Calleth You, Cometh I

Med armarna i kors på en tunnelbaneperrong i Stockholms norra förorter, är det hur någon människa med minsta lilla sunt förnuft i behåll skulle spendera sin lördagsnatt? Ingen jag känner skulle göra det.
I och för sig, att beskriva situationen så nödtorftigt är att ge den usla odds. Vi får inte glömma alla trevliga detaljer som gör det hela perfekt, nästan åtråvärt att stå här. Klockan slår snart tolv och jag har stått lutad mot en sådan där silverlåda utan tänkbar funktion bortsett från sittmöbel sedan åtta. Det har resulterat i en lätt förfrusen bakdel som är tämligen angenäm att inte känna av. (Eller? Kände jag den nyss? Var det där en nervreaktion?) Det där med varma byxor blev aldrig min grej. (Nej, det var bara inbillning. Den är lika förfrusna som ett par tår i flippflopptofflor på Nordpolen.)
Det regnar inte, vilket måste anses vara till situationens fördel. Det hade dessutom varit alldeles för överdramatiskt. Det är nämligen så kallt utomhus (när jag gick hemifrån var det minus åtta grader Celsius) att det istället snöar, på gränsen till haglar. Jag har ingen mössa och med tanke på min kroppstemperatur i övriga lemmar skulle det inte förvåna mig om en nätt snöhög balanserar på mitt huvud vid det här laget. Jag tillhörde aldrig de där miljöaktivistbrudarna som klampade runt i Doc Martens och vänsterpins utan var i hemlighet väldigt förtjust i pälskappor, men som med allt (allt, allt, allt, allt som jag sumpat, dig) annat vågade jag aldrig visa vad jag tyckte utan följde räddhågset med när mina vänner gick på Greenpeace-demonstrationer. Dessutom, vad skulle jag med en päls till när det fanns bomull, ull och polyester?
Jag skulle döda för en päls just nu. Djur eller människa, jag skulle gladeligen hugga ner varelsen för löftet om en päls, om något som kunde värma mig (som du brukade göra). Kanske skulle jag frysa ändå. Kanske har min kropp bestämt sig för att alltid frysa, kanske har den gjort det till en vana, eller som min bästa vän ärkenaturaren skulle säga, en reflex. Hon gav mig en genomgång av det där en gång, i en annan förort, en annan kväll. Allt kan bli reflexer. Alla rörelser och grejer man gör (nej, nej, nej, vad trodde du? Att jag lärt mig termerna? Från en naturare? Fet chans.) kan bli reflexer. Det är väl bara jag som undrar, men kanske kan tankar bli reflexer? Om inte annat tänker jag skaffa en tankereflex. En riktig reflex, som glimmar och som man har i ett snöre i fickan på täckjackan (täckjackan som jag inte har), en sådan reflex, fast i form av du, för du är fan en tanke som har blivit en reflex. Till allt. Jag ser en gammal tunnelbanevagn (jag tänker på dig), jag drar ut proppen ur diskhon (jag tänker på dig), jag sätter på mig tofflorna (jag tänker på dig), jag slickar igen kuvert (jag tänker på dig), jag vattnar blommor städar tänder lampor sparkar av mig skorna duschar vaknar somnar lever (jag tänker på dig). Det är klart att jag har andra reflexer. Tanken på dig inkräktar inte på mina basbehov. Alls, egentligen. Jag tänker inte på dig speciellt ofta och ändå tänker jag på dig alltid. Det är ju så reflexer fungerar. De är där och fångar upp oss när vi ramlar utan att vi tänker speciellt mycket på dem för det. Jag tänker inte på dig, men du finns alltid där i bakgrunden. Du är alltid där och visslar. You're not the one that I think of every time that the telephone rings (men ringer du så är jag din för alltid).
Jag undrar hur mycket en reflexväst värmer. En reflexväst i päls. Eller i fuskpäls förstås. Eller goretex. Fast helst päls. Helst päls. En död lysande minkpäls. Det låter inte bra men i mina öron klingar det bättre än småätande mitt i natten.
Här står man hur som helst mitt i natten iförd ingenting (eller ja, någonting har jag ju på mig, men det märks liksom inte, och märks det inte finns det inte, det sa de på psykologilektionerna som vi i och för sig skolkade ifrån men du fattar) med korslagda armar över bröstet som en sköld för att ingenting ska få komma in mellan revbenen igen. Det blåser lagom duktigt och några gamla ölflaskor klirrar vackert mot perrongens stengolv. Det är nattrafik nu och tågen går allt mer sällan. Det känns motsägelsefullt på något vis hur stadens alla funktioner långsamt stannar av i takt med att mörkerdjuren, alla nattfjärilar vaknar och ger sig ut i den där dumma karusellen av underhållning och vad det nu. Jag fattade aldrig det där. Allt jag egentligen fattar är att jag lever i symbios med en värdelös silverlåda på en tunnelbaneperrong, har snö i håret och väntar på någon som inte kommer. Väntar på en dig som inte kommer. Som aldrig sagt att du skulle komma tillbaka. Som jag sa åt att inte komma tillbaka. Som jag lovade att inte kunna leva utan om du inte kom tillbaka.
Jag bröt mitt löfte. Jag lever. Jag andas. Jag fungerar (utan dig!). And I know that what we had would not be called love by the ones we know. Jag skulle vilja tro på ordspråket ”kärlek börjar inte med bråk utan med brustna hjärtan och svek”. Som myntades av en frusen flicka (jag) på en tunnelbaneperrong (nu). Jag har en grej för ordspråk. Jag kan en hel massa ordspråk och tror inte på ett enda av dem. Ordspråk, klyschor, talesätt och kända citat. Mitt absoluta favorithatobjekt är ”tänk på barnen i Afrika”. Ja, just det. Tänk på barnen i Uppsala Enköping Norrköping Gnesta och fucking Norrtälje också, tack. Tänk på barnen i Afrika innan du hoppar över ån för att gräset är grönare på andra sidan glashuset, som Voltaire brukade säga.
Det blev länge sedan vi hördes sågs skrattade pratade fnissade ä l s k a d e varandra. Dagar, veckor, år. Titta där, en klyscha till. Jag trodde aldrig att det skulle bli dagar, veckor, år, när vi satt där och dinglade med benen och rökte, ja, inte ens tjuvrökte, helt jävla öppet var det, på de där psykologilektionerna vi skolkade ifrån. Jag trodde att vi skulle sitta där och dingla, gå hem, sova, komma tillbaka, dingla, för alltid. Uttrycket ”för alltid” i sig är ett klyschatalesättordspråk värt att föraktas bara rakt upp och ner. Jag trodde aldrig att det skulle bli dagar, veckor, år, men det blev dagar, och det blev veckor och framför allt så blev det år. Fast hey, vad är lite tid i världsalltet? Tiden är för fan relativ (känt citat, reds. Anm.), och enligt min naturare är sträckan relativ den med. Så egentligen har vi ingenting i mellan oss, för calleth you, cometh I.
Så avståndet finns inte och inte heller alla år som finns mellan oss liksom armarna mellan omvärlden och mitt stackars kaninhjärta som bultar helt vilset, utan att veta vad som är hemma och vad som är du. Fast du är väl hemma? Var, satan, var, inte är, var.
And I’ve been waiting for this so long. Jag skulle verkligen vilja vara övertygad om att du kommer med den sista tunnelbanan som rullar in här på stationen om sju minuter. Jag tänker likadant varje kväll, varje kväll som jag spillt ut på det här golvet bland sjungande ölflaskor (som sjunger om en tid som gått och svunnit och dött, eller dog den verkligen, för du finns ju i högsta grad, bara inte här) har jag stått här på samma ställe som jag stod på när du gick och tänkt att det vore så skönt, så övertygande, en sådan lättnad om det bara kunde vara riktigt säkert att du kom med sista tåget. Jag kan ju se hur du står där i det gula ljuset, genom glasrutan i dörren, och jag kan höra det dova tutljudet när dörrarna slår upp och släpper ut de sista stadsborna i förortsnatten, jag kan känna din doft och höra ditt hår rassla (för ditt hår rasslade, det vet du så väl). Det är som att det inte alls har gått några långa år, månader och dagar utan det var igår du kom med det sista tåget från staden, lovade mig att göra samma sak om och om igen tills jag inte ville ha dig längre. Sedan trodde jag att jag visste vad jag ville. And I know there’s been many years and a hundred love-affairs ago.
Det snöar fortfarande, en vindil för med sig skräp från höger till vänster. I den svarta natten lyser minnena gyllengula (som ljuset i tunnelbanan) och jag tänker att hundra år är en bagatell om jag vet att jag får träffa dig igen.
Det rullar in en tunnelbana. Det är trettiominuterstrafik. Det är korta tåg. Det är fulla gäng som kommer hem från förfesten. Det är den stöttande pojkvännen och den utrunna maskaran på den hyperventilerande flickvännen. Det är frostiga spår. Det är bittra tunnelbaneförare. Det är ful perrong. Det är dags för alla att stappla hemåt. Det är dags för alla att krypa ner i en varm säng. Det är dags för alla att ge sig nu. Det är dags för staden att dö.
Det
Är
Dags
Ändå kommer det en tunnelbana till. Staden dog men det kommer ta mig fan en tunnelbana till. Och en till. Och en till. Tiden stannar inte, bara nästan. Nästa tåg kommer. Natten är det enda här i världen som aldrig tar slut.

Enligt min samtalslista i min mobil har jag ringt dig tjugotre gånger i kväll. Jag har ringt dig tjugotre gånger ikväll. Varför. Är. Du. Inte. Här.

Tjugotre. Det är en reflex. Jag tänker tjugotre och jag tänker på dig. Jag fryser, jag behöver en reflexväst, jag drömmer, jag sitter på metalllådan, jag andas på mina kupade händer, jag väntar i mörkret. Om så tiden ska bli relativ på köpet.

Det rullar in ett tåg. Inte ett gammalt tåg (1 – 0 till kampen Mot Klyschorna), men ett kort tåg, och allt kan associeras till dig (1 – 1?). Tåget rullar, tåget stannar, tåget öppnas. Och du vet att den där gestalten, i den där rocken, med händerna i fickorna och de spinkiga benen, det skulle kunna vara du. Det kanske är du.

Snälla.