Heartbeats

Det kan vara du och jag på ett dansgolv.
Det kan vara något så enkelt som en innekväll som blev en utekväll. Ett samtal från någon till någon annan, en bedjande röst, ”du kan inte stanna hemma för evigt”. Det kan vara att klä sig i paljetter och starka färger för att synas, för att bekräfta att man finns, kunna se sig själv i spegeln. Det kan vara klackskor genom snömodd, frostglittrande nätter och en klubb i Gamla stan. Det kan vara en, två, tre shots i baren för att känna något alls, och sedan en stor sväng ut på dansgolvet. Så enkelt kan det vara. Med djup technobas i högtalarna och melodislingor från hitlåtar som leder vem som helst, till och med något så jävla vilsen som jag, bort från verkligheten ett tag, och när man som bäst svänger händerna över huvudet, tappar allt förnuft och är helt borta hittar man dig. Hittar jag dig. Inte för att jag vet vad det är jag hittar. Jag bara hittar och ler. Dansar utan att se hur fult det ser ut men fascinerad över hur lamporna blinkar bort all verklighet. Den smyger iväg utan att höras bakom dånet från de slitna högtalarna. Det är allt jag behöver. Bara lite simpel verklighetsflykt, inget mer. Bara vetskapen om att allt blinkar bort och att andningspauserna mellan låtarna, där öronen ringer lite och där du generat kliar dig bakom örat och låtsas att du råkar vingla närmre mig fast jag ser att du är nyktrare än jag, finns där bara för det, bara för att du ska vingla närmre mig.
One night to be confused
One night to speed up truth
We had a promise made
Fan vad jag inte fattar någonting alls men det är väl det som gör det värt det. Jag dansar. Kanske i takt. Bryr mig inte. Verklighetsflykten är total, för just nu finns ingenting utom du och ljus som inte vet vad det vill. Det blir inte bättre än så. Vet ljuset någonsin vad det vill? Just nu tror jag att det vill föra mig lite närmare dig, dig lite närmare mig, några hjärtslags mellanrum mellan våra bröstkorgar är för mycket. Måste vara nära. Måste vara närmare.

Hade jag lite fritt tankeutrymme nu skulle jag förutse händelseförloppet. Jag skulle se oss ramla ihop, fånga varandra en stund, snurra iväg mot tunnelbanan, rök ur våra munnar, hamna någonstans i någons säng i någon annan för en stund, en stunds frist, och sedan morgonens kalla färglöshet igen. Vi skulle nicka kort åt varandra. Snubbla åt varsitt håll, jag ut i mitt kök och du ut i trapphuset. Jag skulle koka kaffe, fånga en kopp och ljudlöst skakande krama den tills knogarna vitnat. Du skulle titta på min dörr, tveka, andas alldeles för högt och sedan gå. Båda livrädda. Jag skulle lägga händerna mot dörrens insida, känna efter din hud under mina fingertoppar igen, medan dina stelfrusna händer skulle vara nerkörda i djupa fickor på väg mot någon veckas tomhet innan nästa flicka, nästa bar. Det är så det alltid är.

Men jag dansar inte alltid såhär. Jag dansar bara såhär när jag verkligen verkligen verkligen måste glömma måste bort måste dansa. Jag dansar bara såhär när den pinsamma stämningen följande morgon är så vansinnigt värd det. Jag dansar bara såhär när jag vet för mycket om mig själv. För jag har så mycket problem som normala människor inte har och tro det eller ej men jag tror inte att jag ens vill att du ska stanna eller att jag ens vill att stämningen ska vara mindre pinsam. Jag har hört att andra människor inte har samma problem som jag men jag har svårt att ta det till mig. Jag skulle vilja diagnostisera mig själv som manointelligent. Då och då faller jag in i perioder av alldeles för häftigt tänkande. Mitt dansande är bara ett ganska gulligt men lamt försök att dansa/supa bort det. Just nu just i dansen så finns det ingenting jag hellre vill för just nu just i dansen har jag ingen aning om att jag kommer att hamna i mina träsk igen. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre för to know what to say, mind is a razorblade.

Men det är snyggt att vara onormal och det är dessutom toksexigt, det berättar de för mig på teve varje dag. Varje dag får jag höra hur viktigt det är att inte vara som de andra barnen, att vara utanför lådan och det är ett sådant skitsnack. Det är ett helvete att vara onormal. Det finns inget vackert i att den enda lösningen på ångesten som skär och strimlar och krasar inom mig är att dansa lite grann, falla lite grann, finnas nära något lite grann, avfärda någon lite grann, bli ensam igen. Det finns inget vackert i det, och om det mor förmodan gör det, är det samma typ av skönhet som i ärren som emobarnen inom oss lämnat efter sig, samma skönhet som i skriket av krita mot svart tavla, metall mot metall. Varje dag får jag höra hur snyggt det är att vara onormal och varje dag svarar jag genom att sluta mig ännu mer, falla dubbelvikt över min hög med problem och skaka ljudlöst över dem, att det enda som lindrar dem något så när är en dans någonstans med dig, stackars du, du som inte ens känner mig och vet hur ont det gör. Du som bara ramlar i mina ögon, som jag i dina, och dansar lite till, lite grann, försöka följa musikens takt men faller snarare in i hjärtats. Sharing different heartbeats in one night. För det ingen vet är att jag älskar dig. Jag vet att jag inte visar det och jag vet att det är helt fucking mindfucked, men det är inte desto mindre sant. Jag älskar dig, sättet du går på sättet du sluter dina ögonlock på och sättet du gäspar på. Synd att jag inte vet vem du är. Synd att du aldrig ens sett mig. Synd att jag aldrig ens sett dig. Det är precis det här som gör mig så jävla onormal, det här att jag i snömodden i backen upp till busstationen över Södermalmstorg kan komma på mig själv med att säga högt att jag är kär fast jag inte begriper vem jag syftar på. Jag har problem ingen annan har, jag vet att jag har problem ingen annan har. Det märks ju på sättet alla andra går. Alla hipsters som studsar av sina Doctor Martens, alla affärsmän som halkar i sina välputsade men missanpassade blankskor, alla pensionärer som planlöst följer sin rullator som i trans in i hissen ner i tunnelbanan. Jag undrar hur alla de där människorna får allt att gå runt. Det ser så jävla overkligt ut. Själv står jag kvar där med mina nyss yttrade ord hängande i luften. De försöker strypa mig, jag vet att det är så. Jag stryps långsamt till döds av mina egna ord.

Men jag vill tro att mina ord var sanna, och att jag i två millisekunder fick känna något. Att det hela inte handlade om att jag behövde något, utan dig. Att det var du som tog dig förbi det så få lyckas ta sig förbi, att du rev mina murar lite grann. Någon räcker inte – det måste vara du. To call for hands of above to lean on wouldn’t be good enough for me, no. Ingen kan neka mig vad jag såg. Ingen kan motbevisa att du log på det där sättet som fick mig att snubbla omkring inuti, börja drömma om dig, börja längta efter dig. Allt du gav mig, en dans, andetag, lätta handrörelser, allt det var ändå du, och allt det älskar jag. Älskade jag, för jag ska aldrig träffa dig igen. Jag vet inte ens om jag vill det. Det är jobbigt nog som det är, att hantera mig själv och balansera på knivseggen tillsammans med någon annan än mig vet jag inte om det är möjligt.

Och ändå, ändå. Ändå vill jag ha dig, ditt leende när du höjer läpparna och blottar tänderna. Jag vill ha dig, one night of push and scream and then relief, och känna efteråt om det gav något alls. Om du lyckades rucka på fasaden. Smälta min is. Stänga av mitt lindrande technobeat. För jag vet verkligen inte alls var jag har mig själv, och på ett sätt är det ganska skönt trots att både mina föräldrar, mina gudsförgätna, lögnaktiga vänner och min trogna skara av psykologer försöker motbevisa den tesen. De tror att jag behöver mig själv. Jag vet att jag kan skita i mig själv, att den jag behöver är du och att det enda som står emellan oss är jag. Förlåt. Jag ska flytta på mig. Det är ju det jag gör, hela tiden. Flyttar på mig så att du ska komma fram. Det är ju därför jag dansar och det är därför jag plingar lite extra högt med teskeden i kaffekoppen när den pinsamma morgonstunden är där. Det är för din skull jag flyttar, jag måste bara få dig att inse att du måste röra lite på dig också. Jag har faktiskt inte tid att stå här och snurra och vänta på att du kommer och älskar mig. Jag är för upptagen med att älska dig för att ha tid att vänta.

Var brukar människor mötas egentligen?
Jag vill inte veta och jag vill heller inte veta hur det är att ha ett normalt liv som inte är så fruktansvärt meningsfullt och gladtossigt på samma gång. Vad skulle jag väl få ut av det? Allt jag vet är att jag just nu dansar här med dig. Att jag dansar tills dansen tar slut och tills jag inte längre minns vad det var jag saknade.