Desperado

Desperado – det är dags att dra. The road is calling.
Så hon kastar sig ut ur rummet, ut i trapphuset och det första hon gör är att vända. Pinsamt, hon har ju ingenting med sig, vart ska hon kunna ta sig med ingenting? Mitt i vändningen fryser hon till. Varför skulle hon behöva något?
Hennes steg slår efter henne i den ekade korridoren och hon vinglar på skyhöga klackar mot spiraltrappan. Klackarna är lika smala som hon själv och kläderna hon knappt hunnit slänga på sig hänger som trasiga tygstycken över hennes taniga lekamen. I spegeln, nej fönsterglaset, som för övrigt avslöjar en begynnande morgon vid horisonten, stirrar en hålögd, vild blick tillbaka på henne omgiven av smutsigt, kolsvart hår. ”Jag ser ut som ett våldtäktsoffer”, och spegelbilden nickar bekymrat. Sedan knycker hon med huvudet, glöm inte att gå, det är ju det du sysslar med, håller på med, du skulle gå, fly, dra! Dra!
Ner för trappan, ut genom porten, allt i en flygande fläng. I den döende juninatten som sakta ger vika för den blodröda gryningen finns en bedövande fuktighet som slår emot henne som en tsunami. Inte ens den stannar hon för. Hon skulle ju dra. You’ve got to split this town.
Trots allt är ingen bättre än hon på vad gäller att dra, på att aldrig vända om igen och på att aldrig tänka om igen. Hon hade aldrig hört talas om ältande (varför älta när man kan klappra iväg i smala klackar), hon hade aldrig brytt sig om samvete (varför bekymra sig när man kan klappra iväg i smala klackar), och hon hade aldrig känt av ånger över att dra (för varför ångra när man kan klappra iväg i smala klackar). För hellre hej skoskav och ömma tår än hej förra kapitlet av livet. Don't you ever turn back again, streets get lonely and nights they get cold.

Det är så mycket hon inte minns, så mycket hon inte lagt på minnet, så mycket hon tyckt var rent trams och vad var det hon flyr ifrån nu igen? En lägenhet, ett draperi från IKEA och en metallicröd brödröst är det enda hon minns. Hon flyr ju ifrån det, så varför skulle hon bry sig om det? I klackar utan ens handväskan (var den fin älskade hon den är hennes röda läppstift där nej fly för fan fly det var ju desperado the road is calling igen, fly för fan fly). Gatorna här är tomma och det är bara hon och hennes små vinglande skodon som gör några ljud över huvud taget, förutom någon liten fågeljävel som sjunger, nej skriker, den lilla förorten till liv igen. Ett ögonkast över axeln unnar hon sig innan hon försvinner runt hörnet. Ett ensamt grått hyreshus har hon lämnat bakom sig, är det sådant som folk beskyller henne för att överge, det stämmer ingenstans, för man kan inte överge något som såg övergivet ut redan från början.
Men han var söt, det minns hon klart och tydligt. Kattögon och korta ögonfransar, hur han nu fick det att se bra ut vet hon inte. Han hade charmiga leenden och ett frågvist skratt som undrade om hon skulle med hem? Kanske? Lite grann? Någonstans, en liten stund och visst fan är det vad de brukar säga men precis som vanligt svarade hon vad hon brukade svara – med en blick och en knyck med nacken. Hon borde sluta prata och gå över till att bara gestikulera med nacken. Måhända ensidigt men hittills har hon inte stött på en enda som inte förstått vad hon menat med blicken och knycken och klackande steg ut ur baren eller lägenheten eller klubben eller uteserveringen eller var livet nu utspelats några få sekunder innan nästa scenbyte. Söt var han i varje fall. Alalale-o-la, alalale-o-la, lalalalalala, desperado. Visst var han söt och bra och säkert lite hjärtekrossad över hennes kvarlämnade handväska och obefintliga hyfs, men hon har aldrig haft något för att behålla människor alls. Så fort klockan tickar är det dags att dra. Så fort hon börjar lägga för mycket på minnet. Så fort hon fastnar. För världen, hela världen, alla människor och till och med de söta och till och med de fula, det är kvicksand alltihop. Visst är det inte lika lätt att sjunka som i Kalle Anka men hon vill inte bara kunna andas, hon vill alltid kunna dansa i höga pumps. Aldrig sitta fast. Alltid kunna dansa, alltid kunna steppa lite på stället i desperation eller plötslig lycka för visst hamnar man mitt i och det är mitt i man är lyckligast.

Hon tycker om att tänka att man ändå bara kan uppskatta en plats fullt ut om man aldrig kommer att se den igen. Så därför flyr hon. För att inte fastna och för att älska alla platser (så varför hatar hon det grå hyreshuset, den rangliga villan, det smutsiga övergångsstället, allt hon flyr ifrån som likt förbannat är fult i alla fall).

Men. Hon kan alltid dansa gatan fram för vet ni vad, det kommer fler gator och fler rödljus att trotsa fler taxibilar att välta in i, välta ut ur, fler himlar att somna under, fler kroppsdelar att glömma bort att de existerar. Det är ju så fruktansvärt roligt. Det kan ingen säga emot (biddibapbapbeng biddibapbapbeng bo) och därför kommer hon att strula stappla steppa vidare gatan fram gatan ner nästa stad skit i resten (biddibapbapbeng biddibapbapbeng pow).

Visst tar hon av klackarna ibland, bara för att hon vet att hon ser så oemotståndligt vacker ut där hon går barfota på trottoaren med klackarna i händerna, bara för att hon vet hur fantastiskt det ser ut med en sko i varje hand om det bara är sett i motljus. Vilket fantastiskt foto hon skulle bli, tänker hon och tänker inte mer på det utan strular stapplar steppar.

Och av någon jävla anledning dröjer hon sig kvar, några sekunder till (och hon som redan utnyttjat ögonkastet-över-axeln, det här är illa). Hon ligger i sängen igen, bland röriga lakan och sommarnattssken, och till och med längre bak tar hon sig, till när de tillsammans stapplade in genom hans gnisslande trädörr med usel lackering. Han hade inte stannat och sett på henne, tagit hennes ansikte mellan sina händer och ömt kysst henne i säng(/soffa/köksbord/golv) utan virvlat före in i lägenheten, slagit på musik och börjat blanda drinkar. Själv blev hon kvar i hallen, hon, hon som aldrig blir kvar någon gång någonstans, hon blev stående med förvirringen hon lärt sig att lägga benen på ryggen och rusa bortåt för. Hon hatar den. Känslan av att inte veta ”vad nu då?”. No more aching troubles. Han. Blandade. Drinkar. För. Henne.

I tre millisekunder stod hon kvar i hallen med sin förvirring och tveksamhet i handen innan hon sparkade av sig sina skor och lämnade både dem och tveket och virrandet på golvet, på en grön dörrmatta som kändes mer hemma än något hem hon någonsin haft (just ja, hon hade ju aldrig haft något, det var ju det som var grejen).

Och som de dansade i hans säng bland röriga lakan med sura drinkar i champagneglas av plast i händerna som då och då möttes men aldrig forcerades. Your clock ain’t ticking. Hennes klocka var inte där, ville inte få henne att gå, inte inom en rimlig framtid för vad är hundra år bland röriga lakan och plastglas man får krossa om man vill? Den usla lackeringen? Hon ville ha den. Den surrande kylskåpet? Hon ville ha det. De smuliga bänkskivorna, det oorganiserade skrivbordet, hans bångstyriga lockar hon aldrig sett förr, hans xbox, reklamen på golvet i hallen? Hon ville ha det alltihop och hon ville aldrig sluta dansa bland röriga lakan men så var han så fin och så len och så alldeles fantastiskt där att hon inte kunde låta bli att bara ramla ner i sängen och pilla i en märklig pojkes hår. Han somnade och hon ville inte gå, hon ville stryka honom över håret, fingra på lockarna, veta hur hans väckarklocka lät och när hon somnade värkte hennes fötter av skavsår som hon aldrig skulle se igen, now your spirit get rest at last.

Hon visste knappt vad han hette, hon hade aldrig lärt sig att lägga sådant där som namn på minnet (varför låta onödigt tjafs ta upp värdefullt utrymme när man ändå alltid drar så småningom), men plötsligt behövde hon allt sådant där och hon vaknade kallsvettig mitt i natten på trassliga lakan och hade panik. Med hälar som brände av forntid klackar snubblade hon upp, ramlade ut i hallen, landade vid posten. Letade bara efter namnet. Hittade papper, ark, plastiga ytor och där, någonstans i hörnet på alla dessa papper fanns en vit ruta med adress och postnummer och frankeras ej och postort och ett namn, en Mikael Sved och som Mikael sved inom henne direkt för även om hon förnekade det då så förstår hon såhär på morgonkvisten med skrikande fåglar och hög luftfuktighet att hon fattade redan då att han verkligen borde finnas i tomrummen i hennes minne. Så med en Mikael som sved i hennes huvud hals mun ben fötter hjärta snubblade hon sig tillbaka in i sovrummet och väckte honom med kyssar överallt. Hon var tvungen att ha honom på något sätt, någonstans kvar och det var med flit som hon inte ens viskade något om skydd och han kanske hade gjort det om hon inte hade varit så tydlig med att det var nu nu nu och inte i det där sedan som följer som de skulle leva i.

Så hon slängde sina sista klädtrasor på golvet och sjönk ner i röriga ansikten och ett oförglömligt lakan. Eller hur var det nu igen?

Och nu tänkte hon likt förbannat oförglömlig och det är inte så att hon inte kommer att glömma honom det är bara det att hon inte komma att glömma honom. No more running from your past. Aldrig mer för varför springa när man kan stanna?

Hon var tröttare än någonsin med värkande fötter, huvudvärken sprängde mot pannbenet och ändå brann hennes inre som en kärnreaktor. Your body failed so now you're leaving for the sky. Ingen del av henne förutom hon själv ville göra något alls.
"Mikael", skrek hon i upprymd extas med slutna ögon och fötter som aldrig mer skulle gå vackert barfota på en innerstadsgata, "Mikael, du skulle bara våga dra."
En förvånad, omtöcknad och så beklämmande kär blick mötte henne när hon lyfte sina tunga ögonlock igen och allt skulle bli vackrare än klackarna någonsin kunnat föreställa sig. Mikael log ett uppgivet leende och trodde på något sätt fortfarande (trots hennes intensiva galenskapsblick och kravlandet på hallgolvet och dansandet i sängen) att han drömde för vem blir kär på en klubbrunda med dansgolv glitter och glamour egentligen? Vem blir kär när det dansar ögonskugga i luften och drinkarna kostar för mycket och vem i ett par så använda pumps är inte bara ute efter ett one-night-stand?
Ändå var hon där, intensiv och galen och allt han ville ha.
"Mikael, du skulle bara våga dra för jag har fan planer nu och det, det är fan första gången."
"Jag bor här", är allt han kan få fram och hon älskar honom lite till för det. Riding on the crest of a high and pleasant wave.
"Jag har inte tänkt förut så förlåt om jag tänker allt på en gång", säger hon och drar hans lockar mellan fingrarna, ler och ser att allt är som det ska, "men jag tänker att det är du och jag som ska äta frukost tillsammans för all jävla framtid och du skulle bara våga säga nej."
Han sade inte nej. Ingen säger nej till en sådan natt till en sådan människa till en sådan uppenbarelse till ett sådant beslut.

”Mikael, du svider inte.” ”Nej men jag har skoskav.” ”Vill du låna mina skor ett tag? De är lite använda men ändå.”

Och varje natt som följde låg hon i deras (!) säng i några sekunder innan hon somnade och tittade. Ibland såg hon motorvägar, ibland discokulor och ibland hörde hon ljuden av ensamhet på asfaltspromenad just innan natten tar slut. Oftast såg hon bara honom, och som han sved och som hon ville känna honom svida mera och aldrig sluta. Hon som aldrig skulle bli kvar. En dag slängde hon ut skorna genom fönstret (han skrattade oavbrutet i en kvart efteråt och gick sedan ner fem trappor för att hämta upp dem igen, ”vems skor ska jag annars låna när jag får skoskav?”) och allt hon tänkte var speeding through the galaxy, your future has been saved.