Timglas

Det går en buss utanför mitt hus. Jag har ingen aning om vilken buss. Jag har ingen aning om vilket nummer, vilken slutdestination, eller ens vilken färg bussen har. Antagligen röd. Naturligtvis är den röd. Kanske har den till och med kvar den gamla bussinredningen. Den slitna, rödbruna, suspekt mönstrade. Den nya bussinredningen är i och för sig också suspekt mönstrad om något. Jag undrar vilken idiot på arbetsförmedlingen som slängde ut det jobbet till första bästa arbetslösa nöt till konstnär. Inte var det väl någon ny Michelangelo direkt, slutresultatet. Inte någon vidare merit heller. Hej, jag söker jobb, jaha, vad har du gjort tidigare, jo, jag har designat, eller jag menar, formgivit, de suspekt mönstrade tygerna till bussätena. Välkommen till McDonalds.

Det går i alla fall en buss utanför mitt hus. En buss vi åkt ibland. En buss vi åkt när vi tröttnat på mitt fula hus och blaskiga Earl Grey. En buss vi åkt in till det vackra av staden. Det blanka vattnet och de spirande tornen och de alldeles alldeles utmattade neonskyltarna. En buss till sådant där man ska tycka om. Saken är den, Ana (det är ju redan uppenbart att det är dig jag skriver till), att det aldrig finns något att kalla vackert här. Jag vet att det finns fina ting i den här staden (vattnen tornen skyltarna) och att folk färdas mil för att se dem men för mig är de dammiga, trötta och inte ens dammiga förresten utan täckta av en sådan där klibbig hinna av hopplöshet, av den där känslan av att man redan har sett det. Så många gånger.

Nu tänder de gatubelysningen

Nättarna som faller är inte lika exotiska längre, Ana. Det var länge sedan jag kunde uppfatta våra spretiga björkar som vajande palmer och jag vet inte om jag någonsin kunde se vår svarta asfalt som vit, skimrande sand. Jag vet inte vad som är exotiskt för dig men jag har alltid sett det ouppnåbara, det mest fjärran som det mest spännande. Kanske är det därför jag har tröttnat så på den här staden. Jag vet inte. Jag vet så lite nu. Det blir kallare ju längre tiden går. Är du kvar? Du lyssnar fortfarande? Ana, är det tiden på året som skrämmer? Eller är det bara jag som är i vägen för oss igen? Så är det förstås. Återigen ett osynligt krokben jag lagt för mig själv (igen igen igen IGEN förihelvete).
Jag brukade tro att jag bara hade två ben. Nu känns det som en skrattretande tanke, nu när jag vet, att jag har obscena mängder ben. Det kanske bara är två som syns, men resten är som osynliga utväxter som välter koppar glas kokande vatten och dig. Förlåt. Jag ville inte välta dig. Jag bara råkar. Jag bara råkar. Jag låter som en treåring och jag vet om det. Hej ytterligare osynlig äcklig utväxt. Krokben. Krokben. Det är inte kul längre.

Ja jag vet att jag sluter igen
Men det känns som om det är mig dom vill åt

Ana, kan du inte komma hit? Ta bussen som går till Landet Ingenstans och dricka mitt blaskiga Earl Grey. Åt andra hållet. Vi vänder om. Titta, titta, Ana, jag sluter inte igen, jag öppnar upp, titta, ser du inte min blottade själ dunkande hjärta sorgsna blod gnistrande elektriska impulser. Öppnar upp. Öppnar upp. Kom hit nu, Ana. Ana, håll mig hårt. Kom hit nu, håll mig hårt och snälla snälla amputera bort mina extraben krossa mina konstiga drömmar hitta en väg ändå. Jag vet att jag inte kan några ord egentligen, eller var det just det enda jag kunde? minns inte längre, men jag kan rita i luften och bygga syreslott av allt vi skulle bli. Vara. Allt vi har varit.

Ana, det är inte så att det är du. Det är en klyscha och jag kunde inte bry mig mindre när det trots allt stämmer. Det är jag, Ana, det är inte du, Ana. Jag är inte trygg, väggarna här skyddar mig inte som de borde. Om jag var starkare skulle jag falla för dig, be dig att fånga, ta mig upp, kunna fånga dig tillbaka. Som när man var liten? Jag ger dig ett klistermärke om du ger mig ett tillbaka. Jag låter dig vara med och leka och du låter mig vara med tillbaka. Te besaré a condicción de que me beses!

Om jag trillade, blev uppfångad och upprätt, skulle jag kunna fixa dig också. Laga. Jag ska lyssna och förstå. Sådant händer inte. Natten här faller lika skoningslöst som vilken domarklubba som helst och inget kan vi göra åt beslutet den fattar åt oss. En domarklubba på repeat. En domarklubba på repeat utan någon ens halvrolig remix ute på youtube. Jag är bara så trött, Ana. Så trött på livet utan dig (klyschaklyschaklyscha vem bryr sig), livet utan dig klär mig inte. Klyschor klär mig. Livet utan dig är ingen klyscha. Livet utan dig är en sådan där sak som aldrig hände. Inte på riktigt, om inte annat.

Jag letar efter rispor i ytan
en spricka ett hål en skarv
Det måste komma nåt bra ur allt

Rispan i ytan, Ana, sprickan hålet skarven, Ana, det som det kommer något bra ur, Ana, det jag hittat, Ana, det är bussen. Den fula kanske röda bussen. Ana nu tänder de gatubelysningen
bussarna åker sitt varv.

Sitt varv, Ana. Ett varv. En cirkel. En geometrisk figur. Trehundrasextio grader, Ana. Jag upprepar ditt namn nu, Ana, så att du ska förstå att upplösningen är nära nu, Ana, för jag har en sak att berätta, Ana – att bussen åker runt att varv är cirklar att cirklar inte har något slut att cirklar alltid kommer tillbaka till samma ställe att Ana, du måste sätta dig på bussen. Ana, du måste sätta dig på bussen fast det är grått trist fult äckligt ovackert utanför rutan. Ana, du måste sätta dig på bussen trots att biljetten är dyr. Trots att den är full med massa alkisar, snoriga barn, matkassar och annat skit vi kan förakta så fort du sitter i mitt kök med mitt blaskiga Earl Grey. Du måste, Ana. I mitt blaskiga kök ska vi sitta och Ana, du måste. Förstår du?

”Vi vill så mycket”, säger jag till min spegelbild i fönsterglas. ”Trots att vi aldrig kommer någon vart vill vi så mycket, laga, fixa, skrika, bli hela, bli fångade, vara självständiga, du hör ju själv att det inte går ihop!” Andetag, sippa te. ”Men om det gjorde det, skulle det göra det med dig. Ana, jag vill vara en bättre man för dig, ett smartare drag, en lösning. Jag hoppas, nej tror, att du vet samma saker som jag. Att vi tror på samma lika, att vi tror samma lika. Jag tror det. Det är inte bara det att du faktiskt orkar ta den kanske röda bussen hit utan att du gör det utan att orka, du gör det för att du vill. Du vill mig. Jag vill dig med. Det är inte bara det att du orkar ta den kanske röda bussen hit, det är att jag älskar dig för att du gör det. Jag skakar av all denna meningslöshet, Ana, skakar även du? Kan vi skaka tillsammans? Kan vi skaka ner den sista sanden i våra timglas så att livet kan få börja om sedan? Vi kan vända våra glas tillsammans, vår tid tillsammans. Om vi bara vågar falla för varandra, fånga varandra, res mig upp ge mig lust. Trots all tomhet, trots att jag bara förstår det som är vårt om ens det ibland tror jag att våra timglas kan rinna fritt snart. På nytt. Kanske inte i symbios men åtminstone på rätt sätt. Det måste vara så. Det måste växa något här under alla steg tillbaka.