Det var väl själva fan hur lätt det var att sitta hemma en lördagskväll. Det var väl själva fan hur lätt det var att sitta och zappa framför teven, det var väl själva fan hur lätt det var att äta nudlar till middag och inte inte inte inte gå ut med alla kompisar på alla nya nya hippa hippa fina fina ställen som jag skulle ha älskat. Istället sitter jag ensam här och bara torkar, för tänk om det är sant att hon kommer tillbaka. Typ nu. Mitt i nudlarna och skit på TV. Stor risk.
Jag har inte hört ett ord av vad de säger på den där flimrande skärmen. Jag lyssnar inte, jag tittar passivt på med en enda regel som klarar av att fungera vid sidan av mina annars hysteriskt upptagna tankar: att så fort jag ser något rött i rutan ska jag byta kanal. Fort som fan. Jag vet inte varför. Bara en tvångstanke som alla andra. Vaddå vänta. Jag kan inte vänta. Jag suger på att vänta. Vaddå olika håll. Jag kan inte gå åt olika håll. Vi går inte åt olika håll, vi kan inte gå åt olika håll, folk med namnsdag på samma dag går inte åt olika håll. Jag vill inte vänta.
Dessutom är vi ju som en sammansluten organism eller hur du nu formulerade det. Vi är encellig. Vi är en amöba. Har du någonsin sett en amöba gå åt olika håll? Du måste skämta med mig.
Vill du veta en hemlighet? Grejen med det röda är att du hade en röd kjol med fladder i den där dagen för en vecka sedan när du omsorgsfullt lade fram ditt idiotiska förslag om att det är sjukt smidigt att välja antingen höger eller vänster i vägkorsningar och inte följa den stora breda vägen framåt tillsammans. Som att vi skulle vinna något på det. Som att vi hade några problem (Och du vägrar att lyssna och tro på vad hon sagt). Som att amöbor kunde dela på sig. Och sedan, sedan så gör jag ett misstag. Jag trycker instinktivt och frustrerat på tevens avstängningsknapp och i brist på annat att göra, i brist på annat att göra, notera min inbyggda äckliga nördighet, plockar jag fram NE. Jag slår upp ordet 'amöba'. Jag slår upp ordet 'amöba' och börjar nästan gråta då jag inser att själva grejen med en amöba är att den kan dela på sig. Att det är det som är det coola med amöbor. Jag ångrar mig nu. Vi är ingen amöba. Jag har bestämt mig nu.
Vill du veta en annan hemlighet? Vi är ingen amöba. Vi är siamesiska tvillingar man inte kan operera isär utan att döda den svagaste på köpet. Den som har den minsta delen av hjärnan, hjärtat, levern. Det vill säga jag. Vet du att levern är det enda organet som växer ut igen? Jag vet att våra gemensamma vänner går på myten om min manlighet och grova jargong men du och jag vet bättre. Speciellt du har fullständig koll på läget. Det gör dig till den starkaste (The survival of the fittest, den fittigaste överlever – Alex Schulman). Det är jag som får ångest av bara tanken på att visa mina känslor, att gråta och att säga alla de där sakerna eftersom att jag vet hur dumt det kan låta. Det gör mig så liten och så sårbar och då läser du mig som bäst känns det som ibland, för när jag tittar bort istället för att brista ut i gråt känns det som att du ser tårarna innan de blinkas iväg. Visst läser du mig då? Visst ser du? Visst känner du mig som ingen annan?
Eller så fattar du ingenting alls och tror bara att jag är expert på att få ögonfransar i ögat. Du kanske tror att jag bara är allmänt dum i huvudet, och för idag kan du få ha rätt, för huvudet är fyllt av klyschor idag. Jag fryser och jag har en tung upplaga av NE i knät och jag fryser om fötterna och det börjar regna. Jag vill inte ens ta på mig sockor, vet du det? Jag är lite rädd, eller, vem försöker jag lura nu, jag är helt jävla livrädd att jag ska inse att det är du som har gett mig sockorna, för det är det ju alltid. De är säkert röda också. Vaddå vänta. Varför skulle vi vänta? Vi hade det ju fint. Vi var inte ens fula tillsammans. Jag som alltid ser ful ut med andra. De brukar överglänsa mig och jag brukar fula ner dem. Vaddå vänta. Vi var vackra tillsammans, lös i kapp och nu lämnar du mig bara sådär vind för våg?
Fuck NE förresten. Man uppfann väl Wikipedia av en anledning, och förresten trodde jag att hon skämtade.
Det händer igen! Livet gör en flashback! Det händer inte bara i filmerna! Du sitter framför mig i röd fladderkjol på golvet och ler som du ska och säger ordagrant såhär: ”Vi kan väl vänta lite? Se hur det blir? Vi kan väl lämna varann en liten stund. Vi kan väl gå åt varsitt håll och få nytt perspektiv så lovar jag att vi ses för jorden är runt.” (Och här måste jag bara få ställa dig frågan om vad fan du skulle ha sagt om vi hade levt på medeltiden när man var helt övertygad om att jorden var platt, vad skulle du ha sagt då? Vad fan skulle du ha sagt? ”Vi kan väl gå åt varsitt håll och få nytt perspektiv så lovar jag att vi trillar ner över kanten och aldrig mer ses.”) Och egentligen, tänker jag, är det här en usel ursäkt för att göra slut och jag skulle ha sagt det till dig om jag inte varit så fasansfullt medveten om hur dumt det kan låta. Fast mellan den vetskapen och en annan om vad det betyder att vänta kan jag inte säga något till dig, där du sitter och ler snällt och hävdar att vi behöver en P-A-U-S (yes, det stavas så). Så istället är jag dum och beter mig precis som vanligt, jag vägrade att acceptera det hon sa och jag vägrar att förstå, vägrar att tro att det ordnar sig en dag. Jag tittar i golvet och glor i golvet. Snart är ögonblicket över. Jag vet att jag hallucinerar, hög på tevens zappknapp och på repetitionen av dina ord i mina öron.
Alltså. Lyssna nu. Såhär låter det egentligen: ”Vi kan väl vänta lite? Se hur det blir, nej, här ska du få höra vad jag tror: Om vi går åt varsitt håll och får nytt perspektiv så lovar att vi aldrig möts för världen är stor.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar