Är du fortfarande arg?

eventuellt "Äru fortfarande sjukt lack?"

Fumlande skramlade jag med nycklarna i ett försök att låsa upp dörren. Jag har aldrig tyckt om att stå i trapphus, det vet ju du. Jag tycker inte om känslan av dem. Jag tycker inte om lukten av såpan, jag tycker inte om den knarrande hissen och jag tycker verkligen inte om de där fossilerna i stengolvet. Jag snörvlade lite, fipplade med låset, och kunde plötsligt öppna dörren (den är tung, det är en säkerhetsdörr, kan du tänka dig, jag har en säkerhetsdörr, den har en gallergrind också, en gallergrind, kan du förstå det, va, en gallergrind, som jag aldrig använder, för vem fan vill väl ha en gallergrind, vem vill väl ha ett fängelse i hallen, och är du fortfarande arg?).

Och jag har färgat håret och jag har fått pollenallergi och är du fortfarande arg?

Jag stängde dörren bakom mig. Sneglade på den öppna gallergrinden. Ställde ner kassen. Ställde ner väskan. Ställde ner mig själv (sjönk ner på golvet, kan du tänka dig, va, jag är trött, jag är utmattad, nej, jag är ledsen, är du fortfarande trött?).
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv, förlåta mig själv för det jag gjorde mot dig, förlåta mig själv för min nya kille, förlåta mig själv för gallergrinden, fossilerna, pollenallergin.

Men, jag andas ändå. Jag andades in luften i min lägenhet som bara är min och inte någon annans också. Jag har ingen att kalla den vår med. På dörrmattan i stickigt material, typ hö brukade du säga för visst är den samma som vi brukade stampa på, låg svarta gummistövlar avsparkade.

Här kommer ett dilemma. I min soffa händer det att min nya kille ligger. Han låg där nu med, med största sannolikhet. Min nya kille är fantastiskt rebellisk. Han är sjukligt revolutionerande, han har illrött hår som står rakt upp och glider omkring i staden iförd kavajer med nitar, tidigare nämnda gummistövlar och åtskilliga piercingar och tatueringar. Han är verkligen allt du inte var (allt du aldrig är ska jag säga för du finns ju i högsta grad någonstans där inte jag finns, önskar du fortfarande att vi aldrig hade möts?) och det gör mig så kluven. Jag trodde jag ville ha en fräsch fläkt som inte doftade av dina gamla trista t-tröjor och slitna blåjeans men i själva verket är jag inte alls imponerad av Clarks metall och kroppsmålningar.

Han heter Clark Göransson och han är inte du.

"Clark?", säger jag trevande från min plats på hallgolvet. Hoppas innerligt att han inte ligger där i soffan, där på din plats, andas luften som borde vara din. Han svarar inte. Han kanske inte är här, tänker jag lättat innan jag får syn på skorna. Hemska skor. Svarta boots med klack och kedjor.
"CLARK!"Clark Göransson har ingenting att göra i mitt hem. Han luktar värre än såpan i trapphuset, han knakar värre än hissen så fort han öppnar munnen och hans beniga tår påminner för mycket om de där fossilerna. Och så kan han inte laga den där paprikaomeletten du brukade laga åt mig. Naturligtvis är jag inte rättvis. Han är snäll, han är snällare än vad du var, eller är, eller vill vara. Han brukar pilla mig mjukt i håret och säga att han är glad att jag är där. Ibland låtsas vi vara kära. Jag vill ha ut honom.

Du, jag vill ha dig här i stället. Jag vet, jag är elak, jag är hemsk och jag vet att du önskade att vi aldrig hade mötts men vi kan väl vara elaka tillsammans, hata tillsammans, vara tillsammans, det har gått sexhundra dagar.
Jag brukade skrika och gråta och spy
Men det fanns da'r
Jag minns de än
De bästa någonsin

Jag vill sjunga men jag sitter här och kommer inte längre än till att nynna, eller att blåsa lite konstruktivt i munspelet jag lärde mig spela på efter att du försvann
Det vore så himla lätt att bara sjunka ner på golvet och gråta, att börja storlipa, att kapitulera totalt och låta Clark fly av blotta åsynen av den griniga bruden som finns inom mig. Jag är ju nämligen inte så jävla mycket mer än bara en grinig brud. Jag har kommit fram till det nu. Jag kom på det någonstans emellan Clarks beniga lår i går kväll. Det konstiga med hela grejen är att jag inte ens förstår hur jag hamnade här. Hur jag gick emellan din varma fina famn till Clarks benighet och fula boots. Jag vet inte vad som hände. Jag antar att något gick fel på vägen.

Jag hör inte hemma här. Det är egentligen allt jag kommer fram till. Okej. Jag kommer fram till en sak till. Jag måste slänga ut Clark. Och ringa dig på fyllan. Eller vänta. Var det det jag gjorde igår? Det är klart att det var. Det är det enda griniga brudar duger till. Det vet vi allihop, innerst inne.

Anna sa hon sett dig på stan, hon sa du såg glad ut.

Helvete. Du behöver mig inte och här sitter jag med en hysterisk jävla nitlott. Jävla Clark.

Nitlott förresten! Minns du våra ordvitsar? Minns du hur vi slogs i soffan? Minns du hur jag rev hårstrån från ditt huvud? Minns du hur du aldrig skrek? Minns du hur du istället gav igen med samma mynt? Jag har en lista med sju geniala ordvitsar som jag ska dra nästa gång vi ses. När jag allt som oftast inte kan sova funderar jag ut nya. Jag fick tid över när du försvann.
Jag nyser och genast är han där, Clark, och pussar mig på kinden. Han kör upp nässpray i ansiktet på mig och sprutar på skoj ner mina glasögon. Äckliga Clark, jag hatar dig så in i helskotta och hoppas att dina barn blir fula som stryk för det lär inte bli våra barn utan dina för jag är inte kär i dig!, tänker jag och kramar honom. Det enda jag åstadkommer är ett litet snorspår på hans t-shirt. Hah. ”Jag går och lägger mig lite”, säger jag och ler på det där sättet som han tror är mitt men det är ju ditt, ditt, ditt, jag kan härma ditt leende! Jag fick tid över när du försvann. Är du inte stolt? ”Vill du ha en kopp te?” Du skulle ha frågat om jag ville ha honungsmjölk, jävla slöa Clark, kan du inte ens värma lite mjölk med honung i? ”Du är bra gullig, men nej tack, jag vill bara sova.” Nej tack, jag vill bara spola ner dig i en ful Gustavsbergstoalett. Får jag det?
(Du skulle ha fattat om jag tänkte annat. Kan du fortfarande läsa mig?
Det var ju därför det inte fungerade.)

Det är så dumt alltihop. Tänk om jag hamnar i det där träsket alla har varnat mig för. Det där med graviditeter och förlossningsdepressioner och rutiner och dåliga teveprogram. Jag brukade tänka att träsket ändå verkade trevligt. När jag tänkte mig att jag skulle fastna i träsket tillsammans med dig. Jag vill inte ha några fula barn. Jag vill ju bara åka vattenkana ner i avloppet, vad som helst är bättre än det här, och har jag förresten sagt att jag har färgat håret? Har jag förresten sagt att det har din hårfärg nu? Har jag förresten sagt att, att, att, att, att jag hatar att himlen är så oförskämt blå och att allt är mitt fel. Önskar du fortfarande att vi aldrig hade mötts?

Du, jag lurar ingen. Jag vet, alla vet, att jag överger vad som helst för dig. Fortfarande. Har jag sagt att jag har minnesluckor? Har jag sagt att allt som handlar om det där som du antingen vill skriva med stora bokstäver för att kasta i mitt ansikte eller helt enkelt inte låtsas om helt har försvunnit ur mitt minne in i en ogenomtränglig dimma i bakhuvudet? Har jag sagt att jag
m
må
mås
måst
måste
någonting nu.

Alla dessa måsten, suckar livet och går vidare. Minns du hur vi kunde sucka och strunta i allt som verkade svårt just för att det verkade svårt och därmed inte intressant? Minns du hur förbannad du blev ibland? Minns du hur jag brukade skrika och gråta och spy? Minns du hur älskade varandra för det?
Lögner, säger ni, säger Clark. Lögner, säger mitt snusförnuftiga huvud. Sanningar, behöver inte ens mitt dumma, naiva hjärta säga förrän jag vet att stämmer.

Det jag aldrig kommer att förstå är hur du kunde helt överge något du engagerat dig något så infernaliskt i? Du kunde mina mellannamn, du visste vilken sjukdom min pappa led av och du var lika mån om att katten skulle få ungar som jag var. Du visste allt om mig men kunde ta dig ur den kletiga vetskapen om mig, tvätta av den och skapa dig en ny smet bestående av någon annans hemligheter och trivialiteter. Det är inte bara hemligheterna som gör en person utan allt runt omkring, allt man väljer att bygga sitt liv av. Du hittade i mitt liv som i din egen ficka. Jag klädde i ditt liv, ditt liv var ett kärt klädesplagg och jag visste var varje lös tråd satt och hur man snabbast knäppte knapparna i ryggen. Hur kunde du klä av dig mig? Hur kunde du tvinga kvar mig i dig?

I mitt sovrum lyser inga lampor. Kattens ögon glimmar i mörkret och mina andetag är det enda som hörs. Telefonen vilar i min hand. Clark är ute och handlar. Om jag skulle… Tveksamt bläddrar jag bland kontakterna. Sexhundra dagar sedan. Om jag ringde skulle det ju inte vara för att säga att jag saknar dig. Varför skulle det vara det? Jag saknar inte dig. jag älskar dig bara. Hallå. ”Hallå? Jag tänkte att jag skulle höra av mig och säga att allt är fint.”