Räkna mig lugn

Bara för att jag vet att vi inte är överens om vilkens om är den bästa versionen.






”Alltså, om inte du var så fruktansvärt dum i hela jävla huvudet skulle det här inte vara ett problem!”

Vad sa jag? Orden bara dundrade fram över min tunga (din din din tunga) och nu ligger de här mellan oss som nitton trasiga fåglar, ett kommatecken och ett utropstecken som desperat kippar efter luften i mina lungor (dina dina dina lungor). Du stirrar tillbaka på dem, eller på mig. Jag har ingen aning om jag någonsin är mer än mina ord. Åtminstone inte med dig. Dig dig dig (mig mig mig? Nej, aldrig, för dina ögon, de är för stora för sitt eget bästa och mina ögon är små och inte alls som dina.)
Så här står vi, du och jag. Jag och du. Här står vi på en blåsig skolgård där nostalgin smakar grus och blod, där tiden har gjort ett tillfälligt stopp för oss (finns inget vi), där jag inte kan andas och där det är något med dina höftben som vill få mig att skrika. Du med vinden i ditt lockiga hår och jag utan livlinor. Fritt fall, baby, du och jag.

Fast just det, du är ju inte min baby.
Fast just det, fritt fall är inget vidare när man vet att man alldeles för snart kommer att krossas mot marken.
Hur hamnade vi här?

Alla vet och ingen vet, så det är väl som det ska. Eller i alla fall som det brukar. Eller i alla fall som det är, och det är så fruktansvärt synd att man inte kan citera gittarplinkande för jävlar vad jag hade kunnat slänga i ansiktet på dig då. För helvete, helvete vad jag vill kasta saker i ansiktet på dig, för jag känner ingen som kan (inte kan, jag menar alltid är, jag menar är utan att veta om det, jag menar är utan att kunna hjälpa det fast vad fan en meningsuppbyggnad kan ju falla och tro fan att det kan vi med).

Jag står här och vill skada (dig dig dig) (mig mig mig), som den uppfuckade parantesen i mitt liv som du är. För låt oss ta det här på ett språk som alla kan begripa, det är inte jag det är du och det är båda två. För med risk att vara klyschor samtidigt som jag sparkar sönder dem alla måste jag ju säga det finns ingenting att göra utom att sitta här och bara räkna mig lugn.




”Det är ju för i hela jävla helvete inte jag som gör det till ett problem, det är ju du, ditt förbannade jävla ärkemiffo!”

Sedan jag mötte dig har jag aldrig förstått en enda kärlekssång. Ingen av dem handlar ju om hur det känns på riktigt, ingen av dem berättar ju hur mycket man sprängs i varje andetag, varje förbannad blinkning. Det är inte att vara uppfylld, att sväva på moln eller att vara lite gulligt nervös, det är att värka hela tiden, må konstant dåligt och att vara vettskrämd in i det sista.
Sedan jag mötte dig har jag aldrig förstått en enda romantisk komedi. Ingen av dem börjar med att den ena slår själen ur den andra och sparkar den mot det där nostalgiska blodiga gruset alla älskar. Ingen av dem börjar som vi. Ingenting handlar om oss och ändå står vi här. Bara våra tafatta, trevande ord handlar om det där som är vi (Finns inget vi! Fatta det någon jävla gång.). Bara de kan ta oss någonstans. Och så säger du att jag är dum i huvudet. Inte undra på att jag måste förstöra allt.

För hur kan jag göra något annat med dina ögon mittemot som glor så urskillningslöst förbannat på mig? Hur kan jag göra något annat än att söndra när du sprang in i mitt liv, slog upp båda våras knän och mötte min blick med din? Som ingen annan gjort hittills. Lättast är om jag talar om för dig att du skrämmer mig så. I det gruset skrämde du ihjäl mig, just där och just då. Jag har nämligen listat ut vad den där otroliga kärleken är (den som sjunger sångerna läser dikterna målar tavlorna viskar orden som ingen av oss kan hantera trots att det är allt vi har bara ord som drunknar i allt vi aldrig blir fan skit men det är väl så det är). Den otroliga, oövervinneliga kärleken som vi ser på film är bara ren och skär rädsla för att såras och att såra, och för att hitta något som liknar en själv i någon annan. Som jag hittade mina ögon i dina.

I några sekunder är vi där igen (och inte kvar här i nuet). Det är vår (inte höst) och våt asfalt (inga äckliga löv). Det är tidig förmiddag (inte bitter kväll i gatlyktors sken). Din cykel ramlar in i mig från ingenstans (dina ord stannar i din fula mun utan att säga något efterblivet). Våra knän är blodiga i gruset, vems blod är vems? Vems knän är vems? Vems själ är mest trasig och vems är mest vilsen? Och varför ligger de i gruset tillsammans med resultatet av din usla självkontroll när du är arg i kombination med en cykel, varför ligger de där och fastnar i varandra? Varför?!
Varför måste de fastna där, mitt i våren, när vi nu hatar varandra och som mest behöver dem för att hitta något sunt förnuft alls?




”I helvete heller! Det är inte jag som är du och det är ju du som är det jävla problemet!”

Jag vet inte varför men min värld stannade precis där. Precis precis där och jag kunde bara glo och tyst tänka för mig själv att det är visst du som är jag och det vet du mycket väl. Det vet jag mycket väl.

Jag vet inte varför men min värld startade precis där. Precis precis där och jag kunde bara bita mig i läppen och säga högt för oss båda att det är visst du som är jag och det vet du mycket väl. Det vet jag mycket väl.

Ingen berättar någonsin för en att grus är fruktansvärt obekvämt. Det låter inte så obekvämt i sångerna eller ens i tankarna. Där låter det bara talande. Grus är det där grova som ändå är ganska smått. Grus är det där som kan skada som ändå är ett ganska säkert vårtecken. En sådan där symbol alla letar efter att få använda. Jag vidhåller dock det jag alltid har sagt sedan första gången jag skrapade upp min kind på skolgårdens grus. Det är fruktansvärt obekvämt. Kanske nostalgiskt och kom igen, vi har ju till och med blandat blod, men lik förbannat är det obekvämt och glöm aldrig bort hur ett skrubbsår känns.

Vi ligger i gruset och ingen vet vad vi bör göra. Alla vet och ingen vet, det är som det är. Vi ligger i gruset och det kan sluta hur som helst och ändå inte. Detta fast att ingen av oss tror på ödet. Jag vet att du kommer lämna mig fast det inte finns något vi och jag vet att du kommer stanna hos mig fast (eller var det just för att) det inte finns något vi.

VI ligger i gruset. VI. Det finns inget vi, bara romerska siffror och jag vill bara ligga kvar och titta på hur dina revben syns genom din tunna t-shirt i vårsolen. Jag räknar dina revben. Du kommer aldrig att låta mig vara. Det vet de romerska siffrorna mycket väl.

Dina. Revben.
Dina revben finns kvar här än, trots att det är mer än ett och ett halvt år sedan vi började tumla om varandra i en lika fysisk som psykisk brottningsmatch om vem som kunde hålla ansiktet längst, vem som kunde hålla hjärtat kallast. Trots hösten finns dina revben här och spelar tysta sånger om oss och om hur vi aldrig kommer så pass långt som till ett oss. Under de där många kläderna finns de kvar och vill mig. De vill mig lika mycket som jag vill dig. I samma sekund som jag skriker (ljuger) om att du är du (jag jag jag) och att jag inte är du (jag jag jag) inser jag det och skulle lika bra kunna falla i dina armar lika hårt som jag föll från cykeln.

Men sak samma om jag vill dina revben för så långt kommer jag aldrig utan fritt fall och jag vill så fruktansvärt, outsägligt, förtvivlat gärna inte krossas. Snälla.




”Jag?” Fyra mississippi.

Min röst isar.

”Skulle jag vara problemet?” Tre mississippi.

Den fryser blodkärlen i dina ögon (i dina ögon fann jag mig själv).

”Det är ju för fan du…” Två mississippi.

Din mun din mun din mun på glänt.

”… Och inte jag…” En mississippi.

Inga ord går att hindra nu och jag borde ha bett till Gud men Gud du vet ju själv eller det är väl det du inte gör hur det känns när man faller isär och det bara är någon annans blod som kan hålla ihop dig mig oss vi nej bara mig nu.

”… Som envisas med att stanna kvar här.”

Tystnad.

”Bara gå, då.” Och jag räknar mig lugn.

Gudarna vet mycket väl hur det är att falla isär.
Gudarna vet och visst bryr sig väl gudarna, men synd om oss som inte tror på gudar. Synd om oss som inte tror på något alls. Synd om oss som varken tror på nostalgiskt grus, äkta kärlek, vårsol eller att vissa saker bara är ämnade för varandra. Synd om oss bara. Synd.

Jag föll isär och jag såg dig krackelera likadant. Jag såg dig falla till marken i alla de bitar jag vet är du för jag har räknat dem alla det finns inte en bit i dig jag aldrig räknat, för Mississippi vet allt och det vet vi båda mycket väl för floden är det enda vi tror på. Att se dig gå i alla dessa bitar se dina revben krasas sönder skrapas mot gruset susa baklänges upp på cykeln försvinna baklänges bort över skolgården vill få mig att skrika. För jag vet hur mycket som var ditt fel och hur mycket som var mitt, för allt kan skyllas på båda. För det fanns ingenting vi egentligen sade, mer än att du syntes mindre utanför mitt synfält, kan du snälla gå tillbaka.

Gudarna, ödet och allt det där vi inte tror på ska veta att det gör precis lika ont att se världen gå baklänges som det gör att de den krackelera framlänges. Eller i alla fall nästan. Eller i alla fall kanske. Eller i alla fall så gjorde det ont, för glöm aldrig hur ett skrubbsår känns. Det blir inte romantiskt i verkligheten precis som att ingenting kan vara romantiskt i verkligheten. Det är för mycket verklighet där att stoppa det, att bromsa det, att ha sönder det.

Men

Men man får inte börja en mening med men

Eller sluta en mening utan punkt

Men bara

Lugn. Snälla lugn.