Fuck it, tänkte Siri och slog ihop boken hon hade i knät. Hon hade suttit med den där i timmar och stirrat ner i de mjuka textmassorna som aldrig blivit mer än textmassor för henne idag. Just idag hade allt bara blivit till trycksvärta utan innebörd och allt Siri hade fått ut av det hela var den där speciella känslan i ryggen när den klagande strålade ut sitt missnöje. Hon sträckte på sig och försökte skaka av sig ryggens klagomål och fick ett ovilligt knakande till svar. Hon grimaserade. Att hösten skulle bli så svår trots allt. Trots alla mustiga färger, trots alla äpplen i trädgårdarna och trots allas stickade tröjor från Lindexkappahlhm. Hon hade verkligen trott att det skulle vara enklare nu. Tji fick hon.
Bland sorg som ingen vet
skall mina dar förrinna
Och inte ens längs med Djurgårdskanalen, kantad av höströda löv och tanter och gubbar som långsamt stapplande avnjöt sin privata höst, ålderns dito, fick hösten någon djupare färg. Eller mening, om man så vill. Tiden liksom bara flöt förbi, precis som det gråsvarta vattnet. Hon hade verkligen hoppats. Hoppats är ett för litet ord. Hon hade byggt magnifika luftslott i allsköns färger, figurklippt slottsgårdarnas häckar och kastat mynt i fontäner hela vintern sommaren våren för att hösten, i sin långsamt mörkläggande process, skulle bli den ljusaste av tider. Som solen övergår skulle hennes tristess vandra med den och kvar skulle hon stå, Siri, gyllene i höstens prakt och fan också, såhär blev det inte alls. Ställt bredvid verklighetens bitterljuva sanning blev det ungefär precis exakt tvärtom. För här satt hon nu, med kalla fingrar ömmande rygg irriterad hy trånga skor och kunde inte låta bli att bittert bita sig själv i underläppen. Helvete, det här gick ju inte vägen alls.
Ingen kunde säga att hon inte hade försökt att göra det bästa av situationen, för hon hade gjort allt det där man ska göra. Tänt ljus. Haft fetaost i salladen. Hällt upp klingande mörkt rödvin i väldiskade glas. Lett hemlighetsfullt. Det hjälpte nog inte, det insåg hon nu, när tystnaden var så obehagligt kompakt att inte ens ryggen kunde låtsas att livet inte blivit alldeles för klaustrofobiskt obekvämt.
O tysta ensamhet,
var skall jag nöjen finna?
Alla runt om Siri var fruktansvärt, beundransvärt felande och operfekta. Där fanns hennes närmsta väninna Vilma som med sina knubbiga lår och slarvigt uppsatta hår skrattade sitt hästliknande skratt och ändå lyckades leva fint och utan problem med pojkvän, katt och en tvåa på Söder. Där fanns Siris näst närmaste vän Osvald som trots sitt konstiga namn, extrema kräsenhet och alldeles för ihärdiga blick var lycklig med sin pojkvän, sitt Xbox och sin två och en halva i Hjorthagen. Till och med Odette som i all sin stereotypiska fransyska livsstil hade blivit brutalt bedragen och lämnad av mr Right och ännu inte repat sig var irriterande avundsvärd i all sin hjärtekrossade cynism. När de träffades tillsammans allihopa satt hon där som en låtsat lycklig, desperat kvittrande tropisk fågel omgiven av lugna ankor. De var inte konstlade någonstans utan guppade bara omkring på vattnet med sin förvisso fula näbb men med den där stickande, kolugna tryggheten i att de var lyckliga på riktigt. ”Fan ta dem”, tänkte den tropiska fågeln (tänk kolibri) och fortsatte att skrika ovanför deras huvuden att hon minsann var lycklig och perfekt samtidigt. Jodå, så var det, är det inte uppenbart? Nej.
---
Hon gick ut. Lent, smekande glittrade samma rödvin som hon hela hösten hällt upp hemma tillbaka mot henne och ställde samma fråga som hemma: Vad fattas dig? Glasets rundning fångade skickligt upp ljuset och kastade tillbaka det på henne, liksom underströk frågetecknet. Jazztoner trillade ut, en efter en, ur barens högtalare och sorlet runt omkring var inställt på den där pinsamt justerade volymen som förekommer i filmer. Där pratet precis underkastar sig musiken, som ligger som en silkessjal över allt som sker. Det enda man hör är huvudpersonernas intima dialog. Där föll det, en dialog kräver två. Hon var en(sam). En rödvinsdrickande huvudperson med trassliga lockar i en film utan handling, en synnerligen meningslös vision för vem som helst som behagade titta. För det visste hon nu, att allt de berättade om kärlek på film, i böcker, i kompiskretsen, allt de berättade om kärlek och allt som någonsin sagts om livet, är inget mer än romantiserande bullshit.
För kommunikation är inte lika lätt som på film, för man tänker inte på att efter varje dräpande, catchy replik man lämnar efter sig så följer ett alltid lika stelbent och pinsamt avsked. I verkligheten kan man inte klippa bort det där ingen vill se, det där som skulle förstöra en hel stämning. Siris liv var inget mer än förstörda stämningar om och om igen. Hon tyckte inte om att se sig själv som ett de romantiska komediernas offer, men nu när hösten föll och livet föll med den, så gav hon upp.
Bland trillande jazztoner skulle alla andra ha sett sjukt snygga ut och i det mörka skenet från gatlyktorna skulle alla andra ha kunnat skratta bedårande och sedan så hade det funnits vansinnigt poetiska polaroidbilder som bevis på att lyckan var gjord. I exakt den här situationen skulle alla andra inte ha varit så jävla ensamma. Siri gav upp. Hon tittade på sin telefon och höll nästan, bara nästan, på att ringa honom, han som inte fanns.
Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker
Hon ringde honom inte. Hon ringde Osvald istället och sedan satt hon där i Hjorthagen med hans lyckliga, sneda leende och hans blommiga, kantstötta tekoppar och tänkte på hur operfekt han var och hur perfekt han ändå hade det. Hon tänkte på hur vidrig hennes nästa tanke var och tänkte den en gång till: Vilma är knubbig, Osvald är frusterande och Odette är fransk och det hindrar dem inte från att leva de vackraste liven.
Hon sade inget utan drack istället tyst sitt te.
I tystnad drack hon te, i låtsad glädje pratade hon med Osvald, i låtsad övertygelse bekräftade hon att hennes liv var BÄTTRE. I trassliga lockar, fladdrande ögonfransar och perfekta tandrader såg hon lika mycket ut som den dröm hon inte kunde leva. I isigt, orange gatlyktesken vandrade hon hemåt, till busshållplatsen och väl där väntade hon. Bussar passerade men inte ens de som ledde hem var hennes. Hon satt stilla, fast i en svart, figursydd vinterkappa och inlindad i en alldeles för moderiktig halsduk, och kunde inte släppa tanken på att hon så innerligt ville att något skulle hända. Något lite mer exalterande än rätt buss, något lite mer fartfyllt än bridge med tre nära vänner varje torsdag. Mitt upp i sina tankar satt hon i höstkvällens tilltagande mörker satt hon, fjärmad, och vaknade inte förrän gatlyktan över busshållplatsen slutade fungera och bara alltför väl låtsades vara ett tecken.
Siri reste sig och gick hem. Inga jävla tecken hände henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar