Timglas

Det går en buss utanför mitt hus. Jag har ingen aning om vilken buss. Jag har ingen aning om vilket nummer, vilken slutdestination, eller ens vilken färg bussen har. Antagligen röd. Naturligtvis är den röd. Kanske har den till och med kvar den gamla bussinredningen. Den slitna, rödbruna, suspekt mönstrade. Den nya bussinredningen är i och för sig också suspekt mönstrad om något. Jag undrar vilken idiot på arbetsförmedlingen som slängde ut det jobbet till första bästa arbetslösa nöt till konstnär. Inte var det väl någon ny Michelangelo direkt, slutresultatet. Inte någon vidare merit heller. Hej, jag söker jobb, jaha, vad har du gjort tidigare, jo, jag har designat, eller jag menar, formgivit, de suspekt mönstrade tygerna till bussätena. Välkommen till McDonalds.

Det går i alla fall en buss utanför mitt hus. En buss vi åkt ibland. En buss vi åkt när vi tröttnat på mitt fula hus och blaskiga Earl Grey. En buss vi åkt in till det vackra av staden. Det blanka vattnet och de spirande tornen och de alldeles alldeles utmattade neonskyltarna. En buss till sådant där man ska tycka om. Saken är den, Ana (det är ju redan uppenbart att det är dig jag skriver till), att det aldrig finns något att kalla vackert här. Jag vet att det finns fina ting i den här staden (vattnen tornen skyltarna) och att folk färdas mil för att se dem men för mig är de dammiga, trötta och inte ens dammiga förresten utan täckta av en sådan där klibbig hinna av hopplöshet, av den där känslan av att man redan har sett det. Så många gånger.

Nu tänder de gatubelysningen

Nättarna som faller är inte lika exotiska längre, Ana. Det var länge sedan jag kunde uppfatta våra spretiga björkar som vajande palmer och jag vet inte om jag någonsin kunde se vår svarta asfalt som vit, skimrande sand. Jag vet inte vad som är exotiskt för dig men jag har alltid sett det ouppnåbara, det mest fjärran som det mest spännande. Kanske är det därför jag har tröttnat så på den här staden. Jag vet inte. Jag vet så lite nu. Det blir kallare ju längre tiden går. Är du kvar? Du lyssnar fortfarande? Ana, är det tiden på året som skrämmer? Eller är det bara jag som är i vägen för oss igen? Så är det förstås. Återigen ett osynligt krokben jag lagt för mig själv (igen igen igen IGEN förihelvete).
Jag brukade tro att jag bara hade två ben. Nu känns det som en skrattretande tanke, nu när jag vet, att jag har obscena mängder ben. Det kanske bara är två som syns, men resten är som osynliga utväxter som välter koppar glas kokande vatten och dig. Förlåt. Jag ville inte välta dig. Jag bara råkar. Jag bara råkar. Jag låter som en treåring och jag vet om det. Hej ytterligare osynlig äcklig utväxt. Krokben. Krokben. Det är inte kul längre.

Ja jag vet att jag sluter igen
Men det känns som om det är mig dom vill åt

Ana, kan du inte komma hit? Ta bussen som går till Landet Ingenstans och dricka mitt blaskiga Earl Grey. Åt andra hållet. Vi vänder om. Titta, titta, Ana, jag sluter inte igen, jag öppnar upp, titta, ser du inte min blottade själ dunkande hjärta sorgsna blod gnistrande elektriska impulser. Öppnar upp. Öppnar upp. Kom hit nu, Ana. Ana, håll mig hårt. Kom hit nu, håll mig hårt och snälla snälla amputera bort mina extraben krossa mina konstiga drömmar hitta en väg ändå. Jag vet att jag inte kan några ord egentligen, eller var det just det enda jag kunde? minns inte längre, men jag kan rita i luften och bygga syreslott av allt vi skulle bli. Vara. Allt vi har varit.

Ana, det är inte så att det är du. Det är en klyscha och jag kunde inte bry mig mindre när det trots allt stämmer. Det är jag, Ana, det är inte du, Ana. Jag är inte trygg, väggarna här skyddar mig inte som de borde. Om jag var starkare skulle jag falla för dig, be dig att fånga, ta mig upp, kunna fånga dig tillbaka. Som när man var liten? Jag ger dig ett klistermärke om du ger mig ett tillbaka. Jag låter dig vara med och leka och du låter mig vara med tillbaka. Te besaré a condicción de que me beses!

Om jag trillade, blev uppfångad och upprätt, skulle jag kunna fixa dig också. Laga. Jag ska lyssna och förstå. Sådant händer inte. Natten här faller lika skoningslöst som vilken domarklubba som helst och inget kan vi göra åt beslutet den fattar åt oss. En domarklubba på repeat. En domarklubba på repeat utan någon ens halvrolig remix ute på youtube. Jag är bara så trött, Ana. Så trött på livet utan dig (klyschaklyschaklyscha vem bryr sig), livet utan dig klär mig inte. Klyschor klär mig. Livet utan dig är ingen klyscha. Livet utan dig är en sådan där sak som aldrig hände. Inte på riktigt, om inte annat.

Jag letar efter rispor i ytan
en spricka ett hål en skarv
Det måste komma nåt bra ur allt

Rispan i ytan, Ana, sprickan hålet skarven, Ana, det som det kommer något bra ur, Ana, det jag hittat, Ana, det är bussen. Den fula kanske röda bussen. Ana nu tänder de gatubelysningen
bussarna åker sitt varv.

Sitt varv, Ana. Ett varv. En cirkel. En geometrisk figur. Trehundrasextio grader, Ana. Jag upprepar ditt namn nu, Ana, så att du ska förstå att upplösningen är nära nu, Ana, för jag har en sak att berätta, Ana – att bussen åker runt att varv är cirklar att cirklar inte har något slut att cirklar alltid kommer tillbaka till samma ställe att Ana, du måste sätta dig på bussen. Ana, du måste sätta dig på bussen fast det är grått trist fult äckligt ovackert utanför rutan. Ana, du måste sätta dig på bussen trots att biljetten är dyr. Trots att den är full med massa alkisar, snoriga barn, matkassar och annat skit vi kan förakta så fort du sitter i mitt kök med mitt blaskiga Earl Grey. Du måste, Ana. I mitt blaskiga kök ska vi sitta och Ana, du måste. Förstår du?

”Vi vill så mycket”, säger jag till min spegelbild i fönsterglas. ”Trots att vi aldrig kommer någon vart vill vi så mycket, laga, fixa, skrika, bli hela, bli fångade, vara självständiga, du hör ju själv att det inte går ihop!” Andetag, sippa te. ”Men om det gjorde det, skulle det göra det med dig. Ana, jag vill vara en bättre man för dig, ett smartare drag, en lösning. Jag hoppas, nej tror, att du vet samma saker som jag. Att vi tror på samma lika, att vi tror samma lika. Jag tror det. Det är inte bara det att du faktiskt orkar ta den kanske röda bussen hit utan att du gör det utan att orka, du gör det för att du vill. Du vill mig. Jag vill dig med. Det är inte bara det att du orkar ta den kanske röda bussen hit, det är att jag älskar dig för att du gör det. Jag skakar av all denna meningslöshet, Ana, skakar även du? Kan vi skaka tillsammans? Kan vi skaka ner den sista sanden i våra timglas så att livet kan få börja om sedan? Vi kan vända våra glas tillsammans, vår tid tillsammans. Om vi bara vågar falla för varandra, fånga varandra, res mig upp ge mig lust. Trots all tomhet, trots att jag bara förstår det som är vårt om ens det ibland tror jag att våra timglas kan rinna fritt snart. På nytt. Kanske inte i symbios men åtminstone på rätt sätt. Det måste vara så. Det måste växa något här under alla steg tillbaka.

Med Socker På

Sladdhärva.
Internetsladd. Hörlurar. Alldeles för många usb-sladdar. Alldeles för många och likdana. Alldeles för likadana usb-sladdar.
Sladdhärva.
Jag som älskar ordning och reda. Jag som staplar, organiserar, borstar bort, skriver upp. Jag. Jag har en sladdhärva vid mitt skrivbord. Det är inte likt mig. Usb-sladdar trasslar in sig i mina fingrar och jag tycker inte om det. Jag vill ha tillbaka mig själv igen. Mitt ordningsamma jag som kunde få till och med den mest skräckinjagande sladdhärva att reda ut sig i ren skräck över min ordningsmani och mina symmetribehov. Jag vill ha tillbaka mig själv som jag var innan jag började skita i allt. Någonting hände och jag har fan ingen koll på vad som hände. Jag slutade stapla. Slutade skriva listor på saker jag skulle göra. Slutade göra sakerna på listorna jag inte skrev. Jag slutade sätta upp post-it-lappar. Slutade tänka ut saker att skriva på post-it-lappar. Slutade bry mig. Slutade att oroa mig. Slutade få ångest över vartenda klimathot och dammigt hörn. Jag är inte ens säker på att jag vet vad det var som hände. Fast det är klart, att

Besvikelse följs av besvikelse så
varför inte bara hälla lite socker på

Slutade äta p-piller i tid. Det var dumt fast det hade varit ännu dummare om jag inte samtidigt slutat ha sex. Ni må tro att Viktor blev överraskad när han fick ringa mig och inte tvärtom och när jag utöver det sa nej blev han helt stum. Efter det slutade jag att svara i telefon.
Det tyckte jag i och för sig var lite konstigt ett tag, men som sagt slutade jag att bry mig.

Min lägenhet har två rum. Jag sitter i soffan i det stora rummet och försvinner i filtar av tvinnat ull och alldeles för stora kuddar. Ute har det varit 22 grader kallt sedan två veckor tillbaka. Det är sinnessjukt. Bilar slutar starta på morgonen. Vägar blir som glas. Däck slirar. Människor dör. Oroa sig inte. Från mitt fönster gnistrar torget av skarsnö och det ser inte ett dugg lockande ut. I år skiter jag i skidåkning och i snö och i Sälen.
Jag vet att snö försvinner av salt men jag slår vad om att den egentligen är gjord av det. Det ser ut som saltkristaller och vet du vad jag hatar? Saltlakrits. Jag hatar saltlakrits enbart på grund av saltet. Det betyder att jag hatar den jävla saltsnön.

(Tänk om saltlakrits är förhårdnad, ni vet när man kramar snö tills den blir hård som is, saltsnö som någon kastat karamellfärg på.)

(Eller tänk om vitt blir svart bara man pressar tillräckligt hårt.)

Jag ligger under filtarna och andas varm andedräkt på händerna. I år sket jag i höstmys. Jag köpte inga mörklila koftor, gjorde inga rotsaksgratänger, stickade ingen halsduk. Jag sket i höstmyset och plötsligt var det vinter och i vanlig jävla ordning är vintern så mycket längre än vad man räknade med. Jag bryr mig inte om det. Jag får ingen ångestklump i magen. Inte ens om jag tänker på Katrin på jobbet som ligger hemma och gråter i sin vinterdepression. Jag oroar mig inte. Oroa sig inte för att vädret är grått - oroa sig inte för nåt.

Andedräkt på händerna. Andedräkt på händerna.
Jag slutade att svara i telefon, sa jag det? Jag oroar mig inte.
Jag slutade att prata i telefon, sa jag det? Jag oroar mig inte.
Jag slutade att gå ut, sa jag det? Jag oroar mig inte.
Oroa sig inte.

Jag slutade att titta på TV när jag insåg hur ofta det egentligen går nyheter. Jag skiter väl i världens alla krämpor. Vad har väl det med mig att göra. Jag bryr mig inte om Saab i Trollhättan för vet du, jag jobbar inte där. Jag skiter väl i rosa bandet och jag vill inte se en väderleksrapport. Jag har ett fönster. Det räcker.
Jag skiter i nyheterna. Skjut ner nyheterna. Bomba nyheterna. ”Hey, USA, it's me. Could you like please snälla snälla bara shoot down the jävla nyheterna? What do you menar, the Nobels fredspris? Has that ever stopped you before? Bara skjut förihelvete. Bara skrik och fixa.”

Skit Iran Skit i Korea
Skit i Sudan Skit i Irak
Låt Usa bomba färdigt
Låt Usa bomba klart
Skit i allt

Sedan är det ju en fråga i sig vad det där ”allt” innebär. Allt som i verkligen allt? Om man ska vara definitiv måste allt vara allt. Oroa sig för vad allt innebär.

Under vänster fot har jag sju ärr. De fick jag när jag gick på glas mitt i natten och gatljusen kastade glitter i splittret som låg kvar efter att någon kört foten genom busskurens ena ruta. Någon som säkert brydde sig. Glassplittret lämnade sju ärr från någon som brydde sig och ur ärren vandrade all vilja jag någonsin hyst att bry mig om något. Det var en natt i Bromma och det lysta inga stjärnor. Inga stjärnor såg.
Känslan av att inte bry sig har alltid varit varm för mig (mest eftersom att saltlakritssnön är kall). Den är ett varmt täcke över sinnen som tar ifrån dem all deras uppfattningsförmåga. Kyla skärper allt. Stämningar, luft, väder, sinnen, strupar, känslor, händer, munnar, miner.

Allt kommer förr eller senare att göra en besviken och det absolut bästa skyddet mot det är att inte bry sig när det väl händer. Bäst att öva på att inte bry sig bäst att börja inte bry sig bäst att lära sig hur man inte bry sig bara slippa bry sig. För om man inte bryr sig slipper man lära sig sedan när det behövs. Sedan när världen går under. Sedan när man aldrig hittade ett botemedel mot cancer och antibiotikaresistenta bakterier. Sedan när allt går åt helvete och alla lider, ja, då, då kommer vi inte vilja bry oss för om vi bryr oss

kommer våra magar

inte bara innehålla en liten ångestklump.

Så därför har jag skapat en stor sladdhärva. För att härda mig själv, och det som inte dödar dig härdar dig (bullshit bullshit bullshit förihelvete). Jag kommer inte att ångestklumpa om jag bara slutar oroa mig. Inga fler pengar till svältande barn. Inga fler slantar till gatumusikanter (för jag slutade ju att gå ut. Jag slipper bry mig. Världen går runt runt. Inga stjärnor såg det hända. Stjärnorna över Bromma brydde sig inte, de oroade sig inte, de kröp ihop under sina molnfiltar, svarade inte i telefon och gick inte ut. De hatar också saltlakrits. Jag lovar.). Punkt. Sladdhärvan ska hjälpa mig. Sladddhärvan hjälper dig. För det är dags att inse att det är hög tid att skita i allt, för det är bättre för dig att bara sopa problemen under mattan.

Och det är klart att jag går ut. Jag går till affären, jobbet, tunnelbanan, andra affärer och till ställen men jag går inte ut och innebörden är svidande bitter. Som citronsaft i sår fast med bitter eftersmak. Det är klart att jag inte låter sladdarna ligga, egentligen. Jag gör allt som vanligt. Allt är det samma men det finns inget i det. Tänk dig alltet som en cell. Cellmembranet finns kvar, liksom alla mitokondrier, ribosomer och vad det nu är. Cellkärnan saknas. Allt består, men det finns ingen kärna i alltet. Det finns inget att leva för. Det finns inget att c-i-r-k-l-a kring.
Oroa sig inte.

Hon är så söt

Evolutionen har tänkt fel igen. Det händer ibland, men för mig händer det varje natt. Evolutionen missade lite detaljer. Petitesser. Det måste finnas mer effektiva sätt att kyla ner kroppen på än att få den att stinka, exempelvis. Just nu struntar jag blankt i just det evolutionsärendet. Just nu är jag bara sjukt lack på att mina händer fryser så jävligt. När mina händer fryser kan inte jag sova. Egentligen har jag inte bestämt mig än för om det är mina händer eller evolutionen som inte visar hänsyn till mina sömnbehov. Jag ligger här bredvid dig och försöker kupa händerna och andas på dem utan att få det att låta som suspekta flås i dina sovande öron, för hon är så söt när hon sover, själv har jag inte fått mig en blund. Så jag ligger här och känner mig nästan blå i ansiktet av min långsamma utandning. Inte hjälper det särskilt mycket heller. Egentligen brukar jag frysa om fötterna också, men jag har lärt mig nu. Jag har lärt mig två saker. Jag har lärt mig att jag ska ha ett par sockor under madrasskanten i fotändan. Och så har jag lärt mig hur man trasslar på sig ett par sockor bredvid dig utan att störa dina drömmar och gnyenden.
Hur man rör sig ljudlöst för att komma nära dig utan att röra aldrig röra detta konstverk dessa rodnande kinder dessa ömtåliga kroppsdelar som en docka så söt och försiktigt lirkar bort armen från din nackes baksida där solen lyser jo snälla käresta tro mig din nacke lyser solbelyst mitt i nattens svarta mörker och dina ögon glittrar i symbios under ögonlocken kan inte väcka dig får inte väcka dig vill inte att dina svarta ögonfransar ska fladdra till och bli solfjädrar kring de där poolerna av glittrande klorblått vatten du vet blått som simhallsklor med kritvitt kakel runt omkring till ögonvitor men svåra att fokusera på för det där med klorblått är svårt att inte falla i vattnet för och jag som aldrig tänkt på att ta simlektioner eftersom att jag trodde att jag kunde föra mig i vatten men det är svårt med en hjärtrytm på 230 slag i minuten på grund av att hon är så söt när hon sover så du ska inte vakna och därför ska jag röra mig ljudlöst och dra bort min domnade arm från den soliga fläcken mellan kudden och din ljuva nacklinje kan jag låta bli att röra vid den ja jag måste! För hon är så söt när hon sover.

Fryskalla händer är inget vidare nattsällskap. Det är däremot du, trots att du låter mindre än benen i min hand skallrar. Din närvaro. Dödar. Eller. Inte. Dödar. Men. K-v-ä-v-e-r. Allt annat. Dukväver. Du dödar. Vet du det? Du som alltid överlåter till mig att ens smälla ihjäl myggorna på dina armar. Du kväver. Skulle du strypa en mygga om du kunde?

Jag är en mygga och det vet du mycket väl. En mygga du kanske inte har hjärta att smälla ihjäl men som du kväver för jag kan inte kan inte kan inte andas i din närhet och jag kippar efter luft vatten morgonjuice. Morgonjuice. Du dränker mig, vet du det? I ett lockande glas med morgonjuice vid ditt fula furubord. Du vet, furubordet som är så fult men så charmigt för att det verkligen inte är varken charmigt eller retro eller ens indieironiskt. Det är bara ett fult furubord. Som du äter frukost vid. Du äter frukost och du är inte ens vaken än.

Jag är en mygga och det vet du mycket väl. En mygga som surrar irriterande i örat men som du ändå inte har hjärta att slå ihjäl. Det överlåter du till mig. Och jag ska, så småningom, oundvikligen, att smälla ihjäl mig själv. Kväva mig själv i dina bedövande ångor. Dränka mig själv i ditt juiceglas. Jag ska. Men inte än. För just nu -

Du vaknar. Hon är så söt när hon vaknar, när hon sträcker ut sig som en katt ,och säger att hon nu saknar det som hon drömt i natt. Du kväver mig jag andas inte du dränker mig jag ser mitt liv spelas upp igen och heter det inte något tjusigt och franskt men vad spelar det för roll för jag drunknar i dina kinder som om jag vore någon nykär tonårsbrud men det är vi allihop i själen som någon känd filosof (eller var det bara jag) en gång sade och mitt liv rullar som en film jag inte riktigt tycker om på snabbspolning och jag skiter fullständigt i det för du är så söt och låt mig vara en nykär tonårsbrud.

Morgonstund har guld i mun. Du har guld i mun. Så när du kysser mig får jag också det. Ditt guld i min mun.

Du sjunger tyst om drömmar du haft. Dina toner är som jazz i mina vener och jag som inte ens är estet och därmed är helt ovetande om den korrekta definitionen av jazz. Du spatserar likt en kelsjuk katt runt mina ben (i sängen bland dina vita lakan som kontrasterar mot dina rosenröda kinder) och drar din lena svans längs med mina knän (skrubbade knän) och charmar igen. Över och över igen, som de säger på engelska. There goes a jazz tune. Du är en smal, fjäderlik hand längs min ryggrad med osynliga skavanker och melodislingor runt fingrarna som ringar. Du är perfekt, inte felfri, men så fantastiskt perfekt att jag dör varje gång jag ser dig, kvävs, vill ta livet av mig för att slippa dö igen vid nästa ögonkast, nästa ögonblick med dig. Så söt.
I och med dig flyttade det in en hård röst i mitt hjärta. Den viskar om dig när du gör allt du gör. Den säger att jag inte är en kattmänniska. När du ler med hallonläppar berättar mitt hjärta att det här är alldeles för bra. I morgonsol (morgonguld) när du smakar polkagris (mintig, karamellig, söt, len) svider rösten och slår besinningslöst med ishacka för att ha sönder den där mintsmakande kärleken jag hyser för dig.

Din tunga far över din övre tandrad lyser som pärlor din svarta hår har gyllene lockar vet att det inte fungerar så men ihop med rosenröda kinder knullrufs leenden dig dig dig är det så svårt att tro på någon världsordning alls för du rubbar min. Du välter min värld. Du välter mitt jordklot som rullar och välter Mars Jupiter Saturnus Uranus Neptunus och till och med Pluto, även om Pluto blev degraderad till simpel himlakropp. Pluto med litet p? Jag är också en simpel himlakropp. En mygga, en himlakropp och så himla dränkt i dina kinder och din juice. Så himla drunknad.

Du lyser vidare fastän solen sedan länge är uppe och din fräkniga hud inte har så mycket att komma med mot strålarna, i teorin alltså, men här ligger du ju, och lyser. Det ser väl jag. Det ser väl jag. Du lyser och ler och jag vet aldrig vad jag ska ta mig till för vad gör man när man får allt man vill ha vad gör man när du lyser vad gör man när allt fungerar vad gör man när man är lycklig vad gör man åt allt vad gör man kan det snälla sluta snart jag orkar snart inte med längre kommer livets karusell att slunga av mig i nästa sandstorm eller kommer jag bli kvar här bland vita lakan och lysande du? Jag blir så orolig. Ju lyckligare jag är, desto mer kryper det i benen, desto sämre kan jag sova, desto mer fryser jag om händerna desto mer vill väl ingen ha mig. Ingen vill ha mig och ändå lyser du emot mig. Det här känns nästan alldeles för bra. Nästan. Nästan. Du borde inte lysa. Jag kommer att vänja mig av vid att ha andra lampor så kommer du en dag att sluta lysa sluta sova sluta vakna sluta dricka morgonjuice sluta kväva mig och kasta av mig i mörkret. Lämna mig famlande efter lyse. Lämna mig. Lämna. Nästan. Du kommer nästan att göra det.

Du kan väl i alla fall. Tänka lite på mig. Lämna en ficklampa. Eller en lock av ditt vackra disneyhår. Jag tror att de har samma effekt i världsalltet. Jag kommer att springa baklänges på mitt rullande klot i fel riktning – Venus Merkurius och så den obeskrivliga hettan obeskrivliga smärtan obeskrivliga ljuset Solen.

Det mest spännande, du som är så söt, är att jag tror att du inte har en aning. Du vet inte hur dina svarta lockar trollbinder mig och hur ditt guld fläckar mina läppar (som små flingor på rosa grund för jag är inte hallonröd som du men gudar vad jag älskar dig). Med mina fingrar fast i ditt nattfärgade, solskensbestänkta trassel och ditt hallonröda mot mitt nyponrosrosa och rodnande kind mot min isnattsfrost (för hur ska jag röra dig som är så varm) och klorblått speglat i nötbrunt och katt i jag vet inte vad, hamster? har du ingen aning om hur fast jag verkligen är. Kanske. Kanske är du upptagen med att vara fast i mig. Kanske. Kanske. Kanhända? Finns någon möjlighet. Att. Jag är likadan?