Fuck Was I

Det är som om alla tänker rätt förutom jag som tänker fel. Det kanske låter ologiskt för någon utomstående, för som alla mina vänner säger så vet jag väl att det inte är så, för varför skulle alla andra ha rätt, alla andra har ju lika mycket fel och lika mycket brister och lika mycket misshandlat liv som ligger och skvalpar i deras hjärnor. Ändå är det som att jag har mycket mer av allt det där. Mer av fel, mer av brister och mer av misshandlat och skvalpande liv. För exakt vad i mig är det som driver mig till att ge mig in i sådant här? Exakt vad i mig är det som får mig att sitta här på kanten av min säng med explosiv, kärlekskrank huvudvärk?

Jo, jag vet vad i mig det är. Love grows in me like a tumor. Kärlekstumören som vet precis hur man äter upp någon som tänker så fel som jag. Jag vet hur det funkar, trots att jag aldrig har sett det på tv. Det är som att det vore naturligt att få bulor i huvudet per automatik så fort någon viskar k-ordet. K. Ä. Jag tänker inte skriva ut det. Det vore att slå mig själv i huvudet med en stekpanna.

En rosa stekpanna. En rosa stekpanna som får det att gå runt i huvudet och ritar solar och månar och regnbågar och glitter och bulor var det, ja.

… Skillet on the stove is such a temptation. Det regnar ute. Ett stilla augustiregn sprider sig over de gula gräsmattorna. I sommar har jag gått och gått och gått, samt åkt båt trots mina väldigt opålitliga sjöben. Familjen tvingade ut mig till någon meningslös kobbe i norra skärgården på vilken jag sprang runt i cirklar, hysteriskt viftande för att undvika mygg, getingar och andra flygfän med mord i sinnet. Det är en ond värld, det är därför jag brukar stanna i staden. Ingen har någonsin blivit attackerad av åttioelva mygg per kvadratcentimeter hud längs Söder Mälarstrand. Så det så.

Eller? Sedan jag träffade dig har jag inte alls haft koll på någonting någonstans. K. Ä. Äh vad fan – alla måste lära sig att stava till kälrek.

Om man googlar tumörer händer säkert en hel del obehagliga saker och jag tänker inte sitta äcklad och titta på bilder på några äckliga cancersvulster, jag vill bara veta hur man behandlar dem. Utan cellgifter, för du är fan inte värd att tappa allt hår och ork för, även om jag redan tappat orken och även om mitt huvud nuförtiden är mer fyllt av dig än av hår. Så det verkar som om du är både cancern och cellgifterna. Både sjukdomen och botemedlet. Både det meningslösa och det potentiellt verkningslösa. För vad fan ska jag med dig till? Och jag är lite för snabb att förälskat berätta för mig själv att jag ska ha dig till att kunna andas igen kunna le igen kunna leva igen och vara hel, för det har jag sett på tv. Och jag är lite för långsam att kontra mig själv med konstaterandet att de flesta ändå går gråtande från kärleken (stekpanna, stekpanna, jag menar kälreken) till slut ändå. Men maybe I'll be the lucky one that doesn't get burnt. What the fuck was I thinking?

Sommaren fick det inte att gå över och det gör mig förbannad. Om inte ens total avsaknad av romantiska komedier i kombination med tusentals och åter tusentals bitska flygfän kunde få mig att sluta försöka hoppas på ett lyckligt slut och ett lyckligt levande i alla mina dagar, så kan kanske inget få mig att sluta. Och då. Och då. Då sitter jag här med en explosiv tumör och vidriga cellgifter och kommer att för evigt eftersträva allt det där jag inte kan få. Allt det där ingen kan få. Nu pratar jag om dig igen.

Det är ju mer än mycket troligt att jag aldrig kommer att ens komma i närheten av dig. Du är ju ouppnåelig. Du är… En sådan där filmis. En bild på en skådis från en film… Is. Du är en bild på någon som egentligen inte finns. Så hur ska jag någonsin kunna komma åt dig? Hur ska jag kunna plocka upp dig, eller bättre upp, få dig att plocka upp mig? Sannolikheten att jag skulle hitta din filmis i mitt favoritflingpaket är ju i alla fall lite större än att du skulle fiska upp mig ur ditt dito, när nu jag inte ens är en filmis! Ser du problematiken?

Eller är det jag som hittar på alltihop?

Jag ritar dig på papper. Jag ritar dig med fingret på bordet (osynliga teckningar). Jag ritar dig i oboypulvret innan det sjunker ner i mjölken. Du är så fruktansvärt närvarande. Kanske för att du egentligen är så fruktansvärt frånvarande? Kan jag ha dig här på låtsas kanske jag aldrig någonsin behöver dig på riktigt. Det kan mycket väl fungera åt det hållet också. Kan vi. Låtsas. Det kan vi väl. Snälla? Kan vi låtsas det behöver jag aldrig stava till det där ordet.

K. Ä. Ä. Ä. Äh. What the fuck was I thinking?

Å andra sidan, vad fan, kan alla andra kan väl jag! För i Pretty Woman får horan den gråhårige affärskillen och i Shrek får träsktrollet ett annat träsktroll och i verkligheten så fick Carola faktiskt Runar. Poängen är att människor och träsktroll trots platta personligheter, grön hy, blomkrukskastande och frikyrklighet har lyckats erövra just det där k-ordet. Fast det är klart, horan var ju Julia Roberts och henne kan det nog inte gå dåligt för, och den gråhårige var Richard Gere och är man filmisarnas filmis kanske lite grått hår inte är så mycket att bråka om. Och Shrek och Fiona, de finns ju inte, och Carola och Runar gjorde ju slut för rätt länge sedan. Så slutsatsen får än en gång vara den att nej, jag kommer aldrig att få tag i dig.

Nu räcker det, nu säger jag stopp, nu säger jag nej till den här plöjande känslan som bygger tumörer och sprider cellgift, nu säger jag nej till filmisdrömmar och nej till dig. För fan, du är inte värd allt det här, du är inte värd att jag ska förlora mig själv för dig. Det finns så mycket jag önskar att jag kunde göra, säga. If we weren't such good friends I think that I'd hate you.

Sedan så sitter jag där och kan inte låta bli att undra, undra om mitt liv skulle kunna vända här och nu, om jag bara ringde dig och fick dig och blev en filmis själv. Hur svårt kan det vara? Jag pendlar mellan att saga ja och att saga nej, jag minns hela tiden att jag tänker fel, men tänker jag att jag tänker fel måste jag ju också ha fel när jag säger att jag tänker fel och plötsligt är poängen lite bortblåst. Jag inser vad jag behöver. Jag behöver stekpannans löfte om en lugnare hjärna. Så jag stavar.

KÄRLEK.

KÄRLEK FÖR FAN KÄRLEKKÄRLEKKÄRLEK.

Jag älskar dig snälla älska mig tillbaka.


Snälla, snälla, älska mig tillbaka. Jag ska vara exakt precis allt. Jag ska vara den som faktiskt finns när alla andra slutar finnas. Jag ska, nej, jag kommer att vara alltid. Ditt alltid. Om du bara vore mitt. Och ja, jag vet hur man stavar till t-o-n-å-r-s-r-o-m-a-n-s och att allt jag gör nu är temporärt för att jag är under tjugo men gissa vad? Vad spelar det för roll att jag vet det när jag är så dum och snäll och naiv och dödsförälskad när jag lägger mitt hjärta mellan dina tänder? Till I can laugh at my heart between your teeth. Det spelar ingen roll vad verkligheten viskar när du rusar mitt hjärta så att det låter som ett jävla tåg. Det rusar ju, och bolmar, skramlar som ett gammalt ånglokomotiv för dig.

Snälla, snälla, älska mig tillbaka. Jag vill kunna stava. Ordet består av tre bokstäver. Det borde kunna hanteras så himla enkelt. Jag borde kunna stava. Oh, it’s so embarrasing. Tre jävla bokstäver.

K.

Ä.


Äh. I’m this awkward and uncomprable thing.