska dig sådär så att hela bröstkorgen kunde värka sönder bara av att du log. Som att du skjutit mig. Du sköt mig. Erkänn.
Fast nyss var det okej. Jag var ett glatt skjutet offer så länge som du älskade mig i gengäld. Fast det är klart. Slutet är alltid där och knackar på. Precis som mamma knackar på dörren precis när leken har kommit igång. Det är dags att gå nu. Det hela var oundvikligt. Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav.
Jag stannar halvvägs ner i backen, kryper in i en spårvagnskur och gömmer mig för hällregnet. Tygkassarnas innehåll närmar sig ett dyngsurt läge och jag har ändå ingenstans att gå. Förstrött börjar jag stämma gitarren som i vätan och kylen blivit både katt och ostämd.
Jag kan föreställa mig fortsättningen nu. Jag fortsätter nerför gatan, smiter in på vår gamla krog och sätter mig i en av de nersuttna sofforna längst in. Med gitarren i famnen är jag oantastlig. Någon jag känner knackar mig på axeln.
"Erik?"
"Erik!", svarar jag.
"Vad gör du?"
"Jag är en prinsessa!"
"Och varför har du på dig stilettklackar?!"
"Vi blev utslängda allihopa. Vi är som systrar och bröder nu."
Det där med alternativa verkligheter har alltid varit min grej. Eller inte, beroende på hur man ser på saken. Jag kan inte hålla isär dem. Jag är lika mycket prinsessa som sunkig gitarrkille och jag kommer aldrig att lära mig vilken verklighet som är den som stämmer. Man tycker väl att verkligheten, den riktiga verkligheten, omvärldens verklighet, bör hinna ikapp mig. Man tycker att den borde göra det nu, här och nu i busskurshelvetet. Det enda som hinner ikapp mig är tidtabellen. Den flimrar förbi mina klackar och under några desperat fumliga ögonblick hissas jag upp och ner mellan verkligheterna, från klackar till tygskor, från tygskor till klackar och så börjar det om igen. Klackarna ser blöta grodor, tygskorna ser tabellen. Grodorna ser vidriga ut. Tabellen ser ouppnåelig ut. Siffror. Vad är klockan?
Sedan inser jag att jag sitter och skakar på den vattenskadade bänken. Jag vet inte riktigt hur det här gick till. Är det dig jag grinar över? Jag önskar att det inte är så. Jag vill mest bara slå dig. Slå in den där välformade näsan. Varför måste vi döda varandra? Jag kommer att döda dig en vacker dag. Eller en ful dag. Jag kommer att döda dig. Avsiktligt. Eller eventuellt oavsiktligt. Jag ska säga förlåt, jag ba råka.
Jag kan se dig komma efter mig. Det långa håret är klistrat mot dina blåkalla kinder och ögonen irrar. Dessa svaga ögonblick ger du mig och du inbillar mig att jag älskar dig. Jag kommer inte att älska dig för resten av livet. Jag kan se mig själv resa mig och lämna min gitarr och hela alltet, allt som är mitt, för dig. Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre. Du har så stora ögon och jag är så ung. Du är så vacker och jag är så ful. Du är så bunden och jag är så fri.
"Jag är inte tio år yngre", säger jag i ett tonfall som av pretentiösa författare kallas nyktert.
"Jag älskar ju dig", säger du tappert och du kunde lika gärna ha spottat på mig så äckligt som det låter.
"Jag kommer inte höra av mig igen."
"Jag skämtar inte, Erik."
"Det får räcka nu, med ditt tjat och gnäll och allt vad det är. Det finns inte mycket mer att säga, vi två hör hemma i ett rum med inga andra. Men gissa vad, Madeleine, det fungerar inte så."
Belåtet lutar jag ryggen mot den svinkalla glasrutan. Så skulle det ha låtit, om hon hade vågat sig. Mellan tårarna, eller är det regnet?, kommer skrattet.
"Så säg det, och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp!"
Så gick det till när vi dog. Så gick det till när du sköt mig, så gick det till när jag körde över dig, så gick det till när vi brann upp. Nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid. En evighet är en lång tid, vet du det?
Jag tog mitt pick och pack och stack. Fniss. Det rimmar. Du som älskar rim. Du som verkligen är världssämst på att rimma. Fniss. Du som, du som, du som. Du som alltid klämde ut det sista ur kaviartuben. Jag undrar vem som nu ska tömma mina kaviartuber. Fast vem fan bryr sig. Jag hatar ju kaviar.
Varför måste vi såra varandra? För att för att för att för att vi inte kan undgå det. Till och med kaviartuberna och rimmen skaver nu. Jag har skavsår nu Madeleine. Skavsår. Jag kommer inte höra av mig igen. Och gissa vad, Madeleine, gissa vad? Jag skämtar inte heller. Du är verkligen dålig på rim, jag hatar faktiskt kaviar och jag har skavsår på riktigt. Från prinsessklackarna. Madeleine. Du var mina prinsessklackar. Madeleine. Du måste kliva av mina fötter nu. Klappra hem bäst du vill. För jag. Kan inte. Springa i nerförsbacke. Med dig på fötterna.
Plötsligt hör jag regnet smattra igen. Det klapprar precis som skorna. Jag känner stilettklackarna ramla av. Känner den kalla luften svepa över skavsåren. Borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar