M

Glaset möter golvet och går i tusen bitar. Över den glatta ytan av plast flyger splittret som projektiler. En evighetslång sekund efter krasandet plingar det till när glaset slår emot din sängs ihåliga metallben. Ljudet ger dig grimaser. Jag kan inte torka bort dem. Dina ögon möter mina. Din grimas bryts av ett skamset leende. ”Förlåt, jag är så klumpig”, skär din röst genom tystnaden efter klirrandet av krossat glas. Allt du ville var att lyfta glaset och dricka. Det hjärtskärande blir plötsligt så jävla uppenbart och jag måste gå, stryker dig över kinden och vandrar ut i korridoren.
Vid ett fönster med utsikt mot Årstaviken blossar jag på dagens tjugonde cigarrett. Raseriet dödsdansar med hopplösheten och sveper över kristallgolv, väntar tålmodigt på att festen ska ta slut och drar ut varenda gummiband i hela världen. Låt mig brista. Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt. I rummet till vänster två dörrar bort från min rökhörna ligger du och dör, bland maskiner som piper och glas som faller för att du inte längre kan lyfta din arm och kontrollera dina händer. I rummet till vänster två dörrar bort ligger du och dör.
Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt.

SÖS. Varför i helvete måste det heta SÖS. En gång kände jag en tjej som hette Sös, fast med danskt ö, en dansk tjej med danskt ö. Varför måste ett sjukhus påminna om en människa? Sjukhus är inte mänskliga. Pipandena är inte mänskliga. EKG-kurvorna. Sjuksköterskornas tofflor. Britsarna. De är inte mänskliga. Jag känner cigarretten vibrera innan jag inser att det är jag som darrar. Linoleumgolvet är stadigt under mina sulor, men jag darrar ändå. Under mina fötter dansar din själ.

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

Jag gråter och ändå har jag inte hunnit begripa någonting. Ännu vet jag inte att du är sjuk, ännu vet jag inte att du kommer att gå, att du kommer att fly, att du kommer att flyga. Jag vet men begriper inte. Ändå känner jag saltvattnet bilda sina vattenfall på mina kinder, rama in cigaretten.
Du faller handlöst framför mig på din väg mot okända land
Och jag sträcker ut armarna för att ta emot dig trots att jag ser att du faller åt ett annat håll.

Jag faller in i väggen och huvudvärken sprider sig som en blommas kronblad över pannan och ut mot tinningarna. Ett tyst hasande och jag sitter på knä framför den skrovliga väggen, likt en troende framför ett altare. Gud, ge mig ett svar. Gud, tala till mig. Gud, skjut mitt lidande i ryggen. Jag är mitt lidande. Gud, skjut mig nu och låt mig aldrig förlora henne. I min hand vilar hennes lilla hjärta. Ett hjärta är lika stort som ens egen knytnäve. Den bleka lilla handen utgör ingen storlek alls. Nätt som en fågelunge vilar det innesluten i mina stora handflator. En fågelunge, en fågelunges hjärta i mina valhänta, hjälplösa nävar. Gud, låt henne flyga.

Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud

På knä framför väggen snurrar världen omkring mig. Fågelungen, ditt hjärta, piper. Hela sjukhuset piper. Hela världen snurrar omkring mig, men jag står stilla tillsammans med pipet. Också vi dödsdansar, tätt intill hopplöshetens och raseriets omaka par. Pipet greppar vänt min hand men kramar andetagen ur mitt hjärta.
Med en hand tungt stödd mot väggen bränner dess ojämnheter under mina fingertoppar. Varför gör man skorvliga väggar med flit, när man skulle kunnat släta ut dem och sedan undan för undan lagat skavankerna som livet skänker dem? Precis som med människor, vi föds med babyhud och varje sår täcks av sårskorpor som släpper taget i förmån för ärrvävnad lika silkeslen som huden själv. Gör väggarna till människor. Gör människorna till väggar. Gjut in dig i de väggar som utgör mig och täpp igen alla hål där du kan tänkas slinka ut. Lämna mig inte.

Diset tar sakta över också hos mig. Egentligen är du ju bara du som ska försvinna in det, in i den täta dimman och aldrig mer hitta ut. Ändå är det jag som tycks dö allra mest. Jag dör mer än någon annan i den här byggnaden. Det ska stå inristat på min gravsten att jag dog hållandes din hand. Att jag dog av att förstå. Aldrig mer ska någon dö av att se på, för jag ska göra sanningen till tabu. Vänta ni bara och se.

Men ingenting i denna världen varväl någonsin lätt att förstå

Jag undrar bara vad som var själva poängen och vad som inte var något mer än ren och skär svårhet, ren och skär prövning. Diset kommer nu och jag vill följa med. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill inte vara kvar någonstans. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att inte le mot dig in i sista sekund. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät dina smärtfyllda, orkeslösa sista timmar i livet tillbringas med mig som ett vrak vid din sida. Alla ska vi dö. Fast nej tack. Kan vi inte bara låta bli?

Ännu en cigarrett, mer per automatik nu än någonsin förut. I takt med läpparna som darrar guppar den upp och ner, glöden ritar raka streck i den färglösa luften. Hur ska jag kunna låta dig gå? Mitt återstående liv är en om inte två oceaner och ditt är en vattendroppe, skälvande på en regnvåt kvist, redo att tappa greppet. På vacklande ben balanserandes på valhänta fötter rör jag mig mot din dörr. Jag glömmer till och med bort att fimpa. Till och med är en överdrift, mitt enda sätt att följa dig in i dimman är väl att röka ihjäl mig, röka ut mig ut ur verkligheten och in i dig. (För jag var ju aldrig sjuk, inte ens när du bara var ömtålig och fortfarande odödlig kunde jag någonsin ligga vid din sida och agera medsjukling.)
Jag puttar försiktigt upp dörren med foten och tassar tyst in. På de evighetslånga minuter jag har varit borta har ingen sopat upp glasbitarna och de krasar under mig när jag rör mig mot din vita säng, där du bara ler och ligger still. Jag tittar hellre i golvet än på dig, ser hellre lampornas reflektion i glaset än dina kristallklara men ack så trötta ögon. Krasandet trasar sönder lugnet i rummet och återigen kan jag inte sudda ut din grimas av lidande. Du lider och jag krossar glas. Tungt, trots att jag inte har ätit en ordentlig måltid på veckor, sätter jag mig på stolsitsen bredvid din säng.

Med möda vänder du ditt huvud mot mig.

Med en ansträngning som inte är av denna värld lägger du din hand mot min kind.

Du darrar så.

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
Att det bara är timmar tills du går

Jag vill göra det till en ungdomens glorifierade bild av livet. Jag vill viska något om att alla böcker har ett slut. Jag vill se dig i ögonen och höra dig säga dina sista ord, klara och tydliga, inte hesa och förstörda, svaga. Jag vill höra dig säga dina visa sista ord och välkomna döden, bara för att förvandlas till ett medicinskt mirakel i sista stund och kasta dig i mina armar och överleva. Jag vill det så förtvivlat gärna. Viljan till trots, här står nu döden och knackar på, inte gyllene som i ungdomens dröm, inte dramatisk, inte modig, bara trött. Döden är trött och matt och glänser inte för dig. Till och med av döden kräver jag respekt för din räkning. Herr Döden, ser ni inte det stora hjärtat som dunkar i min lilla lilla.
”Nu”, rosslar du krampaktigt fram med ett leende som överväldigar mig med sin slutgiltighet. Ditt leendes oersättliga sista värme. ”Nu.”