Heartbeats

Det kan vara du och jag på ett dansgolv.
Det kan vara något så enkelt som en innekväll som blev en utekväll. Ett samtal från någon till någon annan, en bedjande röst, ”du kan inte stanna hemma för evigt”. Det kan vara att klä sig i paljetter och starka färger för att synas, för att bekräfta att man finns, kunna se sig själv i spegeln. Det kan vara klackskor genom snömodd, frostglittrande nätter och en klubb i Gamla stan. Det kan vara en, två, tre shots i baren för att känna något alls, och sedan en stor sväng ut på dansgolvet. Så enkelt kan det vara. Med djup technobas i högtalarna och melodislingor från hitlåtar som leder vem som helst, till och med något så jävla vilsen som jag, bort från verkligheten ett tag, och när man som bäst svänger händerna över huvudet, tappar allt förnuft och är helt borta hittar man dig. Hittar jag dig. Inte för att jag vet vad det är jag hittar. Jag bara hittar och ler. Dansar utan att se hur fult det ser ut men fascinerad över hur lamporna blinkar bort all verklighet. Den smyger iväg utan att höras bakom dånet från de slitna högtalarna. Det är allt jag behöver. Bara lite simpel verklighetsflykt, inget mer. Bara vetskapen om att allt blinkar bort och att andningspauserna mellan låtarna, där öronen ringer lite och där du generat kliar dig bakom örat och låtsas att du råkar vingla närmre mig fast jag ser att du är nyktrare än jag, finns där bara för det, bara för att du ska vingla närmre mig.
One night to be confused
One night to speed up truth
We had a promise made
Fan vad jag inte fattar någonting alls men det är väl det som gör det värt det. Jag dansar. Kanske i takt. Bryr mig inte. Verklighetsflykten är total, för just nu finns ingenting utom du och ljus som inte vet vad det vill. Det blir inte bättre än så. Vet ljuset någonsin vad det vill? Just nu tror jag att det vill föra mig lite närmare dig, dig lite närmare mig, några hjärtslags mellanrum mellan våra bröstkorgar är för mycket. Måste vara nära. Måste vara närmare.

Hade jag lite fritt tankeutrymme nu skulle jag förutse händelseförloppet. Jag skulle se oss ramla ihop, fånga varandra en stund, snurra iväg mot tunnelbanan, rök ur våra munnar, hamna någonstans i någons säng i någon annan för en stund, en stunds frist, och sedan morgonens kalla färglöshet igen. Vi skulle nicka kort åt varandra. Snubbla åt varsitt håll, jag ut i mitt kök och du ut i trapphuset. Jag skulle koka kaffe, fånga en kopp och ljudlöst skakande krama den tills knogarna vitnat. Du skulle titta på min dörr, tveka, andas alldeles för högt och sedan gå. Båda livrädda. Jag skulle lägga händerna mot dörrens insida, känna efter din hud under mina fingertoppar igen, medan dina stelfrusna händer skulle vara nerkörda i djupa fickor på väg mot någon veckas tomhet innan nästa flicka, nästa bar. Det är så det alltid är.

Men jag dansar inte alltid såhär. Jag dansar bara såhär när jag verkligen verkligen verkligen måste glömma måste bort måste dansa. Jag dansar bara såhär när den pinsamma stämningen följande morgon är så vansinnigt värd det. Jag dansar bara såhär när jag vet för mycket om mig själv. För jag har så mycket problem som normala människor inte har och tro det eller ej men jag tror inte att jag ens vill att du ska stanna eller att jag ens vill att stämningen ska vara mindre pinsam. Jag har hört att andra människor inte har samma problem som jag men jag har svårt att ta det till mig. Jag skulle vilja diagnostisera mig själv som manointelligent. Då och då faller jag in i perioder av alldeles för häftigt tänkande. Mitt dansande är bara ett ganska gulligt men lamt försök att dansa/supa bort det. Just nu just i dansen så finns det ingenting jag hellre vill för just nu just i dansen har jag ingen aning om att jag kommer att hamna i mina träsk igen. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre för to know what to say, mind is a razorblade.

Men det är snyggt att vara onormal och det är dessutom toksexigt, det berättar de för mig på teve varje dag. Varje dag får jag höra hur viktigt det är att inte vara som de andra barnen, att vara utanför lådan och det är ett sådant skitsnack. Det är ett helvete att vara onormal. Det finns inget vackert i att den enda lösningen på ångesten som skär och strimlar och krasar inom mig är att dansa lite grann, falla lite grann, finnas nära något lite grann, avfärda någon lite grann, bli ensam igen. Det finns inget vackert i det, och om det mor förmodan gör det, är det samma typ av skönhet som i ärren som emobarnen inom oss lämnat efter sig, samma skönhet som i skriket av krita mot svart tavla, metall mot metall. Varje dag får jag höra hur snyggt det är att vara onormal och varje dag svarar jag genom att sluta mig ännu mer, falla dubbelvikt över min hög med problem och skaka ljudlöst över dem, att det enda som lindrar dem något så när är en dans någonstans med dig, stackars du, du som inte ens känner mig och vet hur ont det gör. Du som bara ramlar i mina ögon, som jag i dina, och dansar lite till, lite grann, försöka följa musikens takt men faller snarare in i hjärtats. Sharing different heartbeats in one night. För det ingen vet är att jag älskar dig. Jag vet att jag inte visar det och jag vet att det är helt fucking mindfucked, men det är inte desto mindre sant. Jag älskar dig, sättet du går på sättet du sluter dina ögonlock på och sättet du gäspar på. Synd att jag inte vet vem du är. Synd att du aldrig ens sett mig. Synd att jag aldrig ens sett dig. Det är precis det här som gör mig så jävla onormal, det här att jag i snömodden i backen upp till busstationen över Södermalmstorg kan komma på mig själv med att säga högt att jag är kär fast jag inte begriper vem jag syftar på. Jag har problem ingen annan har, jag vet att jag har problem ingen annan har. Det märks ju på sättet alla andra går. Alla hipsters som studsar av sina Doctor Martens, alla affärsmän som halkar i sina välputsade men missanpassade blankskor, alla pensionärer som planlöst följer sin rullator som i trans in i hissen ner i tunnelbanan. Jag undrar hur alla de där människorna får allt att gå runt. Det ser så jävla overkligt ut. Själv står jag kvar där med mina nyss yttrade ord hängande i luften. De försöker strypa mig, jag vet att det är så. Jag stryps långsamt till döds av mina egna ord.

Men jag vill tro att mina ord var sanna, och att jag i två millisekunder fick känna något. Att det hela inte handlade om att jag behövde något, utan dig. Att det var du som tog dig förbi det så få lyckas ta sig förbi, att du rev mina murar lite grann. Någon räcker inte – det måste vara du. To call for hands of above to lean on wouldn’t be good enough for me, no. Ingen kan neka mig vad jag såg. Ingen kan motbevisa att du log på det där sättet som fick mig att snubbla omkring inuti, börja drömma om dig, börja längta efter dig. Allt du gav mig, en dans, andetag, lätta handrörelser, allt det var ändå du, och allt det älskar jag. Älskade jag, för jag ska aldrig träffa dig igen. Jag vet inte ens om jag vill det. Det är jobbigt nog som det är, att hantera mig själv och balansera på knivseggen tillsammans med någon annan än mig vet jag inte om det är möjligt.

Och ändå, ändå. Ändå vill jag ha dig, ditt leende när du höjer läpparna och blottar tänderna. Jag vill ha dig, one night of push and scream and then relief, och känna efteråt om det gav något alls. Om du lyckades rucka på fasaden. Smälta min is. Stänga av mitt lindrande technobeat. För jag vet verkligen inte alls var jag har mig själv, och på ett sätt är det ganska skönt trots att både mina föräldrar, mina gudsförgätna, lögnaktiga vänner och min trogna skara av psykologer försöker motbevisa den tesen. De tror att jag behöver mig själv. Jag vet att jag kan skita i mig själv, att den jag behöver är du och att det enda som står emellan oss är jag. Förlåt. Jag ska flytta på mig. Det är ju det jag gör, hela tiden. Flyttar på mig så att du ska komma fram. Det är ju därför jag dansar och det är därför jag plingar lite extra högt med teskeden i kaffekoppen när den pinsamma morgonstunden är där. Det är för din skull jag flyttar, jag måste bara få dig att inse att du måste röra lite på dig också. Jag har faktiskt inte tid att stå här och snurra och vänta på att du kommer och älskar mig. Jag är för upptagen med att älska dig för att ha tid att vänta.

Var brukar människor mötas egentligen?
Jag vill inte veta och jag vill heller inte veta hur det är att ha ett normalt liv som inte är så fruktansvärt meningsfullt och gladtossigt på samma gång. Vad skulle jag väl få ut av det? Allt jag vet är att jag just nu dansar här med dig. Att jag dansar tills dansen tar slut och tills jag inte längre minns vad det var jag saknade.

Visa från utanmyra

det här är egentligen inte den version av låten vi skrev till - vi skrev till versionen av Cajsa-Stina Åkerström, som finns på Spotify men inte på Youtube. Den här var emellertid också fin och passar bättre än Monica Zetterlunds... Hur som helst.

Fuck it, tänkte Siri och slog ihop boken hon hade i knät. Hon hade suttit med den där i timmar och stirrat ner i de mjuka textmassorna som aldrig blivit mer än textmassor för henne idag. Just idag hade allt bara blivit till trycksvärta utan innebörd och allt Siri hade fått ut av det hela var den där speciella känslan i ryggen när den klagande strålade ut sitt missnöje. Hon sträckte på sig och försökte skaka av sig ryggens klagomål och fick ett ovilligt knakande till svar. Hon grimaserade. Att hösten skulle bli så svår trots allt. Trots alla mustiga färger, trots alla äpplen i trädgårdarna och trots allas stickade tröjor från Lindexkappahlhm. Hon hade verkligen trott att det skulle vara enklare nu. Tji fick hon.

Bland sorg som ingen vet
skall mina dar förrinna

Och inte ens längs med Djurgårdskanalen, kantad av höströda löv och tanter och gubbar som långsamt stapplande avnjöt sin privata höst, ålderns dito, fick hösten någon djupare färg. Eller mening, om man så vill. Tiden liksom bara flöt förbi, precis som det gråsvarta vattnet. Hon hade verkligen hoppats. Hoppats är ett för litet ord. Hon hade byggt magnifika luftslott i allsköns färger, figurklippt slottsgårdarnas häckar och kastat mynt i fontäner hela vintern sommaren våren för att hösten, i sin långsamt mörkläggande process, skulle bli den ljusaste av tider. Som solen övergår skulle hennes tristess vandra med den och kvar skulle hon stå, Siri, gyllene i höstens prakt och fan också, såhär blev det inte alls. Ställt bredvid verklighetens bitterljuva sanning blev det ungefär precis exakt tvärtom. För här satt hon nu, med kalla fingrar ömmande rygg irriterad hy trånga skor och kunde inte låta bli att bittert bita sig själv i underläppen. Helvete, det här gick ju inte vägen alls.

Ingen kunde säga att hon inte hade försökt att göra det bästa av situationen, för hon hade gjort allt det där man ska göra. Tänt ljus. Haft fetaost i salladen. Hällt upp klingande mörkt rödvin i väldiskade glas. Lett hemlighetsfullt. Det hjälpte nog inte, det insåg hon nu, när tystnaden var så obehagligt kompakt att inte ens ryggen kunde låtsas att livet inte blivit alldeles för klaustrofobiskt obekvämt.

O tysta ensamhet,
var skall jag nöjen finna?

Alla runt om Siri var fruktansvärt, beundransvärt felande och operfekta. Där fanns hennes närmsta väninna Vilma som med sina knubbiga lår och slarvigt uppsatta hår skrattade sitt hästliknande skratt och ändå lyckades leva fint och utan problem med pojkvän, katt och en tvåa på Söder. Där fanns Siris näst närmaste vän Osvald som trots sitt konstiga namn, extrema kräsenhet och alldeles för ihärdiga blick var lycklig med sin pojkvän, sitt Xbox och sin två och en halva i Hjorthagen. Till och med Odette som i all sin stereotypiska fransyska livsstil hade blivit brutalt bedragen och lämnad av mr Right och ännu inte repat sig var irriterande avundsvärd i all sin hjärtekrossade cynism. När de träffades tillsammans allihopa satt hon där som en låtsat lycklig, desperat kvittrande tropisk fågel omgiven av lugna ankor. De var inte konstlade någonstans utan guppade bara omkring på vattnet med sin förvisso fula näbb men med den där stickande, kolugna tryggheten i att de var lyckliga på riktigt. ”Fan ta dem”, tänkte den tropiska fågeln (tänk kolibri) och fortsatte att skrika ovanför deras huvuden att hon minsann var lycklig och perfekt samtidigt. Jodå, så var det, är det inte uppenbart? Nej.

---

Hon gick ut. Lent, smekande glittrade samma rödvin som hon hela hösten hällt upp hemma tillbaka mot henne och ställde samma fråga som hemma: Vad fattas dig? Glasets rundning fångade skickligt upp ljuset och kastade tillbaka det på henne, liksom underströk frågetecknet. Jazztoner trillade ut, en efter en, ur barens högtalare och sorlet runt omkring var inställt på den där pinsamt justerade volymen som förekommer i filmer. Där pratet precis underkastar sig musiken, som ligger som en silkessjal över allt som sker. Det enda man hör är huvudpersonernas intima dialog. Där föll det, en dialog kräver två. Hon var en(sam). En rödvinsdrickande huvudperson med trassliga lockar i en film utan handling, en synnerligen meningslös vision för vem som helst som behagade titta. För det visste hon nu, att allt de berättade om kärlek på film, i böcker, i kompiskretsen, allt de berättade om kärlek och allt som någonsin sagts om livet, är inget mer än romantiserande bullshit.

För kommunikation är inte lika lätt som på film, för man tänker inte på att efter varje dräpande, catchy replik man lämnar efter sig så följer ett alltid lika stelbent och pinsamt avsked. I verkligheten kan man inte klippa bort det där ingen vill se, det där som skulle förstöra en hel stämning. Siris liv var inget mer än förstörda stämningar om och om igen. Hon tyckte inte om att se sig själv som ett de romantiska komediernas offer, men nu när hösten föll och livet föll med den, så gav hon upp.

Bland trillande jazztoner skulle alla andra ha sett sjukt snygga ut och i det mörka skenet från gatlyktorna skulle alla andra ha kunnat skratta bedårande och sedan så hade det funnits vansinnigt poetiska polaroidbilder som bevis på att lyckan var gjord. I exakt den här situationen skulle alla andra inte ha varit så jävla ensamma. Siri gav upp. Hon tittade på sin telefon och höll nästan, bara nästan, på att ringa honom, han som inte fanns.

Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker

Hon ringde honom inte. Hon ringde Osvald istället och sedan satt hon där i Hjorthagen med hans lyckliga, sneda leende och hans blommiga, kantstötta tekoppar och tänkte på hur operfekt han var och hur perfekt han ändå hade det. Hon tänkte på hur vidrig hennes nästa tanke var och tänkte den en gång till: Vilma är knubbig, Osvald är frusterande och Odette är fransk och det hindrar dem inte från att leva de vackraste liven.

Hon sade inget utan drack istället tyst sitt te.

I tystnad drack hon te, i låtsad glädje pratade hon med Osvald, i låtsad övertygelse bekräftade hon att hennes liv var BÄTTRE. I trassliga lockar, fladdrande ögonfransar och perfekta tandrader såg hon lika mycket ut som den dröm hon inte kunde leva. I isigt, orange gatlyktesken vandrade hon hemåt, till busshållplatsen och väl där väntade hon. Bussar passerade men inte ens de som ledde hem var hennes. Hon satt stilla, fast i en svart, figursydd vinterkappa och inlindad i en alldeles för moderiktig halsduk, och kunde inte släppa tanken på att hon så innerligt ville att något skulle hända. Något lite mer exalterande än rätt buss, något lite mer fartfyllt än bridge med tre nära vänner varje torsdag. Mitt upp i sina tankar satt hon i höstkvällens tilltagande mörker satt hon, fjärmad, och vaknade inte förrän gatlyktan över busshållplatsen slutade fungera och bara alltför väl låtsades vara ett tecken.

Siri reste sig och gick hem. Inga jävla tecken hände henne.

Fuck Was I

Det är som om alla tänker rätt förutom jag som tänker fel. Det kanske låter ologiskt för någon utomstående, för som alla mina vänner säger så vet jag väl att det inte är så, för varför skulle alla andra ha rätt, alla andra har ju lika mycket fel och lika mycket brister och lika mycket misshandlat liv som ligger och skvalpar i deras hjärnor. Ändå är det som att jag har mycket mer av allt det där. Mer av fel, mer av brister och mer av misshandlat och skvalpande liv. För exakt vad i mig är det som driver mig till att ge mig in i sådant här? Exakt vad i mig är det som får mig att sitta här på kanten av min säng med explosiv, kärlekskrank huvudvärk?

Jo, jag vet vad i mig det är. Love grows in me like a tumor. Kärlekstumören som vet precis hur man äter upp någon som tänker så fel som jag. Jag vet hur det funkar, trots att jag aldrig har sett det på tv. Det är som att det vore naturligt att få bulor i huvudet per automatik så fort någon viskar k-ordet. K. Ä. Jag tänker inte skriva ut det. Det vore att slå mig själv i huvudet med en stekpanna.

En rosa stekpanna. En rosa stekpanna som får det att gå runt i huvudet och ritar solar och månar och regnbågar och glitter och bulor var det, ja.

… Skillet on the stove is such a temptation. Det regnar ute. Ett stilla augustiregn sprider sig over de gula gräsmattorna. I sommar har jag gått och gått och gått, samt åkt båt trots mina väldigt opålitliga sjöben. Familjen tvingade ut mig till någon meningslös kobbe i norra skärgården på vilken jag sprang runt i cirklar, hysteriskt viftande för att undvika mygg, getingar och andra flygfän med mord i sinnet. Det är en ond värld, det är därför jag brukar stanna i staden. Ingen har någonsin blivit attackerad av åttioelva mygg per kvadratcentimeter hud längs Söder Mälarstrand. Så det så.

Eller? Sedan jag träffade dig har jag inte alls haft koll på någonting någonstans. K. Ä. Äh vad fan – alla måste lära sig att stava till kälrek.

Om man googlar tumörer händer säkert en hel del obehagliga saker och jag tänker inte sitta äcklad och titta på bilder på några äckliga cancersvulster, jag vill bara veta hur man behandlar dem. Utan cellgifter, för du är fan inte värd att tappa allt hår och ork för, även om jag redan tappat orken och även om mitt huvud nuförtiden är mer fyllt av dig än av hår. Så det verkar som om du är både cancern och cellgifterna. Både sjukdomen och botemedlet. Både det meningslösa och det potentiellt verkningslösa. För vad fan ska jag med dig till? Och jag är lite för snabb att förälskat berätta för mig själv att jag ska ha dig till att kunna andas igen kunna le igen kunna leva igen och vara hel, för det har jag sett på tv. Och jag är lite för långsam att kontra mig själv med konstaterandet att de flesta ändå går gråtande från kärleken (stekpanna, stekpanna, jag menar kälreken) till slut ändå. Men maybe I'll be the lucky one that doesn't get burnt. What the fuck was I thinking?

Sommaren fick det inte att gå över och det gör mig förbannad. Om inte ens total avsaknad av romantiska komedier i kombination med tusentals och åter tusentals bitska flygfän kunde få mig att sluta försöka hoppas på ett lyckligt slut och ett lyckligt levande i alla mina dagar, så kan kanske inget få mig att sluta. Och då. Och då. Då sitter jag här med en explosiv tumör och vidriga cellgifter och kommer att för evigt eftersträva allt det där jag inte kan få. Allt det där ingen kan få. Nu pratar jag om dig igen.

Det är ju mer än mycket troligt att jag aldrig kommer att ens komma i närheten av dig. Du är ju ouppnåelig. Du är… En sådan där filmis. En bild på en skådis från en film… Is. Du är en bild på någon som egentligen inte finns. Så hur ska jag någonsin kunna komma åt dig? Hur ska jag kunna plocka upp dig, eller bättre upp, få dig att plocka upp mig? Sannolikheten att jag skulle hitta din filmis i mitt favoritflingpaket är ju i alla fall lite större än att du skulle fiska upp mig ur ditt dito, när nu jag inte ens är en filmis! Ser du problematiken?

Eller är det jag som hittar på alltihop?

Jag ritar dig på papper. Jag ritar dig med fingret på bordet (osynliga teckningar). Jag ritar dig i oboypulvret innan det sjunker ner i mjölken. Du är så fruktansvärt närvarande. Kanske för att du egentligen är så fruktansvärt frånvarande? Kan jag ha dig här på låtsas kanske jag aldrig någonsin behöver dig på riktigt. Det kan mycket väl fungera åt det hållet också. Kan vi. Låtsas. Det kan vi väl. Snälla? Kan vi låtsas det behöver jag aldrig stava till det där ordet.

K. Ä. Ä. Ä. Äh. What the fuck was I thinking?

Å andra sidan, vad fan, kan alla andra kan väl jag! För i Pretty Woman får horan den gråhårige affärskillen och i Shrek får träsktrollet ett annat träsktroll och i verkligheten så fick Carola faktiskt Runar. Poängen är att människor och träsktroll trots platta personligheter, grön hy, blomkrukskastande och frikyrklighet har lyckats erövra just det där k-ordet. Fast det är klart, horan var ju Julia Roberts och henne kan det nog inte gå dåligt för, och den gråhårige var Richard Gere och är man filmisarnas filmis kanske lite grått hår inte är så mycket att bråka om. Och Shrek och Fiona, de finns ju inte, och Carola och Runar gjorde ju slut för rätt länge sedan. Så slutsatsen får än en gång vara den att nej, jag kommer aldrig att få tag i dig.

Nu räcker det, nu säger jag stopp, nu säger jag nej till den här plöjande känslan som bygger tumörer och sprider cellgift, nu säger jag nej till filmisdrömmar och nej till dig. För fan, du är inte värd allt det här, du är inte värd att jag ska förlora mig själv för dig. Det finns så mycket jag önskar att jag kunde göra, säga. If we weren't such good friends I think that I'd hate you.

Sedan så sitter jag där och kan inte låta bli att undra, undra om mitt liv skulle kunna vända här och nu, om jag bara ringde dig och fick dig och blev en filmis själv. Hur svårt kan det vara? Jag pendlar mellan att saga ja och att saga nej, jag minns hela tiden att jag tänker fel, men tänker jag att jag tänker fel måste jag ju också ha fel när jag säger att jag tänker fel och plötsligt är poängen lite bortblåst. Jag inser vad jag behöver. Jag behöver stekpannans löfte om en lugnare hjärna. Så jag stavar.

KÄRLEK.

KÄRLEK FÖR FAN KÄRLEKKÄRLEKKÄRLEK.

Jag älskar dig snälla älska mig tillbaka.


Snälla, snälla, älska mig tillbaka. Jag ska vara exakt precis allt. Jag ska vara den som faktiskt finns när alla andra slutar finnas. Jag ska, nej, jag kommer att vara alltid. Ditt alltid. Om du bara vore mitt. Och ja, jag vet hur man stavar till t-o-n-å-r-s-r-o-m-a-n-s och att allt jag gör nu är temporärt för att jag är under tjugo men gissa vad? Vad spelar det för roll att jag vet det när jag är så dum och snäll och naiv och dödsförälskad när jag lägger mitt hjärta mellan dina tänder? Till I can laugh at my heart between your teeth. Det spelar ingen roll vad verkligheten viskar när du rusar mitt hjärta så att det låter som ett jävla tåg. Det rusar ju, och bolmar, skramlar som ett gammalt ånglokomotiv för dig.

Snälla, snälla, älska mig tillbaka. Jag vill kunna stava. Ordet består av tre bokstäver. Det borde kunna hanteras så himla enkelt. Jag borde kunna stava. Oh, it’s so embarrasing. Tre jävla bokstäver.

K.

Ä.


Äh. I’m this awkward and uncomprable thing.

Klyschan

Den ena dagen kan kännas så hopplöst poetisk och vacker och fotogen att jag bara vill lägga mig ner och dö på en gång. Den andra dagen kan kännas så fruktansvärt ful, sjabbig och småäcklig på det där viset som gör att man får ont i ryggen av obehag, att jag bara vill lägga mig ner och dö på en gång. Det är så ofta jag bara skulle kunna sjunka ner i jorden och fortsätta sjunka utan att något skulle kunna stoppa mig och ändå vet jag att det bara är en känsla. Jag är som ett barn som inte har några gränser för fantasin även om verkligheten är tydligare än för den mest inbitna kärnfysiker. Jag är så jävla lätt att lura och så jävla svår att slå, den enda som ändrat på det, det är du.

Jag slår på kaffebryggaren. 159 kronor på Elgiganten.

Jag ska inte lägga mig ner och dö för det finns så mycket inuti mig som fortsätter att ticka fortsätter att gå fortsätter att snurra runt i eviga spiraler som ingen kan förstå. Jag ska inte lägga mig ner och dö vare sig för skönhetens eller för fulhetens skull. Jag bara säger att det känns.

Det var du och jag mot världen, det är väl så det brukar va
En gammal klyscha om ett kärleksideal
Med rosa moln kring huvvudet, tingeling och tralala
dansade vi runt på varsin hembyggd piedestal

Jag häller, kanna till kopp, kopp till mun. Koppen kostade fem kronor. Ikea. Alla älskar Ikea. En kärlekshistoria. Eller hur var det nu.



Saken är den att det finns så satans många sagor. Sanslöst mycket för många sagor om kärleken, den ljuva kärleken (störst av allt är kärleken). Alla tecknar ner berättelser om hur den övervinner allt, hjärtan slår i tredubbel takt för någon annan och fjärilar tar över hela världen. Varför gör vi det? Jo, för att vi vet att det är lögn. Allt gullande är bara trams eftersom att det är för bra för att verkligen ske och det är vi otroligt medvetna om. Det är därför vi kan drömma - vi vet att det bara är drömmar och det kommer aldrig att hända. Prinsen kommer inte ridande på en vit springare i röd mantel och gyllene krona med ett helt halvt kungarike under ena armen och oändlig kärlek under den andra i och med att det inte finns någon prins - därmed inte heller någon mantel, kärlek och alla har förstått poängen vid det här laget. I bästa fall skymtar vi en vit häst på Skansen någon gång under våra grådaskiga liv, men då ska vi ha en jävla tur.


Saken är den att du var en äkta saga. En fulländad sådan.


En gammal klyscha om ett kärleksideal


Ytterligare en kopp svart gift, kopp till mun. Ett andetag. En klunk. Andetag, klunk, andetag, klunk. Tänk att en livsstruktur kan reduceras till något så pass simpelt. Fast. Är en livsstruktur en värdig livsstruktur om den är reducerad? Vaddå värde förresten. Allt som räknas är kärleken, var det inte så? Allt som räknas är kärleken. Jag har en teori. Om kärleken. Jag har en teori om att den inte finns och att alla är så rädda att aldrig få se skymten av den att de snabbt kastar ihop de mest fantastiska fanatiska superlativen om den och låtsas att de sett den. Á la kejsarens nya kläder. Sedan tittar jag på dig och teorin spricker så snabbt, helvete, det här går inte att låtsas, låtsas jag bara, vem lurar jag nu, vem försöker jag lura, jag lurar mig själv åh klyschan.

Målade tavlor till varandra, badade nakna i april

Jag blir ett indiebarn med blogg och systemkamera. Blogg i dova färger, bilder i för stort format. Jag blir ett indiebarn med randiga stora tröjor och rött läppstift. Tröjan som trasslar och läppstift som färgar av sig på turistkoppen från Paris. Jag blir så mycket jag inte är för när jag ser på dig kan jag allt och klyschan är så överallt att jag inte kan göra annat än att just det, bara lägga mig ner och dö. Lägg mig ner och dö. Kasta mig ner och dö. Ställa mig ner och dö. Leva. Det är ju samma sak, bara det att jag helt tappat alla begrepp. Var är jag vad vill jag förutom att se på dig och ge dig allt.

Hur kan jag glömma alla andra? Hur kan de sluta spela roll? Varför älskar de dig inte som jag gör? Varför vill jag ge dig vartenda äventyr jag känner till när andra ger sina till andra? Varför är det dig jag vill ha eller det vet jag ju redan men varför vill inte resten av världen ha dig, ser de inte hur vacker du är när rosa moln speglar sig i dina ögon och alla måste smälta. Har inte alla smält än?

Hör upp, gott folk, det är något fel på era hjärtan. Kan ni inte se hur perfekt hela klyschan är? Sluta klaga sluta missbruka alla sagor jag vill ha, jag vill ha dem i fred och det vill du med. Hitta på en egen saga.

Jag vill inte ha en egen saga. Jag vill ha vår klyscha för den är det finaste jag sett.
Jag vill tala i svart och vitt, ett språk du förstår

Klumpen i halsen. Kaffet i munnen. Svälja. Andas. Inte glömma verkligheten. Ny klunk. Andas. "Stay real", så fan heller.



Det är som en historia som ligger gömd under sanden, ju mer jag borstar frenetiskt hittar jag dig. Sandkornen spyr åt sidan och där under vilar du, mitt ideal. Så orörd. Som om tiden hade stått stilla, allt sedan den dagen den månaden det året (den måndagen i juni 2009). Som om inga klockors hårda slag punkterat dina lungor. Som om du var orörd. Som om du inte dödat dig. Som om allt var som förut. En doft av bortglömd längtan i ditt hår.


Allt är igår. Det var igår jag såg dina ögon bland alla andras, tappade andan och gav fan i att leta reda på den. Hur ska jag kunna glömma dig när det var max 24 timmar sedan? Din hand mötte min men stöten min hand gav din var inget emot den närmast elektriska spänningen mellan våra utspärrade ögonfransar. Bara dagar senare vaknade vi tillsammans för första gången och trasslade samman lakan, händer, hår, känslor. Och vi gav smeknamn till varandra ingen annan visste om och klippte samma skitfula frisyr.



De kallar mig lycklig, som gick till synes helskinnad ur allting. Det lustiga är att vad "de" kallar mig, säger eller ens anser är mig fullkomligt likgiltigt. Det är inte konstigt? De är ju inte du. Och trots det, trots att det är så tydligt att det bara är du som har någon sorts betydelse kvar här (i mig), nekar jag dig allt varje gång du kommer tillbaka.



Varje gång du står i mitt trapphus och gråter lutar jag ryggen nacken bakhuvudet (du har klippt page medan jag lät raka av mitt hår) mot dörrens insida, klöser underarmarna till blodiga slamsor och gråter minst lika mycket som du. Jag hör dig genom brevinkastet som inte riktigt går att stänga och dina förtvivlade hulkanden letar sig in i takt med att mina ljudlösa tårar ritar vägar på mina kinder som grimaserar sönder sig för att inte höras ut till dig. Varje gång du gråter i mitt trapphus sitter jag i hallen lutad mot dörren.



Men jag släpper inte in dig, och jag öppnar inte min famn för dig.



Dina axlar tyngs av saknad över allt du aldrig fick

Och vreden över allt du aldrig får

Sedan tänker jag på det där morsan alltid säger om att tänka två gånger och jag börjar nästan gråta. Jag vill ju så jävla gärna ha dig och hur fan ska man veta vilken del av hjärnan man ska lyssna på när förnuftet ligger i koma?

Så många låtar som ringer i huvudet så många dikter som kittlar fötterna. Så många skrivna ord att reta ögonen så många tavlor som luktar färg som sticker dig i näsan och alla vet ju hur det är - ingen kan bestämma sig om ifall målarfärg luktar gott eller inte. Det här kommer att gå ett helvete och det vet vi alla.

Sedan tänker jag på det där morsan alltid säger om att inte låta kaffet kallna.

Det finns så mycket jag vill och så mycket jag borde. Så mycket jag ångrar och så lite jag fattar.

Sedan tänker jag på det där morsan alltid säger om att det är okej att gråta. Jag grinar. Jag vill ha dig och jag vet att det låter töntigt och som någon jävla kärleksballad men jag försöker bara säga allt jag vet, att jag vill ha dig så mycket och jag kan få dig så lite. Jag kan inte få dig, jag kan inte och lik förbannat står du utanför min ytterdörr och ser på mig (så kall och underbar för paralleller kommer aldrig att dö) och jag vill bara lägga mig ner och dö. Vad finns det för jävla logik i att så fort man mår lite kasst, vilja kasta sig ner i famnen på den enda sagan man känner till, den om prinsen och hästen och draken som vaktar tornet. Jag har ingen lång fläta, jag rakade ju av mig allt hår. Du kan inte komma upp. Rätt åt dig.

Jag behöver dig och jag vet hur korkat det vore att ta dig, men det kan vara du och jag mot världen som det alltid vart förstås. Varför inte?, frågar idioten inom mig och jag fräser något till ett svar, något om att kärlek inte finns att allt är lögn, förtal och hittepå. Varför då?, frågar idioten inom mig och jag börjar rimma istället.

Kärlek
Svek

Saga
Falsk utsaga

Du
Gnu

Du + Jag
Sarkofag

Hör hur snyggt jag kan rymma, och stanna utanför min dörr. Porslinet i den jättebilliga Ikeakoppen möter golvet betydligt mer högljutt än min tysta gråt och där är din röst igen: "Är. Du. Där?"

Jag. Brukade. Finnas. Där. För. Dig. I. Ditt. Hjärta. I. Mitt. Hjärta. Men. Du. Gick. Minns. Du?

Och! Nu står du mitt emot mig här igen. Människor, levande människor av kött och blod som andas känner gråter skrattar smärtar, går inte att stänga av och starta om, vill jag berätta för din lilla, blöta röst genom brevinkastet. Människor har man tills man stänger av dem och sedan GÅR MAN, vill jag skrika rakt i ditt ansikte, precis som du GICK ifrån mig. Och lämnade mig.

I tystnaden efter din röst samlar jag hetsigt ihop porslinsskärvor, sliter upp hud mot de vassa kanterna och minns igen.

Minns att det var du som gick

Det var säkert inget jättelätt beslut
Men du förklarade för mig på något slags trendriktigt kafe
Att även vackra sagor har ett slut

och lämnade mig att gråta dö och aldrig mera vakna

När jag blev vän med våld
Inte mot dig men allting annat jag kom åt

för att sedan öppna ögonen igen

(förvisso med dig i färskt minne)

och resa mig

(förvisso med dina steg som ett ständigt eko bakom mina)

och under tiden

blev du bekant med rädsla

och flydde dina egna val

trots att

du faktiskt hade ändrat dig.



Och under tiden blev jag inte hel men såren slutade att blöda, precis som i sångerna dikterna filmerna. Vare sig du såg det eller ej fortsatte tiden att ticka. Klyschor är inte förnybara. Man lever dem bara en gång allena.

Därför måste jag säga nej när du vill göra det omöjliga (spola tillbaka göra om göra rätt inte ha sönder mig). Jag vill att du sjunger för mig om en odödlig lycka, min kära, så berusat förtjusat om allting vi trodde vi glömt. Jag har ju inte glömt, alls, men då är då och nu är nu. Säger de på tv. Säger "de".

För lika delar lycka över att bara en dörr (tre centimeter tjock, jag mätte) skiljer oss åt, lika delar smärtsam medvetenhet om att du inte är densamma orörda med hela lungor som en gång var min. Och jag din. och vice versa.

Och att vi vandrat klyschan runt
och många gjort det före oss

spelar faktiskt en oroväckande stor roll.

Räkna mig lugn

Bara för att jag vet att vi inte är överens om vilkens om är den bästa versionen.






”Alltså, om inte du var så fruktansvärt dum i hela jävla huvudet skulle det här inte vara ett problem!”

Vad sa jag? Orden bara dundrade fram över min tunga (din din din tunga) och nu ligger de här mellan oss som nitton trasiga fåglar, ett kommatecken och ett utropstecken som desperat kippar efter luften i mina lungor (dina dina dina lungor). Du stirrar tillbaka på dem, eller på mig. Jag har ingen aning om jag någonsin är mer än mina ord. Åtminstone inte med dig. Dig dig dig (mig mig mig? Nej, aldrig, för dina ögon, de är för stora för sitt eget bästa och mina ögon är små och inte alls som dina.)
Så här står vi, du och jag. Jag och du. Här står vi på en blåsig skolgård där nostalgin smakar grus och blod, där tiden har gjort ett tillfälligt stopp för oss (finns inget vi), där jag inte kan andas och där det är något med dina höftben som vill få mig att skrika. Du med vinden i ditt lockiga hår och jag utan livlinor. Fritt fall, baby, du och jag.

Fast just det, du är ju inte min baby.
Fast just det, fritt fall är inget vidare när man vet att man alldeles för snart kommer att krossas mot marken.
Hur hamnade vi här?

Alla vet och ingen vet, så det är väl som det ska. Eller i alla fall som det brukar. Eller i alla fall som det är, och det är så fruktansvärt synd att man inte kan citera gittarplinkande för jävlar vad jag hade kunnat slänga i ansiktet på dig då. För helvete, helvete vad jag vill kasta saker i ansiktet på dig, för jag känner ingen som kan (inte kan, jag menar alltid är, jag menar är utan att veta om det, jag menar är utan att kunna hjälpa det fast vad fan en meningsuppbyggnad kan ju falla och tro fan att det kan vi med).

Jag står här och vill skada (dig dig dig) (mig mig mig), som den uppfuckade parantesen i mitt liv som du är. För låt oss ta det här på ett språk som alla kan begripa, det är inte jag det är du och det är båda två. För med risk att vara klyschor samtidigt som jag sparkar sönder dem alla måste jag ju säga det finns ingenting att göra utom att sitta här och bara räkna mig lugn.




”Det är ju för i hela jävla helvete inte jag som gör det till ett problem, det är ju du, ditt förbannade jävla ärkemiffo!”

Sedan jag mötte dig har jag aldrig förstått en enda kärlekssång. Ingen av dem handlar ju om hur det känns på riktigt, ingen av dem berättar ju hur mycket man sprängs i varje andetag, varje förbannad blinkning. Det är inte att vara uppfylld, att sväva på moln eller att vara lite gulligt nervös, det är att värka hela tiden, må konstant dåligt och att vara vettskrämd in i det sista.
Sedan jag mötte dig har jag aldrig förstått en enda romantisk komedi. Ingen av dem börjar med att den ena slår själen ur den andra och sparkar den mot det där nostalgiska blodiga gruset alla älskar. Ingen av dem börjar som vi. Ingenting handlar om oss och ändå står vi här. Bara våra tafatta, trevande ord handlar om det där som är vi (Finns inget vi! Fatta det någon jävla gång.). Bara de kan ta oss någonstans. Och så säger du att jag är dum i huvudet. Inte undra på att jag måste förstöra allt.

För hur kan jag göra något annat med dina ögon mittemot som glor så urskillningslöst förbannat på mig? Hur kan jag göra något annat än att söndra när du sprang in i mitt liv, slog upp båda våras knän och mötte min blick med din? Som ingen annan gjort hittills. Lättast är om jag talar om för dig att du skrämmer mig så. I det gruset skrämde du ihjäl mig, just där och just då. Jag har nämligen listat ut vad den där otroliga kärleken är (den som sjunger sångerna läser dikterna målar tavlorna viskar orden som ingen av oss kan hantera trots att det är allt vi har bara ord som drunknar i allt vi aldrig blir fan skit men det är väl så det är). Den otroliga, oövervinneliga kärleken som vi ser på film är bara ren och skär rädsla för att såras och att såra, och för att hitta något som liknar en själv i någon annan. Som jag hittade mina ögon i dina.

I några sekunder är vi där igen (och inte kvar här i nuet). Det är vår (inte höst) och våt asfalt (inga äckliga löv). Det är tidig förmiddag (inte bitter kväll i gatlyktors sken). Din cykel ramlar in i mig från ingenstans (dina ord stannar i din fula mun utan att säga något efterblivet). Våra knän är blodiga i gruset, vems blod är vems? Vems knän är vems? Vems själ är mest trasig och vems är mest vilsen? Och varför ligger de i gruset tillsammans med resultatet av din usla självkontroll när du är arg i kombination med en cykel, varför ligger de där och fastnar i varandra? Varför?!
Varför måste de fastna där, mitt i våren, när vi nu hatar varandra och som mest behöver dem för att hitta något sunt förnuft alls?




”I helvete heller! Det är inte jag som är du och det är ju du som är det jävla problemet!”

Jag vet inte varför men min värld stannade precis där. Precis precis där och jag kunde bara glo och tyst tänka för mig själv att det är visst du som är jag och det vet du mycket väl. Det vet jag mycket väl.

Jag vet inte varför men min värld startade precis där. Precis precis där och jag kunde bara bita mig i läppen och säga högt för oss båda att det är visst du som är jag och det vet du mycket väl. Det vet jag mycket väl.

Ingen berättar någonsin för en att grus är fruktansvärt obekvämt. Det låter inte så obekvämt i sångerna eller ens i tankarna. Där låter det bara talande. Grus är det där grova som ändå är ganska smått. Grus är det där som kan skada som ändå är ett ganska säkert vårtecken. En sådan där symbol alla letar efter att få använda. Jag vidhåller dock det jag alltid har sagt sedan första gången jag skrapade upp min kind på skolgårdens grus. Det är fruktansvärt obekvämt. Kanske nostalgiskt och kom igen, vi har ju till och med blandat blod, men lik förbannat är det obekvämt och glöm aldrig bort hur ett skrubbsår känns.

Vi ligger i gruset och ingen vet vad vi bör göra. Alla vet och ingen vet, det är som det är. Vi ligger i gruset och det kan sluta hur som helst och ändå inte. Detta fast att ingen av oss tror på ödet. Jag vet att du kommer lämna mig fast det inte finns något vi och jag vet att du kommer stanna hos mig fast (eller var det just för att) det inte finns något vi.

VI ligger i gruset. VI. Det finns inget vi, bara romerska siffror och jag vill bara ligga kvar och titta på hur dina revben syns genom din tunna t-shirt i vårsolen. Jag räknar dina revben. Du kommer aldrig att låta mig vara. Det vet de romerska siffrorna mycket väl.

Dina. Revben.
Dina revben finns kvar här än, trots att det är mer än ett och ett halvt år sedan vi började tumla om varandra i en lika fysisk som psykisk brottningsmatch om vem som kunde hålla ansiktet längst, vem som kunde hålla hjärtat kallast. Trots hösten finns dina revben här och spelar tysta sånger om oss och om hur vi aldrig kommer så pass långt som till ett oss. Under de där många kläderna finns de kvar och vill mig. De vill mig lika mycket som jag vill dig. I samma sekund som jag skriker (ljuger) om att du är du (jag jag jag) och att jag inte är du (jag jag jag) inser jag det och skulle lika bra kunna falla i dina armar lika hårt som jag föll från cykeln.

Men sak samma om jag vill dina revben för så långt kommer jag aldrig utan fritt fall och jag vill så fruktansvärt, outsägligt, förtvivlat gärna inte krossas. Snälla.




”Jag?” Fyra mississippi.

Min röst isar.

”Skulle jag vara problemet?” Tre mississippi.

Den fryser blodkärlen i dina ögon (i dina ögon fann jag mig själv).

”Det är ju för fan du…” Två mississippi.

Din mun din mun din mun på glänt.

”… Och inte jag…” En mississippi.

Inga ord går att hindra nu och jag borde ha bett till Gud men Gud du vet ju själv eller det är väl det du inte gör hur det känns när man faller isär och det bara är någon annans blod som kan hålla ihop dig mig oss vi nej bara mig nu.

”… Som envisas med att stanna kvar här.”

Tystnad.

”Bara gå, då.” Och jag räknar mig lugn.

Gudarna vet mycket väl hur det är att falla isär.
Gudarna vet och visst bryr sig väl gudarna, men synd om oss som inte tror på gudar. Synd om oss som inte tror på något alls. Synd om oss som varken tror på nostalgiskt grus, äkta kärlek, vårsol eller att vissa saker bara är ämnade för varandra. Synd om oss bara. Synd.

Jag föll isär och jag såg dig krackelera likadant. Jag såg dig falla till marken i alla de bitar jag vet är du för jag har räknat dem alla det finns inte en bit i dig jag aldrig räknat, för Mississippi vet allt och det vet vi båda mycket väl för floden är det enda vi tror på. Att se dig gå i alla dessa bitar se dina revben krasas sönder skrapas mot gruset susa baklänges upp på cykeln försvinna baklänges bort över skolgården vill få mig att skrika. För jag vet hur mycket som var ditt fel och hur mycket som var mitt, för allt kan skyllas på båda. För det fanns ingenting vi egentligen sade, mer än att du syntes mindre utanför mitt synfält, kan du snälla gå tillbaka.

Gudarna, ödet och allt det där vi inte tror på ska veta att det gör precis lika ont att se världen gå baklänges som det gör att de den krackelera framlänges. Eller i alla fall nästan. Eller i alla fall kanske. Eller i alla fall så gjorde det ont, för glöm aldrig hur ett skrubbsår känns. Det blir inte romantiskt i verkligheten precis som att ingenting kan vara romantiskt i verkligheten. Det är för mycket verklighet där att stoppa det, att bromsa det, att ha sönder det.

Men

Men man får inte börja en mening med men

Eller sluta en mening utan punkt

Men bara

Lugn. Snälla lugn.

Desperado

Desperado – det är dags att dra. The road is calling.
Så hon kastar sig ut ur rummet, ut i trapphuset och det första hon gör är att vända. Pinsamt, hon har ju ingenting med sig, vart ska hon kunna ta sig med ingenting? Mitt i vändningen fryser hon till. Varför skulle hon behöva något?
Hennes steg slår efter henne i den ekade korridoren och hon vinglar på skyhöga klackar mot spiraltrappan. Klackarna är lika smala som hon själv och kläderna hon knappt hunnit slänga på sig hänger som trasiga tygstycken över hennes taniga lekamen. I spegeln, nej fönsterglaset, som för övrigt avslöjar en begynnande morgon vid horisonten, stirrar en hålögd, vild blick tillbaka på henne omgiven av smutsigt, kolsvart hår. ”Jag ser ut som ett våldtäktsoffer”, och spegelbilden nickar bekymrat. Sedan knycker hon med huvudet, glöm inte att gå, det är ju det du sysslar med, håller på med, du skulle gå, fly, dra! Dra!
Ner för trappan, ut genom porten, allt i en flygande fläng. I den döende juninatten som sakta ger vika för den blodröda gryningen finns en bedövande fuktighet som slår emot henne som en tsunami. Inte ens den stannar hon för. Hon skulle ju dra. You’ve got to split this town.
Trots allt är ingen bättre än hon på vad gäller att dra, på att aldrig vända om igen och på att aldrig tänka om igen. Hon hade aldrig hört talas om ältande (varför älta när man kan klappra iväg i smala klackar), hon hade aldrig brytt sig om samvete (varför bekymra sig när man kan klappra iväg i smala klackar), och hon hade aldrig känt av ånger över att dra (för varför ångra när man kan klappra iväg i smala klackar). För hellre hej skoskav och ömma tår än hej förra kapitlet av livet. Don't you ever turn back again, streets get lonely and nights they get cold.

Det är så mycket hon inte minns, så mycket hon inte lagt på minnet, så mycket hon tyckt var rent trams och vad var det hon flyr ifrån nu igen? En lägenhet, ett draperi från IKEA och en metallicröd brödröst är det enda hon minns. Hon flyr ju ifrån det, så varför skulle hon bry sig om det? I klackar utan ens handväskan (var den fin älskade hon den är hennes röda läppstift där nej fly för fan fly det var ju desperado the road is calling igen, fly för fan fly). Gatorna här är tomma och det är bara hon och hennes små vinglande skodon som gör några ljud över huvud taget, förutom någon liten fågeljävel som sjunger, nej skriker, den lilla förorten till liv igen. Ett ögonkast över axeln unnar hon sig innan hon försvinner runt hörnet. Ett ensamt grått hyreshus har hon lämnat bakom sig, är det sådant som folk beskyller henne för att överge, det stämmer ingenstans, för man kan inte överge något som såg övergivet ut redan från början.
Men han var söt, det minns hon klart och tydligt. Kattögon och korta ögonfransar, hur han nu fick det att se bra ut vet hon inte. Han hade charmiga leenden och ett frågvist skratt som undrade om hon skulle med hem? Kanske? Lite grann? Någonstans, en liten stund och visst fan är det vad de brukar säga men precis som vanligt svarade hon vad hon brukade svara – med en blick och en knyck med nacken. Hon borde sluta prata och gå över till att bara gestikulera med nacken. Måhända ensidigt men hittills har hon inte stött på en enda som inte förstått vad hon menat med blicken och knycken och klackande steg ut ur baren eller lägenheten eller klubben eller uteserveringen eller var livet nu utspelats några få sekunder innan nästa scenbyte. Söt var han i varje fall. Alalale-o-la, alalale-o-la, lalalalalala, desperado. Visst var han söt och bra och säkert lite hjärtekrossad över hennes kvarlämnade handväska och obefintliga hyfs, men hon har aldrig haft något för att behålla människor alls. Så fort klockan tickar är det dags att dra. Så fort hon börjar lägga för mycket på minnet. Så fort hon fastnar. För världen, hela världen, alla människor och till och med de söta och till och med de fula, det är kvicksand alltihop. Visst är det inte lika lätt att sjunka som i Kalle Anka men hon vill inte bara kunna andas, hon vill alltid kunna dansa i höga pumps. Aldrig sitta fast. Alltid kunna dansa, alltid kunna steppa lite på stället i desperation eller plötslig lycka för visst hamnar man mitt i och det är mitt i man är lyckligast.

Hon tycker om att tänka att man ändå bara kan uppskatta en plats fullt ut om man aldrig kommer att se den igen. Så därför flyr hon. För att inte fastna och för att älska alla platser (så varför hatar hon det grå hyreshuset, den rangliga villan, det smutsiga övergångsstället, allt hon flyr ifrån som likt förbannat är fult i alla fall).

Men. Hon kan alltid dansa gatan fram för vet ni vad, det kommer fler gator och fler rödljus att trotsa fler taxibilar att välta in i, välta ut ur, fler himlar att somna under, fler kroppsdelar att glömma bort att de existerar. Det är ju så fruktansvärt roligt. Det kan ingen säga emot (biddibapbapbeng biddibapbapbeng bo) och därför kommer hon att strula stappla steppa vidare gatan fram gatan ner nästa stad skit i resten (biddibapbapbeng biddibapbapbeng pow).

Visst tar hon av klackarna ibland, bara för att hon vet att hon ser så oemotståndligt vacker ut där hon går barfota på trottoaren med klackarna i händerna, bara för att hon vet hur fantastiskt det ser ut med en sko i varje hand om det bara är sett i motljus. Vilket fantastiskt foto hon skulle bli, tänker hon och tänker inte mer på det utan strular stapplar steppar.

Och av någon jävla anledning dröjer hon sig kvar, några sekunder till (och hon som redan utnyttjat ögonkastet-över-axeln, det här är illa). Hon ligger i sängen igen, bland röriga lakan och sommarnattssken, och till och med längre bak tar hon sig, till när de tillsammans stapplade in genom hans gnisslande trädörr med usel lackering. Han hade inte stannat och sett på henne, tagit hennes ansikte mellan sina händer och ömt kysst henne i säng(/soffa/köksbord/golv) utan virvlat före in i lägenheten, slagit på musik och börjat blanda drinkar. Själv blev hon kvar i hallen, hon, hon som aldrig blir kvar någon gång någonstans, hon blev stående med förvirringen hon lärt sig att lägga benen på ryggen och rusa bortåt för. Hon hatar den. Känslan av att inte veta ”vad nu då?”. No more aching troubles. Han. Blandade. Drinkar. För. Henne.

I tre millisekunder stod hon kvar i hallen med sin förvirring och tveksamhet i handen innan hon sparkade av sig sina skor och lämnade både dem och tveket och virrandet på golvet, på en grön dörrmatta som kändes mer hemma än något hem hon någonsin haft (just ja, hon hade ju aldrig haft något, det var ju det som var grejen).

Och som de dansade i hans säng bland röriga lakan med sura drinkar i champagneglas av plast i händerna som då och då möttes men aldrig forcerades. Your clock ain’t ticking. Hennes klocka var inte där, ville inte få henne att gå, inte inom en rimlig framtid för vad är hundra år bland röriga lakan och plastglas man får krossa om man vill? Den usla lackeringen? Hon ville ha den. Den surrande kylskåpet? Hon ville ha det. De smuliga bänkskivorna, det oorganiserade skrivbordet, hans bångstyriga lockar hon aldrig sett förr, hans xbox, reklamen på golvet i hallen? Hon ville ha det alltihop och hon ville aldrig sluta dansa bland röriga lakan men så var han så fin och så len och så alldeles fantastiskt där att hon inte kunde låta bli att bara ramla ner i sängen och pilla i en märklig pojkes hår. Han somnade och hon ville inte gå, hon ville stryka honom över håret, fingra på lockarna, veta hur hans väckarklocka lät och när hon somnade värkte hennes fötter av skavsår som hon aldrig skulle se igen, now your spirit get rest at last.

Hon visste knappt vad han hette, hon hade aldrig lärt sig att lägga sådant där som namn på minnet (varför låta onödigt tjafs ta upp värdefullt utrymme när man ändå alltid drar så småningom), men plötsligt behövde hon allt sådant där och hon vaknade kallsvettig mitt i natten på trassliga lakan och hade panik. Med hälar som brände av forntid klackar snubblade hon upp, ramlade ut i hallen, landade vid posten. Letade bara efter namnet. Hittade papper, ark, plastiga ytor och där, någonstans i hörnet på alla dessa papper fanns en vit ruta med adress och postnummer och frankeras ej och postort och ett namn, en Mikael Sved och som Mikael sved inom henne direkt för även om hon förnekade det då så förstår hon såhär på morgonkvisten med skrikande fåglar och hög luftfuktighet att hon fattade redan då att han verkligen borde finnas i tomrummen i hennes minne. Så med en Mikael som sved i hennes huvud hals mun ben fötter hjärta snubblade hon sig tillbaka in i sovrummet och väckte honom med kyssar överallt. Hon var tvungen att ha honom på något sätt, någonstans kvar och det var med flit som hon inte ens viskade något om skydd och han kanske hade gjort det om hon inte hade varit så tydlig med att det var nu nu nu och inte i det där sedan som följer som de skulle leva i.

Så hon slängde sina sista klädtrasor på golvet och sjönk ner i röriga ansikten och ett oförglömligt lakan. Eller hur var det nu igen?

Och nu tänkte hon likt förbannat oförglömlig och det är inte så att hon inte kommer att glömma honom det är bara det att hon inte komma att glömma honom. No more running from your past. Aldrig mer för varför springa när man kan stanna?

Hon var tröttare än någonsin med värkande fötter, huvudvärken sprängde mot pannbenet och ändå brann hennes inre som en kärnreaktor. Your body failed so now you're leaving for the sky. Ingen del av henne förutom hon själv ville göra något alls.
"Mikael", skrek hon i upprymd extas med slutna ögon och fötter som aldrig mer skulle gå vackert barfota på en innerstadsgata, "Mikael, du skulle bara våga dra."
En förvånad, omtöcknad och så beklämmande kär blick mötte henne när hon lyfte sina tunga ögonlock igen och allt skulle bli vackrare än klackarna någonsin kunnat föreställa sig. Mikael log ett uppgivet leende och trodde på något sätt fortfarande (trots hennes intensiva galenskapsblick och kravlandet på hallgolvet och dansandet i sängen) att han drömde för vem blir kär på en klubbrunda med dansgolv glitter och glamour egentligen? Vem blir kär när det dansar ögonskugga i luften och drinkarna kostar för mycket och vem i ett par så använda pumps är inte bara ute efter ett one-night-stand?
Ändå var hon där, intensiv och galen och allt han ville ha.
"Mikael, du skulle bara våga dra för jag har fan planer nu och det, det är fan första gången."
"Jag bor här", är allt han kan få fram och hon älskar honom lite till för det. Riding on the crest of a high and pleasant wave.
"Jag har inte tänkt förut så förlåt om jag tänker allt på en gång", säger hon och drar hans lockar mellan fingrarna, ler och ser att allt är som det ska, "men jag tänker att det är du och jag som ska äta frukost tillsammans för all jävla framtid och du skulle bara våga säga nej."
Han sade inte nej. Ingen säger nej till en sådan natt till en sådan människa till en sådan uppenbarelse till ett sådant beslut.

”Mikael, du svider inte.” ”Nej men jag har skoskav.” ”Vill du låna mina skor ett tag? De är lite använda men ändå.”

Och varje natt som följde låg hon i deras (!) säng i några sekunder innan hon somnade och tittade. Ibland såg hon motorvägar, ibland discokulor och ibland hörde hon ljuden av ensamhet på asfaltspromenad just innan natten tar slut. Oftast såg hon bara honom, och som han sved och som hon ville känna honom svida mera och aldrig sluta. Hon som aldrig skulle bli kvar. En dag slängde hon ut skorna genom fönstret (han skrattade oavbrutet i en kvart efteråt och gick sedan ner fem trappor för att hämta upp dem igen, ”vems skor ska jag annars låna när jag får skoskav?”) och allt hon tänkte var speeding through the galaxy, your future has been saved.

En man du (jag) tyckte om

Jag vet hur du kommer att känna om det här.

Jag vet redan hur du kommer att se på mig, lite tveksamt och undrande, och jag vet hur det kommer att låta när du sammanbitet griper efter något hårt att greppa tag om men allt du hittar är sofftyg som glider mot dina oförstörda fingertoppar.
(Oförstörda är bara ett sätt att se på saken. Huden är i det närmaste orörd utan minsta skråma i dina vackra indievuxenpojkeshandlinjer och den är len och mjuk och inte grov som på händer som länge arbetat med sten till exempel.
Fast det finns en andra sida, där din hud är smutsig som fan. Du har rört vid så många och så många har rört dig tillbaka. Jag undrar vad de tänker, om deras kroppar värker än. Jag önskar ibland att de hade varit pudrade med sot då, så att märkena efter dem hade synts. Du kunde ha tatuerat in dem, men sotet som förlaga, och ingen skulle någonsin falla för bilden av oskyldig indievuxenpojke-looken igen.
Fast jag vet inte ens om det här är ett problem.)
Samtidigt som du sammanbitet griper efter något hårt att greppa tag om och det enda du hittar är sofftyg som glider mot dina oförstörda, smutsiga fingertoppar (manchestertyg för övrigt) säger jag att det var ju ändå du som lärde mig att gå ifrån dig. Det borde du veta. Du vet det. Det är ju därför du griper så pass desperat efter stöd. För att det är du själv som ryckt undan mattan under dina fötter.

Jag undrar vad det betyder att jag just kallade mig själv för den undandragna mattan under dina fötter. Om det betyder att jag lät dig trampa på mig eller om det bara betyder att jag lämnar dig med ett golv. Jag tror ändå att jag är mattan, och att jag kommer att dra undan mig själv.

Vi lärde varandra så mycket och ändå står jag nu här och ska alldeles strax snart strax dra undan mattan. Vi lärde varandra så mycket, och även om ironin i meningen jag vill skrika till dig är för överväldigande kan jag nästan inte låta bli. Jag vill bara ropa till dig, att utan dig hade jag aldrig kunnat lämna dig. Jag vill skrika det och få det att låta som en komplimang och inte en dödsdom. Det låter oundvikligen som en dödsdom. Speciellt med dina naglar som borrar sig in i manchestertyget. Det är en dödsdom när jag vet hur du kommer att se ut, så förstörd fast jag lärt dig att slå ifrån dig, att ta dagen som den kom.

Så du gjorde som jag visste att du skulle göra och nu sitter vi i varsitt soffhörn med dina fingertoppars rop på något solitt om så den minsta lilla känning av soffans hårda plaststomme som enda bakgrundssång. Älskling, även den är bräcklig. Idag är plast solitt och beständigt men vad vet väl vi asfaltsblommor om berg och sten och mahogny, om ek och packad jord? Det närmaste sanna beständiga vi har här är betong. Vi kunde aldrig ha stöpt vår relation i betong eftersom att handlade så mycket om att växa. Betong är inte elastiskt; det kan inte expandera. Vi expanderade, älskling, som en nytt gummiband tänjde vi gränser som om det var det enda vi kunde göra… Det kanske var så det var. Dina fingertoppar slutar snart skrapa, det vet jag. Ljudet från dem börjar tona ut, tillsammans med ett eko av ett bättre liv.
Jag öppnar munnen igen och läpparna smakar lakrits av orden jag sagt.
”Du, du, för att komma härifrån… Du måste resa dig snart. Annars blir vi fast här.”
Det är mil/två sittdynor mellan oss.
Ett par djupa ögon kantade av svarta ögonfransar i täta rader ser tillbaka på meningen jag just sa. Smakar på den, ögonfransarna fladdrar, munnen (med läpparna läpparna läpparna du har min smak i din mun) sväljer innebörden och jag önskar att jag inte var på andra sidan jorden/soffan/vardagsrummet egentligen för soffan tar upp hela rummets långsida utan tätt mot dig med vetskapen om att du efter omfamningen skulle resa dig och på lätta fötter vandra vidare mot bättre tider, fler sotiga händer och färre mig. Och samtidigt, nej. Låt mig bli din enda och besjung mig som den du lärde att leva. Snälla? Låt mig vara den jag skulle vara, en sådan som inte lämnar dig. En sådan som stannar. En pingvin. Jag vill vara din pingvin. Jag är din pingvin, men baby, du lärde mig att flyga så jag tänker dra nu.

Du säger ingenting och det oroar mig. Du säger ingenting – du beter dig som jag och det brukar aldrig vara ett bra tecken. Du beter dig precis som jag gjorde efter de svek som vi en gång gömt. Vi satt precis såhär. I varsitt hörn av soffan, en av oss skuldmedveten, en av oss tyst.

Egentligen gör jag ju samma sak mot dig nu, jag sviker ju dig, jag rycker ju undan mattan och får dig att bli sådär stum, jag sviker ju dig precis som du svek mig (menmenmenmen det är ändå inte samma sak skriker en del av mig med starkare självbevarelsedrift än resten av mig, det är inte samma sak, för den här gången har du lärt honom att slå ifrån sig, att ta dagen som den kom. Visst har du väl lärt honom snälla sig att han lärt sig.). Du säger ingenting och jag är rädd att jag lärt dig mer än jag borde. Vi skulle ju växa tillsammans. Inte växa ur varandra. Ändå är du flera storlekar för jävla stor och flera andra storlekar för liten.
One size fits all, stod det på paketet. Jag har en teori om att du svällde i mikron. Som en marshmallow. Precis som en marshmellow.

Bara säg något.

Bara något.

”Jag har din röst när jag dricker…” Din röst är så tyst (som min var då) och vad värre är – det här räknade jag inte med. Mina kalkyler är förgäves och jag bläddrar förskräckt igenom alla ekvationer jag löste för att lära mig dig och förutse ditt beteende. Du sitter på soffkanten och fortsätter obönhörligt att tala (”Fäster obönhörligt” sa de om Konrads Kalasklister i Pippi-filmen, varför stod det inte så på ditt paket?). ”… Och jag har din smak i min mun. Hemma hos mig, det känns inte ens som hemma längre för jag är ju bara med dig, det går inte att vara där. Jag kommer inte att kunna åka hem, fattar du? Jag kommer att hitta saker som du glömt och din doft hänger kvar i rummet där, det vet du ju. Jag”, du hämtar andan och det låter som att du stammar och jag tänker att om inte förr så måste du lära dig nu, nu! att slå ifrån dig, ”kan inte gå hem för hemma är hos dig. Här eller ute på gatan, där i snöfallet, eller var som helst så länge du är där. Du. Snälla.” Utan dig hade jag aldrig kunnat lämna dig. ”Snälla.” Du ekar. ”Snälla.” En rörelse, ett, två steg och en blick. Jag är i din famn där jag inte skulle vara tätt mot ditt bröst och hör ditt hjärta rusa för mig trots att det borde göra som i serietidningarna: köra klackarna djupt ner i jorden och tvärbromsa. Jag hör hjärtat rusa, ditt hjärta bankar och tvärbromsar inte, du får ingen hjärtattack, varför får du ingen hjärtattack? Varför är jag i din famn när ett ”snälla” inte räcker alls? När jag vet att betongen kommer att kväva mig och att det inte är rättvist alls. Jag är i din famn i alla fall. Medveten om hur vi doftar. Medveten om att du ekar, att jag ekar, att vi ekar. Vi är djupa dalgångar båda två när åtminstone en av oss behöver vara en bäck som rinner genom dalgången och förser den med vackert porlande vatten för att inte allt ska förvandlas till betong.

Faktum är att vi ekar. Att vi är dalgångar. Att allt förvandlas till betong. Att jag måste lämna dig. Så därför, därför undrar jag varför jag är i din famn och trycker mig mot ditt bröst som om du inte var den bergsvägg jag vet att du är. Jag vet inte varför jag klamrar mig fast så jävligt trots att jag vet att jag inte ska stanna. Du är en man jag tyckte om, men en av många män, en av många män. Jag kan inte räkna ut vad du ska göra trots att vi är av samma skrot och korn, ja, just det, skrot var det ja. Vi är gjorda av samma skrot. Samma överblivna material. Svagt radioaktiva. Dumpade på olämpliga platser. Vi är gjorda av samma skrot och ändå, ändå vet jag inte vad som händer. Förutom att jag ska, att jag kommer, att lämna dig. Strax snart strax. Jag ska bara vara i din famn en stund till och aldrig glömma bort hur vi doftar. Hur vårt växthus av betong doftar. Hur betong doftar.

Asfaltsblommor eller dalgångar, jag vet inte vad vi är. Bara det att ingen av oss porlar. Vi ekar. Du doftar. Det enda sätt för mig att få dig var att aldrig vända om. Du gick snett bakom mig – jag vände mig om för att se dig. Jag såg hur långt bak du var (hur du samtidigt stod bredvid mig, kanske stod vi alltid på samma linje men vid dess början respektive slut). Du lärde mig verkligen allt. Du lärde mig att gå ifrån dig. Jag känner det så tydligt, blandad med vår varma doft träder en annan essens fram, virar sig in i allt som vi var och löser upp. Snart kan jag inte förnimma oss längre och du blir ett stenparti i plast mot min varma kropp som fortfarande minns oss men du är inte längre densamma och därför måste du förstå att vi inte finns längre.
Ändå vägrar du att förstå, ändå kan du inte begripa varför det som ska sker och nu Faktiskt Händer är så självklart och givet. Du ser plågsamt oförstående ut när jag höjer blicken för att ge dig signalen (vifta med flaggan, blinka med lyset, gestikulera med handen) att det är dags. Dina armar blir monotona (monokroma) och darrar av brist på acceptans av det som händer, det du ännu inte förstår, när jag utan ljud (bara tyg mot tyg sjunger sånger för oss nu) drar mig bakåt och ur dig. Min hand slinter mot din. Hud mot hud fräser till, avger en förtvivlad doft av misslyckande. En doft som hänger kvar i rummet. Du är en av andra, sluta se på mig, sluta att inte förstå. Jag vet vad som ska hända.
Jag är halvvägs ur din famn, när vi släppt varandra (släppa taget) börjar jag att vända dig ryggen och medan jag snurrar bort från allt som var blir varmt till kallt till en ny sorts värme, plast blir till förgängligt vatten som löser all betong. Medan jag vänder mig om blir vi borta och du blir en man jag tyckte om.