Han och Alexandra och jag

Om jag lägger fokus väldigt mycket åt vänster tittar jag rakt på dig. Någon har snurrat mitt huvud tre varv åt öster och sedan sju varv tillbaka igen. I ögonvrån löper skuggorna längs med de robusta timmerväggarna. Stearinljusen på bordet flackar och droppar vitt, genomskinligt vax på den oljade träytan. Du ler.

Vänta.

Spola tillbaka tiden två sekunder.

Log du just?

Du ler fortfarande.

Vi pratar om något jag inte längre minns hur det började. Ibland skrattar du. Ibland tassar vi fnissande ut i köket och hämtar fler burkar, ännu en box och ytterligare cigarettpaket. Fimparna ligger som ett avslaget snöfall omkring bordet. Ölslattarna är avslagna. Ljuset gör sig självt avslaget i takt med droppandet. Min blick och mitt fokus är avslaget. Du skrattar igen och dina tänder lyser i halvdunklet. Du är inte avslagen.

Vad vill du?

Jag försöker tyda dig. Tro mig. Jag försöker. Jag ser dig i ögonen och ser din sådär charmigt tvivlande blick. Jag vill att du ska stanna, men det känns så långt bort att jag ger upp tanken redan innan jag riktigt tänkt klart den.

Vänta.

Du stannar. Eller nej. Det är jag som inte stannar. Jag följer med dig. Vi flyr tillsammans, flyr vind för våg ut i stugans jävla vardagsrum och kök och övervåning och sedan så blev det ju så fel. Vad flydde vi ifrån? Du står fortfarande framför mig. Du ler. Du ser tvivlande ut och jag tvekar med varenda nervbana.

Det känns som om jag vill gråta, gråta eller spy.

Du tänder en cigarett. Drar upp benen. Stödjer hakan mot dem. Ler lite. Tvivlar. Ler. Tvivlar.

Fan.

Ditt bord är klätt med aska. Jag tänker att du nog är likadan. Att vi är av samma skrot och korn. Det handlar inte bara om att vi röker samma cigarettmärke och att vi båda fräser åt starksprit.

Jag har följt dig ett tag nu, Alexandra. Jag minns den dagen när Hannes stormade in i vår då gemensamma lägenhet och drömskt hävdade han var kär och hade funnit kvinnan i sitt liv. Samma kväll sågs vi för första gången. Du var ljuvlig, du är ljuvlig. Och ful. Ditt kantiga ansikte ramas in av kaskader av kastanjebrunt hår, dina smala, djupa ögon av långa ögonfransar.

Om jag bara kunde förstå vad du menade!

Ni såg lyckliga ut och jag log överseende. Tre timmar senare hade Hannes i all sin iver däckat över bordet och vi två, de ännu vakna, lät honom sova och fortsatte umgänget i ett annat rum.

Det borde vara lugnt, det borde inte vara någon fara. Det har ju alltid fungerat förut. Varför skulle det inte kunna rulla på nu också? Varför ler du sådär? Varför tvivlar du sådär målmedvetet?

Jag vill hata dig. Men så är du så sjukt vacker och sabbar allt igen. Här bor du Alexandra. Åh fy fan. Hannes kommer att döda mig. Nej. Hannes dödar inte. Hannes blick kommer att mörkna, han kommer hyperventilera i exakt 9,5 sekunder innan han halsar tre koppar kaffe och flyr. Flyr precis som vi flyr.

Ett omöjligt dilemma. (ordet nej sitter fast i mina lungor)

Det där med att gråta inombords har jag aldrig tidigare köpt. Men jag känner hur hela Hannes existens inom mig smälter till tårar kring mina organ, pumpas runt i mitt system och sprider sig oundvikligt genom hela mig.

Vad skulle väl ändå dårskap vara till för.

Fly med mig, Alexandra. Om inte anat så för att slippa se Hannes någonsin igen. Jag vill ha ett falskt pass och en plastikoperation, vill se annorlunda ut och odla skägg och bara fly. Aldrig mera Hannes, aldrig mer min bästa vän. Vad fan flydde vi ifrån?

Å andra sidan kan jag ju inte säga nej. Inte någonstans kan jag utan tvekan säga nej till dig. Men jag ser hur någonting händer, något förbjudet sker. Inte heller jag kunde låta dig vara. Sprang dina händer över mig, sprang mina över dig. Jag hade aldrig kunnat säga nej till de där hårkaskaderna som släpade genom askan och lämnade ett gigantiskt spår efter sig. Inte heller till den försynta foten som övergick till att vara allt annat än försynt när den väl hittat sitt mål.

Det var först när du mötte mig i luften över soffan som jag trodde på min egen ursäkt, att du faktiskt ville överge din älskade för en sådan drummel som jag.

För en jävla drummel är jag. Den drummel som till sist lade sina skrupler under den soffa i vilken han sedan lirkade och trilskades med sin bästa väns flickväns behå. Drummeln såg sagda flickvän kasta av sig allt annat vad kläder hette och sedan sänka sig över honom.

Om någon frågar kan jag ju alltid säga att hon våldtog mig.

Min mun viskar ”kom hit, kom hit”.

Det blir såhär ibland. Det händer väl alla. Alla gör väl snedsteg. Alla knullar väl med sin väns tjej? Det är ju inte som att jag menar att såra honom. Jag bara trampar lite snett, gör ett sådant där misstag som alla gör. Du tvingar mig från allt förnuft. Yrseln kommer plötsligt. Ångest. Jag känner den sippra ut i blodet tillsammans med tårarna efter den förintade Hannes. Jag kommer aldrig att förlåta.

Vi vaknar. Vi dör. Vi dör mer än vi någonsin kommer att dö igen. Hannes vet ingenting. Han kommer med baktung baksmälla utsläntrandes i köket med rusigt hår som om det var han och inte jag du hade rufsat till i natt. Hans blick är tung och för en sekund tror jag att han vet, han vet, han vet, nu flyr vi.

Naturligtvis vet han inte. Han vaknade ju med dig vid sin sida, Alexandra, dit du smugit in sedan skulden nått dig med. Din oro och ångest och allmänna panik är lätt att missa. Du blundar ju och inte ens Hannes som känner dig så väl kan se igenom den tunga dimman av huvudvärk som just nu spränger och krackelerar hans världsbild.

Trots den hastiga ursäkten om ett möte som gav mig anledning att smita är luften inte lättare att andas utomhus. Här finns inga tunga ölångor, sura vinskvättar eller halvrökta cigaretter, men syrehalten är lägre än på Drottninggatan i Stockholm trots att snön och den frostbitna andedräkten är gnistrande ren.

Det är ju det den inte är.

Vi är smutsiga nu, Alexandra. Läskigt skitiga. Det är skuld och det är skam, det är över Alexandra, that’s it, det här var allt. När jag skyndar bort från stugan dit jag bjöds av min bäste vän slår mitt hjärta dubbelvolter utan att det slår kärleksgnistor. Du är vacker, Alexandra, och smutsigt ful. Du är någon som inte älskar, trots allt du lovar Hannes dag efter dag. Vår enda natt var ingen enda natt för dig, utan en i mängden. Varför var du tvungen att ta mig? Varför var jag tvungen att tacka ja?

Jag förföljs av svarta, skuldtunga fotspår som lyser mot den rena snön.

Min mage krampar. Jag är hemma under duschen. Vill att vattnet ska omsluta mig, värma mig, trösta mig, bota mig, tvätta mig. Smutsen sitter inte på utsidan. Den sitter inte i huden, den sitter inte i kroppen, den sitter inte ens i kuken. Smutsen är skammen, skammen är skulden, skulden är ingenting mer än definitiv. Den sitter och krampar i magen. Som tinnitus kommer den att följa mig. Den kommer att krampa dygnet runt, kommer att vara påtagligare när jag är ensam, när tystnaden i vanliga fall skulle ha lugnat mig. Aldrig mer kommer jag att kunna se mig själv i ögonen.

Ångestfyllt gnyende stänger jag av vattnet. Jag torkar mig. Handduken får min hud att rodna. Jag får syn på min spegelbild och...

Jag sitter på knä. Spyr i toaletten.

Jag monterar ner alla speglar.

Jag sitter vid mitt köksbord. Jag stirrar ner i ytan och inser att jag aldrig mer kommer att kunna se ett kök utan att tänka på dig, Alexandra, dig och ditt jävla kök och din jävla läderkjol. Vi borde inte. Vi kunde inte. Ändå. Ändå försökte vi fly.

Det här

Är

Världens

Ände.

Vi flydde från mera än vi vann.