Vänta

Det var väl själva fan hur lätt det var att sitta hemma en lördagskväll. Det var väl själva fan hur lätt det var att sitta och zappa framför teven, det var väl själva fan hur lätt det var att äta nudlar till middag och inte inte inte inte gå ut med alla kompisar på alla nya nya hippa hippa fina fina ställen som jag skulle ha älskat. Istället sitter jag ensam här och bara torkar, för tänk om det är sant att hon kommer tillbaka. Typ nu. Mitt i nudlarna och skit på TV. Stor risk.

Jag har inte hört ett ord av vad de säger på den där flimrande skärmen. Jag lyssnar inte, jag tittar passivt på med en enda regel som klarar av att fungera vid sidan av mina annars hysteriskt upptagna tankar: att så fort jag ser något rött i rutan ska jag byta kanal. Fort som fan. Jag vet inte varför. Bara en tvångstanke som alla andra. Vaddå vänta. Jag kan inte vänta. Jag suger på att vänta. Vaddå olika håll. Jag kan inte gå åt olika håll. Vi går inte åt olika håll, vi kan inte gå åt olika håll, folk med namnsdag på samma dag går inte åt olika håll. Jag vill inte vänta.

Dessutom är vi ju som en sammansluten organism eller hur du nu formulerade det. Vi är encellig. Vi är en amöba. Har du någonsin sett en amöba gå åt olika håll? Du måste skämta med mig.

Vill du veta en hemlighet? Grejen med det röda är att du hade en röd kjol med fladder i den där dagen för en vecka sedan när du omsorgsfullt lade fram ditt idiotiska förslag om att det är sjukt smidigt att välja antingen höger eller vänster i vägkorsningar och inte följa den stora breda vägen framåt tillsammans. Som att vi skulle vinna något på det. Som att vi hade några problem (Och du vägrar att lyssna och tro på vad hon sagt). Som att amöbor kunde dela på sig. Och sedan, sedan så gör jag ett misstag. Jag trycker instinktivt och frustrerat på tevens avstängningsknapp och i brist på annat att göra, i brist på annat att göra, notera min inbyggda äckliga nördighet, plockar jag fram NE. Jag slår upp ordet 'amöba'. Jag slår upp ordet 'amöba' och börjar nästan gråta då jag inser att själva grejen med en amöba är att den kan dela på sig. Att det är det som är det coola med amöbor. Jag ångrar mig nu. Vi är ingen amöba. Jag har bestämt mig nu.

Vill du veta en annan hemlighet? Vi är ingen amöba. Vi är siamesiska tvillingar man inte kan operera isär utan att döda den svagaste på köpet. Den som har den minsta delen av hjärnan, hjärtat, levern. Det vill säga jag. Vet du att levern är det enda organet som växer ut igen? Jag vet att våra gemensamma vänner går på myten om min manlighet och grova jargong men du och jag vet bättre. Speciellt du har fullständig koll på läget. Det gör dig till den starkaste (The survival of the fittest, den fittigaste överlever – Alex Schulman). Det är jag som får ångest av bara tanken på att visa mina känslor, att gråta och att säga alla de där sakerna eftersom att jag vet hur dumt det kan låta. Det gör mig så liten och så sårbar och då läser du mig som bäst känns det som ibland, för när jag tittar bort istället för att brista ut i gråt känns det som att du ser tårarna innan de blinkas iväg. Visst läser du mig då? Visst ser du? Visst känner du mig som ingen annan?

Eller så fattar du ingenting alls och tror bara att jag är expert på att få ögonfransar i ögat. Du kanske tror att jag bara är allmänt dum i huvudet, och för idag kan du få ha rätt, för huvudet är fyllt av klyschor idag. Jag fryser och jag har en tung upplaga av NE i knät och jag fryser om fötterna och det börjar regna. Jag vill inte ens ta på mig sockor, vet du det? Jag är lite rädd, eller, vem försöker jag lura nu, jag är helt jävla livrädd att jag ska inse att det är du som har gett mig sockorna, för det är det ju alltid. De är säkert röda också. Vaddå vänta. Varför skulle vi vänta? Vi hade det ju fint. Vi var inte ens fula tillsammans. Jag som alltid ser ful ut med andra. De brukar överglänsa mig och jag brukar fula ner dem. Vaddå vänta. Vi var vackra tillsammans, lös i kapp och nu lämnar du mig bara sådär vind för våg?

Fuck NE förresten. Man uppfann väl Wikipedia av en anledning, och förresten trodde jag att hon skämtade.

Det händer igen! Livet gör en flashback! Det händer inte bara i filmerna! Du sitter framför mig i röd fladderkjol på golvet och ler som du ska och säger ordagrant såhär: ”Vi kan väl vänta lite? Se hur det blir? Vi kan väl lämna varann en liten stund. Vi kan väl gå åt varsitt håll och få nytt perspektiv så lovar jag att vi ses för jorden är runt.” (Och här måste jag bara få ställa dig frågan om vad fan du skulle ha sagt om vi hade levt på medeltiden när man var helt övertygad om att jorden var platt, vad skulle du ha sagt då? Vad fan skulle du ha sagt? ”Vi kan väl gå åt varsitt håll och få nytt perspektiv så lovar jag att vi trillar ner över kanten och aldrig mer ses.”) Och egentligen, tänker jag, är det här en usel ursäkt för att göra slut och jag skulle ha sagt det till dig om jag inte varit så fasansfullt medveten om hur dumt det kan låta. Fast mellan den vetskapen och en annan om vad det betyder att vänta kan jag inte säga något till dig, där du sitter och ler snällt och hävdar att vi behöver en P-A-U-S (yes, det stavas så). Så istället är jag dum och beter mig precis som vanligt, jag vägrade att acceptera det hon sa och jag vägrar att förstå, vägrar att tro att det ordnar sig en dag. Jag tittar i golvet och glor i golvet. Snart är ögonblicket över. Jag vet att jag hallucinerar, hög på tevens zappknapp och på repetitionen av dina ord i mina öron.

Alltså. Lyssna nu. Såhär låter det egentligen: ”Vi kan väl vänta lite? Se hur det blir, nej, här ska du få höra vad jag tror: Om vi går åt varsitt håll och får nytt perspektiv så lovar att vi aldrig möts för världen är stor.”

Sången som jag hatar

Jag hinner tänka att är ganska fascinerande hur du ser ut att vibrera när du sitter så fullkomligt stilla innan jag inser den faktiska tragiken i det hela. Du sitter mittemot mig vid köksbordet och för en gångs skull föser du inte bort brödsmulorna på den glatta bordsytan med din vänstra handrygg. Det enda som faktiskt rör sig är dina ögonlock, de fladdrar upp och stängs och fladdrar upp och stängs och om igen. Dina handflator ligger på bordet som om vi spelade poker och det var dags att syna. Sedan går en ilning genom dig, du tittar upp och möter min blick. Du suckar och du ler, säger ”det är väl så det måste bli” innan du rasar ihop.

Trots att jag verkligen har gått igenom den här scenen i huvudet många gånger, föreställt mig allt och förberett mig på det värsta, så blir jag nästan chockskadad. När du rasar är jag van att rusa fram, lägga armen om dig, vagga, vyssja, viska, och nu, så kan jag inget annat göra än att sitta här och glo brutalt ner i bordsskivan när du rasar på andra sidan. Framför mig ser jag bilder av hur jag just har knackat ner den mur jag spenderat åratal med att bygga upp. Jag måste ju vara dum i huvudet. Jag hör dig börja gråta innan jag ser det. Jag känner det till och med innan jag ser det. Dina skakande axlar får hela luften att hoppa, din själ som har varit mitt allt, och det är tårarna jag hatar, som faller tungt med dig.

Sedan ser du rakt igenom mig, som om jag inte fanns, viskar fram något som var tänkt att bli ett skrik. Här ska jag i vanliga fall le uppmuntrande och be dig att viska de där orden som inte hördes i mitt öra. Det finns inga vanliga fall längre, kan jag konstatera och ser bedrövat på dina tårar som plaskar ner på bordet och löser upp brödsmulorna (så äckligt). Istället för att be dig att viska dina ord som om de vore bevingade drar jag till med mina dummaste argument. ”Du vet ju själv hur det har blivit, Elly, lyssna nu, det här är inte vad varken du eller jag ville och det vet du ju, inte sant?” Sluta gråta är du rar, dina plask hackar mina ord i bitar. ”Nu känns vi mest som vänner, jag vet inte vad som hänt…” Det kallas tvivel har någon listig jävel sagt. ”Håll käften, tyst med dig, sluta prata, du bara förstör”, springer orden ur munnen på dig när du skriker och avbryter min meningslösa harang. Och du som aldrig brukar skrika.

Alt + Ctrl + Delete. Snälla. Alt + Ctrl + Delete. Eller om jag nu har en mac. Vad fan är det för kommando nu igen? Äpple + Delete? Äpple + Päron? Jag har inte ens en mac och jag måste sluta sluta sluta associera så jävligt, fokusera, tolerera hennes jävla tårar, var lite förstående för en gångs skull, sluta försvinna iväg. Jag måste sluta försvinna. Fast som alltid rycker du mig tillbaka till verkligheten. Obarmhärtigt denna gång. Det känns ovant.

”Jag önskar att vi aldrig mötts. Jag önskar du var död! ”

Jag vet inte vem som ska rycka tillbaka mig till verkligheten nu. Jag vet inte om det ens är något jag bör tänka på. Jag tror ju, sådär intensivt som jag alltid tror, att man blir dum av att inte ta en sak i taget. Som om jag någonsin hade tagit en sak i taget. Jag tänker alltid på så väldigt mycket annat och jag har fått långa naglar, jag borde duscha, jag fryser om fötterna, undrar varför alla strumpor alltid försvinner i tvätten, har vi nog med frukost tills på onsdag, jag har nog lite ont i ryggen, jag behöver en kopp te, jag har just gjort slut med Elly, visst köpte jag väl nytt te, jag tänker ta den stora koppen, Elly gråter, jag tyckte jag hörde regnet knacka på, Elly hyperventilerar, alla mina kläder är i tvätten, ELLY.

”Men vi är så tama, så tillrättalagda, Elly, lyssna…” ”JAG VILL ALDRIG MERA TRÄFFA DIG IGEN!” Varför måste du göra så ont? Dina ord gör ont och slår sig igenom mina disträa tankar som likt en mur byggt upp sig kring mina egentliga känslor. Du skriker för jävligt och dina tårar sprutar nu, du vet, sådär som de kan göra på film och i böcker men aldrig på riktigt? Jag skämtar inte när jag helt uppriktigt återger ditt ögonvatten som skvättande kaskad på bordet, på din tröja, på mina händer som handlöst fastnat i luften där de stannade när de var på väg för att trösta men sedan insåg att det då skulle bli helt fel och knasigt och övermåttan gräsligt fel. För visst är det så att det jag gör är rätt. Visst är det så att vi är, med tiden har blivit, fel.

Visst är det så?

För det rätta jag gör känns så vanvettigt fel.

Helt plötsligt drabbas jag av tvivel. Tänk om jag fortfarande älskar dig. Tänk om vi fortfarande är sådär barnsligt sammanlänkade i själen. Tänk om himlen var grön. Det är klart att jag inte älskar dig längre. Då skulle jag tycka att dina äckliga blöta kaskadtårar var något att ha. Jag skulle samla dem på burk och försöka bota folk med dem. För förut, Elly, botade du cancer. Du kunde bota cancer och aids och hiv och svininfluensa. Nu bara grinar du inom mig bultar det skoningslösa faktum att ibland så bara slutar man vara kär. Det känns så konstigt, för du är fortfarande du, din hud fortfarande lika småfräknig dina kinder fortfarande lika röda. Du andas fortfarande på samma sätt andas fortfarande in mina andetag men inte så länge till. Det blir så svårt, om du tillåter mig att filosofera bort en stund av våra sista gemensamma minuter, att veta om jag har tid att vänta på att du ska bättra dig och lära dig dina läkarkonster igen om du ens någonsin kommer att göra det. Du ger mig inga garantier och därför måste jag springa. Förresten måste vi båda springa, du åt vänster och jag åt höger. Du väljer en väg i korsningen och jag en annan, i korsningen som jag ritade upp när det visade sig att jag hade cancer och du helt otippat hade sadlat om till förskolelärare. Visst kändes det så? Jag behövde den du var när du blev någon annan.

Men jag glömmer aldrig dig. Kan inte glömma dig, dig, du, dig som du var. Och medan vi väljer våra vägar skriker du och du gråter och jag vet att jag gjorde fel fel fel, precis tvärtemot vad jag vill, medan världen omkring är brutalt oberörd.

Sist jag dumpade någon var det Karin, och Karin är inget mer än en lite överdimensionerad nyckelpiga i mina minnen. Du. Jag har just dumpat Dig. Jag har just stannat bilen och slängt ut den enda som någonsin har betytt allt. Ikväll kommer jag att sitta här, ensam i min soffa och skaka, veta att Du har ringt din bästa vän, att Du sitter med en Ben and Jerry's och svullar bort oss. Jag kommer att ringa min bästa vän, men lägga på innan första signalen ens har tutat i luren, då jag insett att jag just ringt ditt nummer. Tystnaden kommer att skrika en tid i en enmanna strid sen tar tomheten vid.

Du reser dig upp. Du sopar faktiskt bort de fuktiga brödsmulorna. Du gråter fortfarande. Jag undrar en förvirrad sekund om du kommer att skicka mig en inbjudan när du gifter dig med någon sjukligt social begåvad man med hund och bonusbarn och - Hej då...!

M

Glaset möter golvet och går i tusen bitar. Över den glatta ytan av plast flyger splittret som projektiler. En evighetslång sekund efter krasandet plingar det till när glaset slår emot din sängs ihåliga metallben. Ljudet ger dig grimaser. Jag kan inte torka bort dem. Dina ögon möter mina. Din grimas bryts av ett skamset leende. ”Förlåt, jag är så klumpig”, skär din röst genom tystnaden efter klirrandet av krossat glas. Allt du ville var att lyfta glaset och dricka. Det hjärtskärande blir plötsligt så jävla uppenbart och jag måste gå, stryker dig över kinden och vandrar ut i korridoren.
Vid ett fönster med utsikt mot Årstaviken blossar jag på dagens tjugonde cigarrett. Raseriet dödsdansar med hopplösheten och sveper över kristallgolv, väntar tålmodigt på att festen ska ta slut och drar ut varenda gummiband i hela världen. Låt mig brista. Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt. I rummet till vänster två dörrar bort från min rökhörna ligger du och dör, bland maskiner som piper och glas som faller för att du inte längre kan lyfta din arm och kontrollera dina händer. I rummet till vänster två dörrar bort ligger du och dör.
Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt.

SÖS. Varför i helvete måste det heta SÖS. En gång kände jag en tjej som hette Sös, fast med danskt ö, en dansk tjej med danskt ö. Varför måste ett sjukhus påminna om en människa? Sjukhus är inte mänskliga. Pipandena är inte mänskliga. EKG-kurvorna. Sjuksköterskornas tofflor. Britsarna. De är inte mänskliga. Jag känner cigarretten vibrera innan jag inser att det är jag som darrar. Linoleumgolvet är stadigt under mina sulor, men jag darrar ändå. Under mina fötter dansar din själ.

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

Jag gråter och ändå har jag inte hunnit begripa någonting. Ännu vet jag inte att du är sjuk, ännu vet jag inte att du kommer att gå, att du kommer att fly, att du kommer att flyga. Jag vet men begriper inte. Ändå känner jag saltvattnet bilda sina vattenfall på mina kinder, rama in cigaretten.
Du faller handlöst framför mig på din väg mot okända land
Och jag sträcker ut armarna för att ta emot dig trots att jag ser att du faller åt ett annat håll.

Jag faller in i väggen och huvudvärken sprider sig som en blommas kronblad över pannan och ut mot tinningarna. Ett tyst hasande och jag sitter på knä framför den skrovliga väggen, likt en troende framför ett altare. Gud, ge mig ett svar. Gud, tala till mig. Gud, skjut mitt lidande i ryggen. Jag är mitt lidande. Gud, skjut mig nu och låt mig aldrig förlora henne. I min hand vilar hennes lilla hjärta. Ett hjärta är lika stort som ens egen knytnäve. Den bleka lilla handen utgör ingen storlek alls. Nätt som en fågelunge vilar det innesluten i mina stora handflator. En fågelunge, en fågelunges hjärta i mina valhänta, hjälplösa nävar. Gud, låt henne flyga.

Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud

På knä framför väggen snurrar världen omkring mig. Fågelungen, ditt hjärta, piper. Hela sjukhuset piper. Hela världen snurrar omkring mig, men jag står stilla tillsammans med pipet. Också vi dödsdansar, tätt intill hopplöshetens och raseriets omaka par. Pipet greppar vänt min hand men kramar andetagen ur mitt hjärta.
Med en hand tungt stödd mot väggen bränner dess ojämnheter under mina fingertoppar. Varför gör man skorvliga väggar med flit, när man skulle kunnat släta ut dem och sedan undan för undan lagat skavankerna som livet skänker dem? Precis som med människor, vi föds med babyhud och varje sår täcks av sårskorpor som släpper taget i förmån för ärrvävnad lika silkeslen som huden själv. Gör väggarna till människor. Gör människorna till väggar. Gjut in dig i de väggar som utgör mig och täpp igen alla hål där du kan tänkas slinka ut. Lämna mig inte.

Diset tar sakta över också hos mig. Egentligen är du ju bara du som ska försvinna in det, in i den täta dimman och aldrig mer hitta ut. Ändå är det jag som tycks dö allra mest. Jag dör mer än någon annan i den här byggnaden. Det ska stå inristat på min gravsten att jag dog hållandes din hand. Att jag dog av att förstå. Aldrig mer ska någon dö av att se på, för jag ska göra sanningen till tabu. Vänta ni bara och se.

Men ingenting i denna världen varväl någonsin lätt att förstå

Jag undrar bara vad som var själva poängen och vad som inte var något mer än ren och skär svårhet, ren och skär prövning. Diset kommer nu och jag vill följa med. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill inte vara kvar någonstans. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att inte le mot dig in i sista sekund. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät dina smärtfyllda, orkeslösa sista timmar i livet tillbringas med mig som ett vrak vid din sida. Alla ska vi dö. Fast nej tack. Kan vi inte bara låta bli?

Ännu en cigarrett, mer per automatik nu än någonsin förut. I takt med läpparna som darrar guppar den upp och ner, glöden ritar raka streck i den färglösa luften. Hur ska jag kunna låta dig gå? Mitt återstående liv är en om inte två oceaner och ditt är en vattendroppe, skälvande på en regnvåt kvist, redo att tappa greppet. På vacklande ben balanserandes på valhänta fötter rör jag mig mot din dörr. Jag glömmer till och med bort att fimpa. Till och med är en överdrift, mitt enda sätt att följa dig in i dimman är väl att röka ihjäl mig, röka ut mig ut ur verkligheten och in i dig. (För jag var ju aldrig sjuk, inte ens när du bara var ömtålig och fortfarande odödlig kunde jag någonsin ligga vid din sida och agera medsjukling.)
Jag puttar försiktigt upp dörren med foten och tassar tyst in. På de evighetslånga minuter jag har varit borta har ingen sopat upp glasbitarna och de krasar under mig när jag rör mig mot din vita säng, där du bara ler och ligger still. Jag tittar hellre i golvet än på dig, ser hellre lampornas reflektion i glaset än dina kristallklara men ack så trötta ögon. Krasandet trasar sönder lugnet i rummet och återigen kan jag inte sudda ut din grimas av lidande. Du lider och jag krossar glas. Tungt, trots att jag inte har ätit en ordentlig måltid på veckor, sätter jag mig på stolsitsen bredvid din säng.

Med möda vänder du ditt huvud mot mig.

Med en ansträngning som inte är av denna värld lägger du din hand mot min kind.

Du darrar så.

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
Att det bara är timmar tills du går

Jag vill göra det till en ungdomens glorifierade bild av livet. Jag vill viska något om att alla böcker har ett slut. Jag vill se dig i ögonen och höra dig säga dina sista ord, klara och tydliga, inte hesa och förstörda, svaga. Jag vill höra dig säga dina visa sista ord och välkomna döden, bara för att förvandlas till ett medicinskt mirakel i sista stund och kasta dig i mina armar och överleva. Jag vill det så förtvivlat gärna. Viljan till trots, här står nu döden och knackar på, inte gyllene som i ungdomens dröm, inte dramatisk, inte modig, bara trött. Döden är trött och matt och glänser inte för dig. Till och med av döden kräver jag respekt för din räkning. Herr Döden, ser ni inte det stora hjärtat som dunkar i min lilla lilla.
”Nu”, rosslar du krampaktigt fram med ett leende som överväldigar mig med sin slutgiltighet. Ditt leendes oersättliga sista värme. ”Nu.”

Är du fortfarande arg?

eventuellt "Äru fortfarande sjukt lack?"

Fumlande skramlade jag med nycklarna i ett försök att låsa upp dörren. Jag har aldrig tyckt om att stå i trapphus, det vet ju du. Jag tycker inte om känslan av dem. Jag tycker inte om lukten av såpan, jag tycker inte om den knarrande hissen och jag tycker verkligen inte om de där fossilerna i stengolvet. Jag snörvlade lite, fipplade med låset, och kunde plötsligt öppna dörren (den är tung, det är en säkerhetsdörr, kan du tänka dig, jag har en säkerhetsdörr, den har en gallergrind också, en gallergrind, kan du förstå det, va, en gallergrind, som jag aldrig använder, för vem fan vill väl ha en gallergrind, vem vill väl ha ett fängelse i hallen, och är du fortfarande arg?).

Och jag har färgat håret och jag har fått pollenallergi och är du fortfarande arg?

Jag stängde dörren bakom mig. Sneglade på den öppna gallergrinden. Ställde ner kassen. Ställde ner väskan. Ställde ner mig själv (sjönk ner på golvet, kan du tänka dig, va, jag är trött, jag är utmattad, nej, jag är ledsen, är du fortfarande trött?).
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv, förlåta mig själv för det jag gjorde mot dig, förlåta mig själv för min nya kille, förlåta mig själv för gallergrinden, fossilerna, pollenallergin.

Men, jag andas ändå. Jag andades in luften i min lägenhet som bara är min och inte någon annans också. Jag har ingen att kalla den vår med. På dörrmattan i stickigt material, typ hö brukade du säga för visst är den samma som vi brukade stampa på, låg svarta gummistövlar avsparkade.

Här kommer ett dilemma. I min soffa händer det att min nya kille ligger. Han låg där nu med, med största sannolikhet. Min nya kille är fantastiskt rebellisk. Han är sjukligt revolutionerande, han har illrött hår som står rakt upp och glider omkring i staden iförd kavajer med nitar, tidigare nämnda gummistövlar och åtskilliga piercingar och tatueringar. Han är verkligen allt du inte var (allt du aldrig är ska jag säga för du finns ju i högsta grad någonstans där inte jag finns, önskar du fortfarande att vi aldrig hade möts?) och det gör mig så kluven. Jag trodde jag ville ha en fräsch fläkt som inte doftade av dina gamla trista t-tröjor och slitna blåjeans men i själva verket är jag inte alls imponerad av Clarks metall och kroppsmålningar.

Han heter Clark Göransson och han är inte du.

"Clark?", säger jag trevande från min plats på hallgolvet. Hoppas innerligt att han inte ligger där i soffan, där på din plats, andas luften som borde vara din. Han svarar inte. Han kanske inte är här, tänker jag lättat innan jag får syn på skorna. Hemska skor. Svarta boots med klack och kedjor.
"CLARK!"Clark Göransson har ingenting att göra i mitt hem. Han luktar värre än såpan i trapphuset, han knakar värre än hissen så fort han öppnar munnen och hans beniga tår påminner för mycket om de där fossilerna. Och så kan han inte laga den där paprikaomeletten du brukade laga åt mig. Naturligtvis är jag inte rättvis. Han är snäll, han är snällare än vad du var, eller är, eller vill vara. Han brukar pilla mig mjukt i håret och säga att han är glad att jag är där. Ibland låtsas vi vara kära. Jag vill ha ut honom.

Du, jag vill ha dig här i stället. Jag vet, jag är elak, jag är hemsk och jag vet att du önskade att vi aldrig hade mötts men vi kan väl vara elaka tillsammans, hata tillsammans, vara tillsammans, det har gått sexhundra dagar.
Jag brukade skrika och gråta och spy
Men det fanns da'r
Jag minns de än
De bästa någonsin

Jag vill sjunga men jag sitter här och kommer inte längre än till att nynna, eller att blåsa lite konstruktivt i munspelet jag lärde mig spela på efter att du försvann
Det vore så himla lätt att bara sjunka ner på golvet och gråta, att börja storlipa, att kapitulera totalt och låta Clark fly av blotta åsynen av den griniga bruden som finns inom mig. Jag är ju nämligen inte så jävla mycket mer än bara en grinig brud. Jag har kommit fram till det nu. Jag kom på det någonstans emellan Clarks beniga lår i går kväll. Det konstiga med hela grejen är att jag inte ens förstår hur jag hamnade här. Hur jag gick emellan din varma fina famn till Clarks benighet och fula boots. Jag vet inte vad som hände. Jag antar att något gick fel på vägen.

Jag hör inte hemma här. Det är egentligen allt jag kommer fram till. Okej. Jag kommer fram till en sak till. Jag måste slänga ut Clark. Och ringa dig på fyllan. Eller vänta. Var det det jag gjorde igår? Det är klart att det var. Det är det enda griniga brudar duger till. Det vet vi allihop, innerst inne.

Anna sa hon sett dig på stan, hon sa du såg glad ut.

Helvete. Du behöver mig inte och här sitter jag med en hysterisk jävla nitlott. Jävla Clark.

Nitlott förresten! Minns du våra ordvitsar? Minns du hur vi slogs i soffan? Minns du hur jag rev hårstrån från ditt huvud? Minns du hur du aldrig skrek? Minns du hur du istället gav igen med samma mynt? Jag har en lista med sju geniala ordvitsar som jag ska dra nästa gång vi ses. När jag allt som oftast inte kan sova funderar jag ut nya. Jag fick tid över när du försvann.
Jag nyser och genast är han där, Clark, och pussar mig på kinden. Han kör upp nässpray i ansiktet på mig och sprutar på skoj ner mina glasögon. Äckliga Clark, jag hatar dig så in i helskotta och hoppas att dina barn blir fula som stryk för det lär inte bli våra barn utan dina för jag är inte kär i dig!, tänker jag och kramar honom. Det enda jag åstadkommer är ett litet snorspår på hans t-shirt. Hah. ”Jag går och lägger mig lite”, säger jag och ler på det där sättet som han tror är mitt men det är ju ditt, ditt, ditt, jag kan härma ditt leende! Jag fick tid över när du försvann. Är du inte stolt? ”Vill du ha en kopp te?” Du skulle ha frågat om jag ville ha honungsmjölk, jävla slöa Clark, kan du inte ens värma lite mjölk med honung i? ”Du är bra gullig, men nej tack, jag vill bara sova.” Nej tack, jag vill bara spola ner dig i en ful Gustavsbergstoalett. Får jag det?
(Du skulle ha fattat om jag tänkte annat. Kan du fortfarande läsa mig?
Det var ju därför det inte fungerade.)

Det är så dumt alltihop. Tänk om jag hamnar i det där träsket alla har varnat mig för. Det där med graviditeter och förlossningsdepressioner och rutiner och dåliga teveprogram. Jag brukade tänka att träsket ändå verkade trevligt. När jag tänkte mig att jag skulle fastna i träsket tillsammans med dig. Jag vill inte ha några fula barn. Jag vill ju bara åka vattenkana ner i avloppet, vad som helst är bättre än det här, och har jag förresten sagt att jag har färgat håret? Har jag förresten sagt att det har din hårfärg nu? Har jag förresten sagt att, att, att, att, att jag hatar att himlen är så oförskämt blå och att allt är mitt fel. Önskar du fortfarande att vi aldrig hade mötts?

Du, jag lurar ingen. Jag vet, alla vet, att jag överger vad som helst för dig. Fortfarande. Har jag sagt att jag har minnesluckor? Har jag sagt att allt som handlar om det där som du antingen vill skriva med stora bokstäver för att kasta i mitt ansikte eller helt enkelt inte låtsas om helt har försvunnit ur mitt minne in i en ogenomtränglig dimma i bakhuvudet? Har jag sagt att jag
m
må
mås
måst
måste
någonting nu.

Alla dessa måsten, suckar livet och går vidare. Minns du hur vi kunde sucka och strunta i allt som verkade svårt just för att det verkade svårt och därmed inte intressant? Minns du hur förbannad du blev ibland? Minns du hur jag brukade skrika och gråta och spy? Minns du hur älskade varandra för det?
Lögner, säger ni, säger Clark. Lögner, säger mitt snusförnuftiga huvud. Sanningar, behöver inte ens mitt dumma, naiva hjärta säga förrän jag vet att stämmer.

Det jag aldrig kommer att förstå är hur du kunde helt överge något du engagerat dig något så infernaliskt i? Du kunde mina mellannamn, du visste vilken sjukdom min pappa led av och du var lika mån om att katten skulle få ungar som jag var. Du visste allt om mig men kunde ta dig ur den kletiga vetskapen om mig, tvätta av den och skapa dig en ny smet bestående av någon annans hemligheter och trivialiteter. Det är inte bara hemligheterna som gör en person utan allt runt omkring, allt man väljer att bygga sitt liv av. Du hittade i mitt liv som i din egen ficka. Jag klädde i ditt liv, ditt liv var ett kärt klädesplagg och jag visste var varje lös tråd satt och hur man snabbast knäppte knapparna i ryggen. Hur kunde du klä av dig mig? Hur kunde du tvinga kvar mig i dig?

I mitt sovrum lyser inga lampor. Kattens ögon glimmar i mörkret och mina andetag är det enda som hörs. Telefonen vilar i min hand. Clark är ute och handlar. Om jag skulle… Tveksamt bläddrar jag bland kontakterna. Sexhundra dagar sedan. Om jag ringde skulle det ju inte vara för att säga att jag saknar dig. Varför skulle det vara det? Jag saknar inte dig. jag älskar dig bara. Hallå. ”Hallå? Jag tänkte att jag skulle höra av mig och säga att allt är fint.”