Klyschan

Den ena dagen kan kännas så hopplöst poetisk och vacker och fotogen att jag bara vill lägga mig ner och dö på en gång. Den andra dagen kan kännas så fruktansvärt ful, sjabbig och småäcklig på det där viset som gör att man får ont i ryggen av obehag, att jag bara vill lägga mig ner och dö på en gång. Det är så ofta jag bara skulle kunna sjunka ner i jorden och fortsätta sjunka utan att något skulle kunna stoppa mig och ändå vet jag att det bara är en känsla. Jag är som ett barn som inte har några gränser för fantasin även om verkligheten är tydligare än för den mest inbitna kärnfysiker. Jag är så jävla lätt att lura och så jävla svår att slå, den enda som ändrat på det, det är du.

Jag slår på kaffebryggaren. 159 kronor på Elgiganten.

Jag ska inte lägga mig ner och dö för det finns så mycket inuti mig som fortsätter att ticka fortsätter att gå fortsätter att snurra runt i eviga spiraler som ingen kan förstå. Jag ska inte lägga mig ner och dö vare sig för skönhetens eller för fulhetens skull. Jag bara säger att det känns.

Det var du och jag mot världen, det är väl så det brukar va
En gammal klyscha om ett kärleksideal
Med rosa moln kring huvvudet, tingeling och tralala
dansade vi runt på varsin hembyggd piedestal

Jag häller, kanna till kopp, kopp till mun. Koppen kostade fem kronor. Ikea. Alla älskar Ikea. En kärlekshistoria. Eller hur var det nu.



Saken är den att det finns så satans många sagor. Sanslöst mycket för många sagor om kärleken, den ljuva kärleken (störst av allt är kärleken). Alla tecknar ner berättelser om hur den övervinner allt, hjärtan slår i tredubbel takt för någon annan och fjärilar tar över hela världen. Varför gör vi det? Jo, för att vi vet att det är lögn. Allt gullande är bara trams eftersom att det är för bra för att verkligen ske och det är vi otroligt medvetna om. Det är därför vi kan drömma - vi vet att det bara är drömmar och det kommer aldrig att hända. Prinsen kommer inte ridande på en vit springare i röd mantel och gyllene krona med ett helt halvt kungarike under ena armen och oändlig kärlek under den andra i och med att det inte finns någon prins - därmed inte heller någon mantel, kärlek och alla har förstått poängen vid det här laget. I bästa fall skymtar vi en vit häst på Skansen någon gång under våra grådaskiga liv, men då ska vi ha en jävla tur.


Saken är den att du var en äkta saga. En fulländad sådan.


En gammal klyscha om ett kärleksideal


Ytterligare en kopp svart gift, kopp till mun. Ett andetag. En klunk. Andetag, klunk, andetag, klunk. Tänk att en livsstruktur kan reduceras till något så pass simpelt. Fast. Är en livsstruktur en värdig livsstruktur om den är reducerad? Vaddå värde förresten. Allt som räknas är kärleken, var det inte så? Allt som räknas är kärleken. Jag har en teori. Om kärleken. Jag har en teori om att den inte finns och att alla är så rädda att aldrig få se skymten av den att de snabbt kastar ihop de mest fantastiska fanatiska superlativen om den och låtsas att de sett den. Á la kejsarens nya kläder. Sedan tittar jag på dig och teorin spricker så snabbt, helvete, det här går inte att låtsas, låtsas jag bara, vem lurar jag nu, vem försöker jag lura, jag lurar mig själv åh klyschan.

Målade tavlor till varandra, badade nakna i april

Jag blir ett indiebarn med blogg och systemkamera. Blogg i dova färger, bilder i för stort format. Jag blir ett indiebarn med randiga stora tröjor och rött läppstift. Tröjan som trasslar och läppstift som färgar av sig på turistkoppen från Paris. Jag blir så mycket jag inte är för när jag ser på dig kan jag allt och klyschan är så överallt att jag inte kan göra annat än att just det, bara lägga mig ner och dö. Lägg mig ner och dö. Kasta mig ner och dö. Ställa mig ner och dö. Leva. Det är ju samma sak, bara det att jag helt tappat alla begrepp. Var är jag vad vill jag förutom att se på dig och ge dig allt.

Hur kan jag glömma alla andra? Hur kan de sluta spela roll? Varför älskar de dig inte som jag gör? Varför vill jag ge dig vartenda äventyr jag känner till när andra ger sina till andra? Varför är det dig jag vill ha eller det vet jag ju redan men varför vill inte resten av världen ha dig, ser de inte hur vacker du är när rosa moln speglar sig i dina ögon och alla måste smälta. Har inte alla smält än?

Hör upp, gott folk, det är något fel på era hjärtan. Kan ni inte se hur perfekt hela klyschan är? Sluta klaga sluta missbruka alla sagor jag vill ha, jag vill ha dem i fred och det vill du med. Hitta på en egen saga.

Jag vill inte ha en egen saga. Jag vill ha vår klyscha för den är det finaste jag sett.
Jag vill tala i svart och vitt, ett språk du förstår

Klumpen i halsen. Kaffet i munnen. Svälja. Andas. Inte glömma verkligheten. Ny klunk. Andas. "Stay real", så fan heller.



Det är som en historia som ligger gömd under sanden, ju mer jag borstar frenetiskt hittar jag dig. Sandkornen spyr åt sidan och där under vilar du, mitt ideal. Så orörd. Som om tiden hade stått stilla, allt sedan den dagen den månaden det året (den måndagen i juni 2009). Som om inga klockors hårda slag punkterat dina lungor. Som om du var orörd. Som om du inte dödat dig. Som om allt var som förut. En doft av bortglömd längtan i ditt hår.


Allt är igår. Det var igår jag såg dina ögon bland alla andras, tappade andan och gav fan i att leta reda på den. Hur ska jag kunna glömma dig när det var max 24 timmar sedan? Din hand mötte min men stöten min hand gav din var inget emot den närmast elektriska spänningen mellan våra utspärrade ögonfransar. Bara dagar senare vaknade vi tillsammans för första gången och trasslade samman lakan, händer, hår, känslor. Och vi gav smeknamn till varandra ingen annan visste om och klippte samma skitfula frisyr.



De kallar mig lycklig, som gick till synes helskinnad ur allting. Det lustiga är att vad "de" kallar mig, säger eller ens anser är mig fullkomligt likgiltigt. Det är inte konstigt? De är ju inte du. Och trots det, trots att det är så tydligt att det bara är du som har någon sorts betydelse kvar här (i mig), nekar jag dig allt varje gång du kommer tillbaka.



Varje gång du står i mitt trapphus och gråter lutar jag ryggen nacken bakhuvudet (du har klippt page medan jag lät raka av mitt hår) mot dörrens insida, klöser underarmarna till blodiga slamsor och gråter minst lika mycket som du. Jag hör dig genom brevinkastet som inte riktigt går att stänga och dina förtvivlade hulkanden letar sig in i takt med att mina ljudlösa tårar ritar vägar på mina kinder som grimaserar sönder sig för att inte höras ut till dig. Varje gång du gråter i mitt trapphus sitter jag i hallen lutad mot dörren.



Men jag släpper inte in dig, och jag öppnar inte min famn för dig.



Dina axlar tyngs av saknad över allt du aldrig fick

Och vreden över allt du aldrig får

Sedan tänker jag på det där morsan alltid säger om att tänka två gånger och jag börjar nästan gråta. Jag vill ju så jävla gärna ha dig och hur fan ska man veta vilken del av hjärnan man ska lyssna på när förnuftet ligger i koma?

Så många låtar som ringer i huvudet så många dikter som kittlar fötterna. Så många skrivna ord att reta ögonen så många tavlor som luktar färg som sticker dig i näsan och alla vet ju hur det är - ingen kan bestämma sig om ifall målarfärg luktar gott eller inte. Det här kommer att gå ett helvete och det vet vi alla.

Sedan tänker jag på det där morsan alltid säger om att inte låta kaffet kallna.

Det finns så mycket jag vill och så mycket jag borde. Så mycket jag ångrar och så lite jag fattar.

Sedan tänker jag på det där morsan alltid säger om att det är okej att gråta. Jag grinar. Jag vill ha dig och jag vet att det låter töntigt och som någon jävla kärleksballad men jag försöker bara säga allt jag vet, att jag vill ha dig så mycket och jag kan få dig så lite. Jag kan inte få dig, jag kan inte och lik förbannat står du utanför min ytterdörr och ser på mig (så kall och underbar för paralleller kommer aldrig att dö) och jag vill bara lägga mig ner och dö. Vad finns det för jävla logik i att så fort man mår lite kasst, vilja kasta sig ner i famnen på den enda sagan man känner till, den om prinsen och hästen och draken som vaktar tornet. Jag har ingen lång fläta, jag rakade ju av mig allt hår. Du kan inte komma upp. Rätt åt dig.

Jag behöver dig och jag vet hur korkat det vore att ta dig, men det kan vara du och jag mot världen som det alltid vart förstås. Varför inte?, frågar idioten inom mig och jag fräser något till ett svar, något om att kärlek inte finns att allt är lögn, förtal och hittepå. Varför då?, frågar idioten inom mig och jag börjar rimma istället.

Kärlek
Svek

Saga
Falsk utsaga

Du
Gnu

Du + Jag
Sarkofag

Hör hur snyggt jag kan rymma, och stanna utanför min dörr. Porslinet i den jättebilliga Ikeakoppen möter golvet betydligt mer högljutt än min tysta gråt och där är din röst igen: "Är. Du. Där?"

Jag. Brukade. Finnas. Där. För. Dig. I. Ditt. Hjärta. I. Mitt. Hjärta. Men. Du. Gick. Minns. Du?

Och! Nu står du mitt emot mig här igen. Människor, levande människor av kött och blod som andas känner gråter skrattar smärtar, går inte att stänga av och starta om, vill jag berätta för din lilla, blöta röst genom brevinkastet. Människor har man tills man stänger av dem och sedan GÅR MAN, vill jag skrika rakt i ditt ansikte, precis som du GICK ifrån mig. Och lämnade mig.

I tystnaden efter din röst samlar jag hetsigt ihop porslinsskärvor, sliter upp hud mot de vassa kanterna och minns igen.

Minns att det var du som gick

Det var säkert inget jättelätt beslut
Men du förklarade för mig på något slags trendriktigt kafe
Att även vackra sagor har ett slut

och lämnade mig att gråta dö och aldrig mera vakna

När jag blev vän med våld
Inte mot dig men allting annat jag kom åt

för att sedan öppna ögonen igen

(förvisso med dig i färskt minne)

och resa mig

(förvisso med dina steg som ett ständigt eko bakom mina)

och under tiden

blev du bekant med rädsla

och flydde dina egna val

trots att

du faktiskt hade ändrat dig.



Och under tiden blev jag inte hel men såren slutade att blöda, precis som i sångerna dikterna filmerna. Vare sig du såg det eller ej fortsatte tiden att ticka. Klyschor är inte förnybara. Man lever dem bara en gång allena.

Därför måste jag säga nej när du vill göra det omöjliga (spola tillbaka göra om göra rätt inte ha sönder mig). Jag vill att du sjunger för mig om en odödlig lycka, min kära, så berusat förtjusat om allting vi trodde vi glömt. Jag har ju inte glömt, alls, men då är då och nu är nu. Säger de på tv. Säger "de".

För lika delar lycka över att bara en dörr (tre centimeter tjock, jag mätte) skiljer oss åt, lika delar smärtsam medvetenhet om att du inte är densamma orörda med hela lungor som en gång var min. Och jag din. och vice versa.

Och att vi vandrat klyschan runt
och många gjort det före oss

spelar faktiskt en oroväckande stor roll.