En man du (jag) tyckte om

Jag vet hur du kommer att känna om det här.

Jag vet redan hur du kommer att se på mig, lite tveksamt och undrande, och jag vet hur det kommer att låta när du sammanbitet griper efter något hårt att greppa tag om men allt du hittar är sofftyg som glider mot dina oförstörda fingertoppar.
(Oförstörda är bara ett sätt att se på saken. Huden är i det närmaste orörd utan minsta skråma i dina vackra indievuxenpojkeshandlinjer och den är len och mjuk och inte grov som på händer som länge arbetat med sten till exempel.
Fast det finns en andra sida, där din hud är smutsig som fan. Du har rört vid så många och så många har rört dig tillbaka. Jag undrar vad de tänker, om deras kroppar värker än. Jag önskar ibland att de hade varit pudrade med sot då, så att märkena efter dem hade synts. Du kunde ha tatuerat in dem, men sotet som förlaga, och ingen skulle någonsin falla för bilden av oskyldig indievuxenpojke-looken igen.
Fast jag vet inte ens om det här är ett problem.)
Samtidigt som du sammanbitet griper efter något hårt att greppa tag om och det enda du hittar är sofftyg som glider mot dina oförstörda, smutsiga fingertoppar (manchestertyg för övrigt) säger jag att det var ju ändå du som lärde mig att gå ifrån dig. Det borde du veta. Du vet det. Det är ju därför du griper så pass desperat efter stöd. För att det är du själv som ryckt undan mattan under dina fötter.

Jag undrar vad det betyder att jag just kallade mig själv för den undandragna mattan under dina fötter. Om det betyder att jag lät dig trampa på mig eller om det bara betyder att jag lämnar dig med ett golv. Jag tror ändå att jag är mattan, och att jag kommer att dra undan mig själv.

Vi lärde varandra så mycket och ändå står jag nu här och ska alldeles strax snart strax dra undan mattan. Vi lärde varandra så mycket, och även om ironin i meningen jag vill skrika till dig är för överväldigande kan jag nästan inte låta bli. Jag vill bara ropa till dig, att utan dig hade jag aldrig kunnat lämna dig. Jag vill skrika det och få det att låta som en komplimang och inte en dödsdom. Det låter oundvikligen som en dödsdom. Speciellt med dina naglar som borrar sig in i manchestertyget. Det är en dödsdom när jag vet hur du kommer att se ut, så förstörd fast jag lärt dig att slå ifrån dig, att ta dagen som den kom.

Så du gjorde som jag visste att du skulle göra och nu sitter vi i varsitt soffhörn med dina fingertoppars rop på något solitt om så den minsta lilla känning av soffans hårda plaststomme som enda bakgrundssång. Älskling, även den är bräcklig. Idag är plast solitt och beständigt men vad vet väl vi asfaltsblommor om berg och sten och mahogny, om ek och packad jord? Det närmaste sanna beständiga vi har här är betong. Vi kunde aldrig ha stöpt vår relation i betong eftersom att handlade så mycket om att växa. Betong är inte elastiskt; det kan inte expandera. Vi expanderade, älskling, som en nytt gummiband tänjde vi gränser som om det var det enda vi kunde göra… Det kanske var så det var. Dina fingertoppar slutar snart skrapa, det vet jag. Ljudet från dem börjar tona ut, tillsammans med ett eko av ett bättre liv.
Jag öppnar munnen igen och läpparna smakar lakrits av orden jag sagt.
”Du, du, för att komma härifrån… Du måste resa dig snart. Annars blir vi fast här.”
Det är mil/två sittdynor mellan oss.
Ett par djupa ögon kantade av svarta ögonfransar i täta rader ser tillbaka på meningen jag just sa. Smakar på den, ögonfransarna fladdrar, munnen (med läpparna läpparna läpparna du har min smak i din mun) sväljer innebörden och jag önskar att jag inte var på andra sidan jorden/soffan/vardagsrummet egentligen för soffan tar upp hela rummets långsida utan tätt mot dig med vetskapen om att du efter omfamningen skulle resa dig och på lätta fötter vandra vidare mot bättre tider, fler sotiga händer och färre mig. Och samtidigt, nej. Låt mig bli din enda och besjung mig som den du lärde att leva. Snälla? Låt mig vara den jag skulle vara, en sådan som inte lämnar dig. En sådan som stannar. En pingvin. Jag vill vara din pingvin. Jag är din pingvin, men baby, du lärde mig att flyga så jag tänker dra nu.

Du säger ingenting och det oroar mig. Du säger ingenting – du beter dig som jag och det brukar aldrig vara ett bra tecken. Du beter dig precis som jag gjorde efter de svek som vi en gång gömt. Vi satt precis såhär. I varsitt hörn av soffan, en av oss skuldmedveten, en av oss tyst.

Egentligen gör jag ju samma sak mot dig nu, jag sviker ju dig, jag rycker ju undan mattan och får dig att bli sådär stum, jag sviker ju dig precis som du svek mig (menmenmenmen det är ändå inte samma sak skriker en del av mig med starkare självbevarelsedrift än resten av mig, det är inte samma sak, för den här gången har du lärt honom att slå ifrån sig, att ta dagen som den kom. Visst har du väl lärt honom snälla sig att han lärt sig.). Du säger ingenting och jag är rädd att jag lärt dig mer än jag borde. Vi skulle ju växa tillsammans. Inte växa ur varandra. Ändå är du flera storlekar för jävla stor och flera andra storlekar för liten.
One size fits all, stod det på paketet. Jag har en teori om att du svällde i mikron. Som en marshmallow. Precis som en marshmellow.

Bara säg något.

Bara något.

”Jag har din röst när jag dricker…” Din röst är så tyst (som min var då) och vad värre är – det här räknade jag inte med. Mina kalkyler är förgäves och jag bläddrar förskräckt igenom alla ekvationer jag löste för att lära mig dig och förutse ditt beteende. Du sitter på soffkanten och fortsätter obönhörligt att tala (”Fäster obönhörligt” sa de om Konrads Kalasklister i Pippi-filmen, varför stod det inte så på ditt paket?). ”… Och jag har din smak i min mun. Hemma hos mig, det känns inte ens som hemma längre för jag är ju bara med dig, det går inte att vara där. Jag kommer inte att kunna åka hem, fattar du? Jag kommer att hitta saker som du glömt och din doft hänger kvar i rummet där, det vet du ju. Jag”, du hämtar andan och det låter som att du stammar och jag tänker att om inte förr så måste du lära dig nu, nu! att slå ifrån dig, ”kan inte gå hem för hemma är hos dig. Här eller ute på gatan, där i snöfallet, eller var som helst så länge du är där. Du. Snälla.” Utan dig hade jag aldrig kunnat lämna dig. ”Snälla.” Du ekar. ”Snälla.” En rörelse, ett, två steg och en blick. Jag är i din famn där jag inte skulle vara tätt mot ditt bröst och hör ditt hjärta rusa för mig trots att det borde göra som i serietidningarna: köra klackarna djupt ner i jorden och tvärbromsa. Jag hör hjärtat rusa, ditt hjärta bankar och tvärbromsar inte, du får ingen hjärtattack, varför får du ingen hjärtattack? Varför är jag i din famn när ett ”snälla” inte räcker alls? När jag vet att betongen kommer att kväva mig och att det inte är rättvist alls. Jag är i din famn i alla fall. Medveten om hur vi doftar. Medveten om att du ekar, att jag ekar, att vi ekar. Vi är djupa dalgångar båda två när åtminstone en av oss behöver vara en bäck som rinner genom dalgången och förser den med vackert porlande vatten för att inte allt ska förvandlas till betong.

Faktum är att vi ekar. Att vi är dalgångar. Att allt förvandlas till betong. Att jag måste lämna dig. Så därför, därför undrar jag varför jag är i din famn och trycker mig mot ditt bröst som om du inte var den bergsvägg jag vet att du är. Jag vet inte varför jag klamrar mig fast så jävligt trots att jag vet att jag inte ska stanna. Du är en man jag tyckte om, men en av många män, en av många män. Jag kan inte räkna ut vad du ska göra trots att vi är av samma skrot och korn, ja, just det, skrot var det ja. Vi är gjorda av samma skrot. Samma överblivna material. Svagt radioaktiva. Dumpade på olämpliga platser. Vi är gjorda av samma skrot och ändå, ändå vet jag inte vad som händer. Förutom att jag ska, att jag kommer, att lämna dig. Strax snart strax. Jag ska bara vara i din famn en stund till och aldrig glömma bort hur vi doftar. Hur vårt växthus av betong doftar. Hur betong doftar.

Asfaltsblommor eller dalgångar, jag vet inte vad vi är. Bara det att ingen av oss porlar. Vi ekar. Du doftar. Det enda sätt för mig att få dig var att aldrig vända om. Du gick snett bakom mig – jag vände mig om för att se dig. Jag såg hur långt bak du var (hur du samtidigt stod bredvid mig, kanske stod vi alltid på samma linje men vid dess början respektive slut). Du lärde mig verkligen allt. Du lärde mig att gå ifrån dig. Jag känner det så tydligt, blandad med vår varma doft träder en annan essens fram, virar sig in i allt som vi var och löser upp. Snart kan jag inte förnimma oss längre och du blir ett stenparti i plast mot min varma kropp som fortfarande minns oss men du är inte längre densamma och därför måste du förstå att vi inte finns längre.
Ändå vägrar du att förstå, ändå kan du inte begripa varför det som ska sker och nu Faktiskt Händer är så självklart och givet. Du ser plågsamt oförstående ut när jag höjer blicken för att ge dig signalen (vifta med flaggan, blinka med lyset, gestikulera med handen) att det är dags. Dina armar blir monotona (monokroma) och darrar av brist på acceptans av det som händer, det du ännu inte förstår, när jag utan ljud (bara tyg mot tyg sjunger sånger för oss nu) drar mig bakåt och ur dig. Min hand slinter mot din. Hud mot hud fräser till, avger en förtvivlad doft av misslyckande. En doft som hänger kvar i rummet. Du är en av andra, sluta se på mig, sluta att inte förstå. Jag vet vad som ska hända.
Jag är halvvägs ur din famn, när vi släppt varandra (släppa taget) börjar jag att vända dig ryggen och medan jag snurrar bort från allt som var blir varmt till kallt till en ny sorts värme, plast blir till förgängligt vatten som löser all betong. Medan jag vänder mig om blir vi borta och du blir en man jag tyckte om.