Med Socker På

Sladdhärva.
Internetsladd. Hörlurar. Alldeles för många usb-sladdar. Alldeles för många och likdana. Alldeles för likadana usb-sladdar.
Sladdhärva.
Jag som älskar ordning och reda. Jag som staplar, organiserar, borstar bort, skriver upp. Jag. Jag har en sladdhärva vid mitt skrivbord. Det är inte likt mig. Usb-sladdar trasslar in sig i mina fingrar och jag tycker inte om det. Jag vill ha tillbaka mig själv igen. Mitt ordningsamma jag som kunde få till och med den mest skräckinjagande sladdhärva att reda ut sig i ren skräck över min ordningsmani och mina symmetribehov. Jag vill ha tillbaka mig själv som jag var innan jag började skita i allt. Någonting hände och jag har fan ingen koll på vad som hände. Jag slutade stapla. Slutade skriva listor på saker jag skulle göra. Slutade göra sakerna på listorna jag inte skrev. Jag slutade sätta upp post-it-lappar. Slutade tänka ut saker att skriva på post-it-lappar. Slutade bry mig. Slutade att oroa mig. Slutade få ångest över vartenda klimathot och dammigt hörn. Jag är inte ens säker på att jag vet vad det var som hände. Fast det är klart, att

Besvikelse följs av besvikelse så
varför inte bara hälla lite socker på

Slutade äta p-piller i tid. Det var dumt fast det hade varit ännu dummare om jag inte samtidigt slutat ha sex. Ni må tro att Viktor blev överraskad när han fick ringa mig och inte tvärtom och när jag utöver det sa nej blev han helt stum. Efter det slutade jag att svara i telefon.
Det tyckte jag i och för sig var lite konstigt ett tag, men som sagt slutade jag att bry mig.

Min lägenhet har två rum. Jag sitter i soffan i det stora rummet och försvinner i filtar av tvinnat ull och alldeles för stora kuddar. Ute har det varit 22 grader kallt sedan två veckor tillbaka. Det är sinnessjukt. Bilar slutar starta på morgonen. Vägar blir som glas. Däck slirar. Människor dör. Oroa sig inte. Från mitt fönster gnistrar torget av skarsnö och det ser inte ett dugg lockande ut. I år skiter jag i skidåkning och i snö och i Sälen.
Jag vet att snö försvinner av salt men jag slår vad om att den egentligen är gjord av det. Det ser ut som saltkristaller och vet du vad jag hatar? Saltlakrits. Jag hatar saltlakrits enbart på grund av saltet. Det betyder att jag hatar den jävla saltsnön.

(Tänk om saltlakrits är förhårdnad, ni vet när man kramar snö tills den blir hård som is, saltsnö som någon kastat karamellfärg på.)

(Eller tänk om vitt blir svart bara man pressar tillräckligt hårt.)

Jag ligger under filtarna och andas varm andedräkt på händerna. I år sket jag i höstmys. Jag köpte inga mörklila koftor, gjorde inga rotsaksgratänger, stickade ingen halsduk. Jag sket i höstmyset och plötsligt var det vinter och i vanlig jävla ordning är vintern så mycket längre än vad man räknade med. Jag bryr mig inte om det. Jag får ingen ångestklump i magen. Inte ens om jag tänker på Katrin på jobbet som ligger hemma och gråter i sin vinterdepression. Jag oroar mig inte. Oroa sig inte för att vädret är grått - oroa sig inte för nåt.

Andedräkt på händerna. Andedräkt på händerna.
Jag slutade att svara i telefon, sa jag det? Jag oroar mig inte.
Jag slutade att prata i telefon, sa jag det? Jag oroar mig inte.
Jag slutade att gå ut, sa jag det? Jag oroar mig inte.
Oroa sig inte.

Jag slutade att titta på TV när jag insåg hur ofta det egentligen går nyheter. Jag skiter väl i världens alla krämpor. Vad har väl det med mig att göra. Jag bryr mig inte om Saab i Trollhättan för vet du, jag jobbar inte där. Jag skiter väl i rosa bandet och jag vill inte se en väderleksrapport. Jag har ett fönster. Det räcker.
Jag skiter i nyheterna. Skjut ner nyheterna. Bomba nyheterna. ”Hey, USA, it's me. Could you like please snälla snälla bara shoot down the jävla nyheterna? What do you menar, the Nobels fredspris? Has that ever stopped you before? Bara skjut förihelvete. Bara skrik och fixa.”

Skit Iran Skit i Korea
Skit i Sudan Skit i Irak
Låt Usa bomba färdigt
Låt Usa bomba klart
Skit i allt

Sedan är det ju en fråga i sig vad det där ”allt” innebär. Allt som i verkligen allt? Om man ska vara definitiv måste allt vara allt. Oroa sig för vad allt innebär.

Under vänster fot har jag sju ärr. De fick jag när jag gick på glas mitt i natten och gatljusen kastade glitter i splittret som låg kvar efter att någon kört foten genom busskurens ena ruta. Någon som säkert brydde sig. Glassplittret lämnade sju ärr från någon som brydde sig och ur ärren vandrade all vilja jag någonsin hyst att bry mig om något. Det var en natt i Bromma och det lysta inga stjärnor. Inga stjärnor såg.
Känslan av att inte bry sig har alltid varit varm för mig (mest eftersom att saltlakritssnön är kall). Den är ett varmt täcke över sinnen som tar ifrån dem all deras uppfattningsförmåga. Kyla skärper allt. Stämningar, luft, väder, sinnen, strupar, känslor, händer, munnar, miner.

Allt kommer förr eller senare att göra en besviken och det absolut bästa skyddet mot det är att inte bry sig när det väl händer. Bäst att öva på att inte bry sig bäst att börja inte bry sig bäst att lära sig hur man inte bry sig bara slippa bry sig. För om man inte bryr sig slipper man lära sig sedan när det behövs. Sedan när världen går under. Sedan när man aldrig hittade ett botemedel mot cancer och antibiotikaresistenta bakterier. Sedan när allt går åt helvete och alla lider, ja, då, då kommer vi inte vilja bry oss för om vi bryr oss

kommer våra magar

inte bara innehålla en liten ångestklump.

Så därför har jag skapat en stor sladdhärva. För att härda mig själv, och det som inte dödar dig härdar dig (bullshit bullshit bullshit förihelvete). Jag kommer inte att ångestklumpa om jag bara slutar oroa mig. Inga fler pengar till svältande barn. Inga fler slantar till gatumusikanter (för jag slutade ju att gå ut. Jag slipper bry mig. Världen går runt runt. Inga stjärnor såg det hända. Stjärnorna över Bromma brydde sig inte, de oroade sig inte, de kröp ihop under sina molnfiltar, svarade inte i telefon och gick inte ut. De hatar också saltlakrits. Jag lovar.). Punkt. Sladdhärvan ska hjälpa mig. Sladddhärvan hjälper dig. För det är dags att inse att det är hög tid att skita i allt, för det är bättre för dig att bara sopa problemen under mattan.

Och det är klart att jag går ut. Jag går till affären, jobbet, tunnelbanan, andra affärer och till ställen men jag går inte ut och innebörden är svidande bitter. Som citronsaft i sår fast med bitter eftersmak. Det är klart att jag inte låter sladdarna ligga, egentligen. Jag gör allt som vanligt. Allt är det samma men det finns inget i det. Tänk dig alltet som en cell. Cellmembranet finns kvar, liksom alla mitokondrier, ribosomer och vad det nu är. Cellkärnan saknas. Allt består, men det finns ingen kärna i alltet. Det finns inget att leva för. Det finns inget att c-i-r-k-l-a kring.
Oroa sig inte.