Någon gång måste du bli själv

Hennes decimeterkorta hår stod på ända när hon med ringar under ögonen betraktade sin spegelbild. Klockan var 03.57 och hon borde väl inte vara vaken än. Alls. Fast vaken var hon ju, Elsa. Hon hade inte sovit på flera nätter nu. Eller jo. Bara inte ordentligt. Hon hade tänkt för mycket. Drömt för mycket. Naturligtvis handlade allt, allt, allt, om en speciell människa.

Du är inte så fin, men det är nåt med dig.

Elsa var till sin egen förvåning inte alls vemodig. Hon flinade nästan, trots att hon bara satt och stirrade in i sin egen märkliga spegelbild. Tänkte på Dig. Dig och Du, Din och Ditt. Ditt liv. Ditt leende. Och så din tjej. Hon med det där blekfeta leendet. Om man nu kan ha sådana. Blekfeta leenden. Skitsamma.

Hon har ett falskt leende, jag har sett det, hur har du undgått det alla de här åren?

För en dag, konstaterade Elsas outsövda men sedan länge vakna hjärna och själ, kanske framför allt själ, kommer det att bli Du och jag. Trots allt.

Det var så lustigt det där, hur en människa kunde bli mer än bara materia och egna tankar, hur de kunde bli en sol och göra en själv till en planet som i ständig bana sprang runt detta centrum för handling, tanke och känsla. Elsa visste hur det var. Rotationsbanan besökte hon dagligen, för att inte säga timligen (Men är det ens ett riktigt ord?). Ständiga cirklar med hennes livs anledning att få hjärtslag att rusa som mittpunkt, som hon uppskattade dem.

Med ett leende, som alltid när hon tänkte på honom, föll hon ner i sängen bland veckogamla lakan och dunkuddar. Fönstret stod på glänt och släppte in fräscht syre och morgonens första solstrålar, de kittlade henne i ansiktet. Precis som du, tillade tanken och leendet växte utan att för den sakens skull bli blekfett.

Visst var det fånigt. Det tyckte Elsa också. Hon hade aldrig trott att hon var en sådan där som blev så pass kär att det slog gnistor i hjärnbarken, vred sig bland tarmarna och gjorde synfältet lite fläckigt. Förrän hon var med om det, vill det säga. När hon gick hem efter den dagen och den konfrontationen med tarmvredet, synfläckandet och hjärnbranden, hade hon tittat långt och länge på sig själv i badrumsspegeln. Gode gud, hade hon tänkt. Inte jag också. Nu var hon som i ungdomsböckerna. Hon var inte bättre än någon av dem. Hon hade suckat djupt, spänt blicken i sig själv och ryckt på axlarna. Nåväl. Hon hade i alla fall aldrig varit hästtjej. Det måste väl jämna ut en del i alla fall.

Första gången du sa hej.

Elsa smälte. Till sitt stora förtret.

Klockan blev kvart över fyra och fåglarna började sjunga. I morgonsolens ljus kändes allt ljuvligt, som att han var själv och att han när som helst skulle kasta grus på fönstret (det brukade han ju faktiskt göra), huttrande vänta tills hon, med flit, släpat sig ner till den asfalterade gården (det hände faktiskt varje gång han hälsade på henne tidigt) och vänta med den lekfulla utskällningen (även den var dem familjär) till efter han kysst henne (det hände aldrig). När som helst kunde det hända, och när det gjorde det skulle hon le och äntligen kunna berätta för hela världen och framför allt för honom att det var för honom hon log.
Hon kunde inte hålla sig. Med höger hand bläddrade hon fram hans nummer och ringde upp. Visserligen kunde hon ha slagit hans nummer, hon kunde det utantill, men en viss nonchalans måste bibehållas. Han svarade på andra signalen.

”Har du sett solen? Sådana fantastiska soluppgångar finns inte, vet du.”

Den underbara klangen i hans röst när han sa ”vet du” rann som gyllene, smält smör eller bärnstensfärgad honung genom hennes vener.

”Fjolla”, fnös hon och honungssmöret rusade.

Jag väntar, väntar. Han var visserligen inte hennes än. Inte ens i Elsas bubbla var han hennes. Än. Mycket kunde sägas om Elsa. Man kunde säga att hon var en märklig jävla brud, ett förvirrat jävla socialfall, en naiv människa, en ologisk person. Om man påstod något sådant skulle man ha rätt, i alla fall i något hörn, i någon alternativ sanning modifierad av lite små vita eller grå eller kanske svarta lögner eller rykten. Vita rykten. Hur som helst kunde man inte säga att hon var otålig. Hon var en jävel på att vänta. Att vänta var för i övrigt precis vad hon tänkte göra. Det var henens sätt att med säkerhet nå fram till sitt mål. Det rullades sakta mot henne, som ett fat med sushi på en sådan där sushiresaturang med rullande band. Inte för att hon gillade sushi. Hon hatade skiten. Fast mot henne kom den ju. Inte sushin. Du.

Någon gång måste du bli själv. Han kunde inte tillhöra den där blekfeta (eller hur var det nu) bruden, även om han gjorde det för stunden och hade gjort det i x antal år nu skulle det aldrig hålla för alltid.

”Du är en fjolla”, spann han i luren. ”Jag kan inte prata, Tess sover.”
”Snälla? Jag ligger ensam i förgyllt solsken och saknar sällskap.”

”Du borde bli killtjusare och skaffa dig en sängpartner.”

”Jag sparar mig åt dig”, och hon visste att han skulle skratta åt det.
Han skrattade.

”Då kan det väl inte hjälpas att Tess, jag får ursäkta mig med att jag idkar umgänge med min framtida fru.”
Och jag har sett, dina pupiller växer när du är med mig.

”Allt annat vore lögn, förtal och hittepå!”
”Sannerligen.”

Tystnad.

”Vad tänker du på, Elsa?”

Någon gång måste du bli själv!

”Att någon gång måste du bli själv.”