Hon är så söt

Evolutionen har tänkt fel igen. Det händer ibland, men för mig händer det varje natt. Evolutionen missade lite detaljer. Petitesser. Det måste finnas mer effektiva sätt att kyla ner kroppen på än att få den att stinka, exempelvis. Just nu struntar jag blankt i just det evolutionsärendet. Just nu är jag bara sjukt lack på att mina händer fryser så jävligt. När mina händer fryser kan inte jag sova. Egentligen har jag inte bestämt mig än för om det är mina händer eller evolutionen som inte visar hänsyn till mina sömnbehov. Jag ligger här bredvid dig och försöker kupa händerna och andas på dem utan att få det att låta som suspekta flås i dina sovande öron, för hon är så söt när hon sover, själv har jag inte fått mig en blund. Så jag ligger här och känner mig nästan blå i ansiktet av min långsamma utandning. Inte hjälper det särskilt mycket heller. Egentligen brukar jag frysa om fötterna också, men jag har lärt mig nu. Jag har lärt mig två saker. Jag har lärt mig att jag ska ha ett par sockor under madrasskanten i fotändan. Och så har jag lärt mig hur man trasslar på sig ett par sockor bredvid dig utan att störa dina drömmar och gnyenden.
Hur man rör sig ljudlöst för att komma nära dig utan att röra aldrig röra detta konstverk dessa rodnande kinder dessa ömtåliga kroppsdelar som en docka så söt och försiktigt lirkar bort armen från din nackes baksida där solen lyser jo snälla käresta tro mig din nacke lyser solbelyst mitt i nattens svarta mörker och dina ögon glittrar i symbios under ögonlocken kan inte väcka dig får inte väcka dig vill inte att dina svarta ögonfransar ska fladdra till och bli solfjädrar kring de där poolerna av glittrande klorblått vatten du vet blått som simhallsklor med kritvitt kakel runt omkring till ögonvitor men svåra att fokusera på för det där med klorblått är svårt att inte falla i vattnet för och jag som aldrig tänkt på att ta simlektioner eftersom att jag trodde att jag kunde föra mig i vatten men det är svårt med en hjärtrytm på 230 slag i minuten på grund av att hon är så söt när hon sover så du ska inte vakna och därför ska jag röra mig ljudlöst och dra bort min domnade arm från den soliga fläcken mellan kudden och din ljuva nacklinje kan jag låta bli att röra vid den ja jag måste! För hon är så söt när hon sover.

Fryskalla händer är inget vidare nattsällskap. Det är däremot du, trots att du låter mindre än benen i min hand skallrar. Din närvaro. Dödar. Eller. Inte. Dödar. Men. K-v-ä-v-e-r. Allt annat. Dukväver. Du dödar. Vet du det? Du som alltid överlåter till mig att ens smälla ihjäl myggorna på dina armar. Du kväver. Skulle du strypa en mygga om du kunde?

Jag är en mygga och det vet du mycket väl. En mygga du kanske inte har hjärta att smälla ihjäl men som du kväver för jag kan inte kan inte kan inte andas i din närhet och jag kippar efter luft vatten morgonjuice. Morgonjuice. Du dränker mig, vet du det? I ett lockande glas med morgonjuice vid ditt fula furubord. Du vet, furubordet som är så fult men så charmigt för att det verkligen inte är varken charmigt eller retro eller ens indieironiskt. Det är bara ett fult furubord. Som du äter frukost vid. Du äter frukost och du är inte ens vaken än.

Jag är en mygga och det vet du mycket väl. En mygga som surrar irriterande i örat men som du ändå inte har hjärta att slå ihjäl. Det överlåter du till mig. Och jag ska, så småningom, oundvikligen, att smälla ihjäl mig själv. Kväva mig själv i dina bedövande ångor. Dränka mig själv i ditt juiceglas. Jag ska. Men inte än. För just nu -

Du vaknar. Hon är så söt när hon vaknar, när hon sträcker ut sig som en katt ,och säger att hon nu saknar det som hon drömt i natt. Du kväver mig jag andas inte du dränker mig jag ser mitt liv spelas upp igen och heter det inte något tjusigt och franskt men vad spelar det för roll för jag drunknar i dina kinder som om jag vore någon nykär tonårsbrud men det är vi allihop i själen som någon känd filosof (eller var det bara jag) en gång sade och mitt liv rullar som en film jag inte riktigt tycker om på snabbspolning och jag skiter fullständigt i det för du är så söt och låt mig vara en nykär tonårsbrud.

Morgonstund har guld i mun. Du har guld i mun. Så när du kysser mig får jag också det. Ditt guld i min mun.

Du sjunger tyst om drömmar du haft. Dina toner är som jazz i mina vener och jag som inte ens är estet och därmed är helt ovetande om den korrekta definitionen av jazz. Du spatserar likt en kelsjuk katt runt mina ben (i sängen bland dina vita lakan som kontrasterar mot dina rosenröda kinder) och drar din lena svans längs med mina knän (skrubbade knän) och charmar igen. Över och över igen, som de säger på engelska. There goes a jazz tune. Du är en smal, fjäderlik hand längs min ryggrad med osynliga skavanker och melodislingor runt fingrarna som ringar. Du är perfekt, inte felfri, men så fantastiskt perfekt att jag dör varje gång jag ser dig, kvävs, vill ta livet av mig för att slippa dö igen vid nästa ögonkast, nästa ögonblick med dig. Så söt.
I och med dig flyttade det in en hård röst i mitt hjärta. Den viskar om dig när du gör allt du gör. Den säger att jag inte är en kattmänniska. När du ler med hallonläppar berättar mitt hjärta att det här är alldeles för bra. I morgonsol (morgonguld) när du smakar polkagris (mintig, karamellig, söt, len) svider rösten och slår besinningslöst med ishacka för att ha sönder den där mintsmakande kärleken jag hyser för dig.

Din tunga far över din övre tandrad lyser som pärlor din svarta hår har gyllene lockar vet att det inte fungerar så men ihop med rosenröda kinder knullrufs leenden dig dig dig är det så svårt att tro på någon världsordning alls för du rubbar min. Du välter min värld. Du välter mitt jordklot som rullar och välter Mars Jupiter Saturnus Uranus Neptunus och till och med Pluto, även om Pluto blev degraderad till simpel himlakropp. Pluto med litet p? Jag är också en simpel himlakropp. En mygga, en himlakropp och så himla dränkt i dina kinder och din juice. Så himla drunknad.

Du lyser vidare fastän solen sedan länge är uppe och din fräkniga hud inte har så mycket att komma med mot strålarna, i teorin alltså, men här ligger du ju, och lyser. Det ser väl jag. Det ser väl jag. Du lyser och ler och jag vet aldrig vad jag ska ta mig till för vad gör man när man får allt man vill ha vad gör man när du lyser vad gör man när allt fungerar vad gör man när man är lycklig vad gör man åt allt vad gör man kan det snälla sluta snart jag orkar snart inte med längre kommer livets karusell att slunga av mig i nästa sandstorm eller kommer jag bli kvar här bland vita lakan och lysande du? Jag blir så orolig. Ju lyckligare jag är, desto mer kryper det i benen, desto sämre kan jag sova, desto mer fryser jag om händerna desto mer vill väl ingen ha mig. Ingen vill ha mig och ändå lyser du emot mig. Det här känns nästan alldeles för bra. Nästan. Nästan. Du borde inte lysa. Jag kommer att vänja mig av vid att ha andra lampor så kommer du en dag att sluta lysa sluta sova sluta vakna sluta dricka morgonjuice sluta kväva mig och kasta av mig i mörkret. Lämna mig famlande efter lyse. Lämna mig. Lämna. Nästan. Du kommer nästan att göra det.

Du kan väl i alla fall. Tänka lite på mig. Lämna en ficklampa. Eller en lock av ditt vackra disneyhår. Jag tror att de har samma effekt i världsalltet. Jag kommer att springa baklänges på mitt rullande klot i fel riktning – Venus Merkurius och så den obeskrivliga hettan obeskrivliga smärtan obeskrivliga ljuset Solen.

Det mest spännande, du som är så söt, är att jag tror att du inte har en aning. Du vet inte hur dina svarta lockar trollbinder mig och hur ditt guld fläckar mina läppar (som små flingor på rosa grund för jag är inte hallonröd som du men gudar vad jag älskar dig). Med mina fingrar fast i ditt nattfärgade, solskensbestänkta trassel och ditt hallonröda mot mitt nyponrosrosa och rodnande kind mot min isnattsfrost (för hur ska jag röra dig som är så varm) och klorblått speglat i nötbrunt och katt i jag vet inte vad, hamster? har du ingen aning om hur fast jag verkligen är. Kanske. Kanske är du upptagen med att vara fast i mig. Kanske. Kanske. Kanhända? Finns någon möjlighet. Att. Jag är likadan?