Be Mine!

Ibland är jag så jävla nära att bara släppa allt och bara skrika, eller kanske snarare vråla, ett hänsynslöst FUCK YOU ut i den här Stockholmsluften. Jag lovar, jag är så jävla nära ibland att det känns lite som att jag redan öppnat käften och gjort exakt det, men att den där känslan av (om inte annat så i alla fall tillfällig) tillfredsställelse inte hunnit kicka in riktigt än. Jag är nära ibland men jag vet också att jag inte riktigt kommer göra det, för jag vet ju att det inte riktigt är rättvist. Mot dig alltså.
(Fuck rättvisa.)
(Fuck dig.)
Men nära är jag. Problemet är ju att du är så vansinnigt långt bort från att fatta någonting alls av allt det här, för du har inte greppat något alls av vad det är som händer i min hjärna, de här serierna av fucking explosioner menar jag då. Och jag vet att svordomar tappar sitt sting om man använder dem för ofta. Och jag vet att man verkligen inte ska börja en mening med ”och”, och jag vet att man inte ska blanda in engelska i sitt språk hela tiden men det är lite svårt när allt jag vill är att vara orättvis och bara få skrika FUCK YOU. Plus att svenska svordomar blir så mesiga när man vill något lika hetsigt som jag vill säga det här. ”Fan ta dig” svider helt enkelt inte lika mycket. Jag tänker inte skrika något obscent på svenska ens i mitt huvud. Det skulle bli för verkligt och allvarligt talat, du förtjänar inte det här, inte på riktigt, så jag tar det bara på engelska. Låtsas att det slår hårdare och samtidigt blir mindre verkligt. Win-win situation. Titta, jag gjorde det igen.
Jag vill ju bara ha dig, kan du inte fatta det? Alltså jag vet att jag inte sagt något, men jag vill inte behöva säga något. Jag vill att du bara ska fucking fatta.
Det roligaste är hur du gör allt verkningslöst trots att du är för långt bort (om än tillräckligt nära för att låta mig se dig då och då på klubbarna vi (du och jag menar jag förstås, inga vi finns kvar för oss) hänger på, på gatorna vi strosar på, i affärerna vi shoppar hipsterkläder i) för att röras vid. Det är sanslöst hur du känns så mycket att allt annat blir stumt, som ett blåmärke man tryckt på så länge att huden inte längre känns och man glömmer att man har en himla massa kvadratdecimeter hud kvar som är inte är blåmärkt. På avstånd gör du allt vackert i mitt liv glanslöst. Ingen öl skummar friskt längre. Inga stjärnor glittrar vemodiga ord i natten. Inga nålar sticks. Inga känslor, utom de jag har för dig, känns.
Inga känslor utom de jag hyser för dig bultar, slår, krumbuktar, voltar, spasmar, andas, slår i min bröstkorg. Det är som att jag har ett foster därinne, ett jävla foster som släppt ut allt vatten och är väldigt mycket i förlossningsstadiet, som trycker sina ofödda fötter mot insidan av mina revben och skriker ”FÖD MIG NU” för döda öron. För jag tänker ju inte släppa ut dig därifrån.
Jag tänker inte krysta och sära på benen och smärta ännu mer (för du gör ont i mig) för att eventuellt må bättre senare. Efteråt. Vad skulle det tjäna till? As if a good thing ever would make up for all the pain. Just nu, för tillfället, tills vidare och för alltid, så är problemet att det känns som om det inte kommer kunna finnas något efteråt. Allt är nu, det är allt eller inget fast lite mer som bara ”allt” för jag tror inte att jag kan välja ”inget”.
Jag har aldrig sagt ett ord om det här till dig, om allt det här med mina inre explosioner och foster och fan jag måste sluta med den liknelsen för att tänka på att vara gravid får mig bara att vilja förneka min kvinnlighet. Poängen är att du, du som alltid skrattar åt mina skämt och uppskattar mina spellistor jag gjort till dig på Spotify ibland. Eller, egentligen är det ju inte ibland. Egentligen har jag gjort en ny typ varje kväll och sedan metodiskt raderat dem, låt efter låt för att jag inte vågar skicka dem. Jag har inte sagt ett ord om att jag vill att det ska vara du och jag, du och jag som ett astöntigt, lite småäckligt, halvsunkigt men fucking magnifikt heteropar. Det här är de sista klibbiga trådarna av drömmen och illusionen om kärleken som klänger sig fast vid mitt bröst. Jag tror jag ska slita bort dem snart, det är fan inte värt det. Det är fan inte värt det. Titta, nu kan jag svära på svenska igen, det kan vi väl kalla framsteg? Ja, vi kallar det framsteg så kan jag låtsas att jag gå vidare snart och sluta tänka på dig och att you never were and you never will be mine.
Jag vet inte om du fattar hur pinsamt det känns, hur pinsamt och naket och fånigt det känns att stå själv när allt ens inre skriker efter är att man ska sammanlänkas med en annan. Jag vet inte om du fattar hur puckat det känns. För trots att jag ler okontrollerat varje gång du går in i samma rum som jag och trots att jag hittar fler fantastiska saker om dig varje gång jag ens sneglar på dig, så får du mig att känna mig dum i huvudet. Dum i huvudet, det är så jag känner mig och jag gick ändå ut grundskolan med 320 poäng, gymnasiet med 22.5 och slumrat mig igenom tre terminer på SU. Jag vet inte om du fattar hur det känns att känna sig så jävla pinsamt korkad. Du kanske inte måste veta det, du kanske inte ens borde veta det men allt jag kan tänka är att now you’re gone there’s like an echo in my head and I remember every word you said. Varje ord du sa. Och inget av orden du sa kommer ge mig någon master i något ämne alls. Därmed värdelöst. Sorry.
Men nu ligger jag här i min säng med spasmiska slag i min bröstkorg och ser oss passera i revy. Det är en rätt fin film att se en ensam tisdagskväll, måste jag ändå erkänna, och hade det inte varit för att varje tryck mot blåmärket som är du värker sönder både mig och medvetandet runt omkring mig skulle jag inte haft något emot att ligga här ett tag till och titta. Jag hade kunnat poppa popcorn, slänga mig ner på sängen och tryckt på mellanslag för att filmen skulle starta. Legat där bland myskuddarna och trivts. Gillat läget och sett filmen från början till slut.
Hur vi började i augusti, med ännu inte röda löv, på något uteställe och du glittrade lite mer än dina polare. Hur din jeansjacka satt bättre än något plagg på någon annan. Att du lånade min sjal, garvade åt att jag kallade den scarf och vägrade lämna tillbaka den. Att jag inte fick återse den förrän sju veckor senare, i en värld som blivit kantad av blodröda löv, liggandes i din fåtölj och matchade mig som låg lika utslängd i sängen två meter därifrån med världens största smile på läpparna. (Inte leende, inte svenska, inte göra allt mer påtagligt än det redan är, plus att man inte kan säga smile utan att le och jag måste le när jag minns den första natten av många i din säng med höst utanför och varm vindpust-sommar på insidan) Jag lämnade den där, hade inte sett den på ett bra tag fram tills förra veckan. I saw you at the station, you had your arm around what’s her name, she had on that scarf I gave you, fuck vad ont det gör.
Och filmen fortsätter bra, med stora bullbak, mjöl på näsan och kärlek i luften. Vi dansar så snyggt ihop. Det svider att minnas att vi aldrig var ett riktigt par utan två stycken som träffades för att knulla och kanske göra något mer någon gång ibland men absolut inte facebookstatusa om hur kära och ihop vi var, men fuck it darling, det svider mindre än hur lycklig jag var över att ens få vara nära. Ens få andas din luft. Ens få finnas där för dig alltid. Du, världens finaste i jeansjacka, och jag, bara två ord och ett tecken bort. ”Kan du?” Och mitt ständiga svar: ”Alltid.” Det var ju så. Ju mindre du var min, desto mer var jag din.
Det märks som mest nu, när du är i mig och slår och sparkar och påminner om att jag alltid kommer, om du bara visslar, medan du är någon helt annanstans (fast på samma plats i samma lägenhet i samma stad och nästan likadana kläder som förut men med någon blekt askblond brud som inte lånar ut sina sjalar) och inte låter mig vara nära någonsin mer. Inte. Alls.
Ibland har jag tänkt på hur konstigt jag betett mig när jag varit med dig. Jag har bestämt mig för att det var min paljettklännings fel, den där paljettklänningen jag hade på mig första gången vi möttes. Alldeles för uppklädd förstås, och en helt vansinnigt dålig matchning med den där jävla scarfen, men det var sensommar och kvällarna kan vara kalla då och jag hade bråttom när jag gick hemifrån och jag ville bara inte få lunginflammation – vilket i och för sig också är konstigt för sedan när bryr jag mig om mina lungor? Jag har fan rökt sedan jag var tretton. Men paljettklänningen i alla fall, den hade jag på mig, mest för att dölja att jag antagligen såg lite skabbig ut med halvgammalt smink och slarvig håruppsättning men också för att jag tycker om att se paljetterna reflektera allt ljus så att man blir som en levande discokula. Såhär i efterhand inser jag hur stört out of character det var för mig, att ha på mig en paljettklänning. Såhär i efterhand inser du verkligen inte att det var out of character för mig, för du tror att jag har en grej för paljetter för jag gjorde en fucking grej utav att ha en grej för paljetter fast jag inte har det. Jag ville bara att du skulle minnas mig lite mer, ah något att liksom, du vet, hänga upp mig på. Paljettbruden. Så nästa gång vi sågs hade jag på mig ett armband med paljetter. Jag hade limmat dit dem själv. Jag ville bara att du skulle tycka att jag var lite egen, att jag var en sådan som sket i vad andra tyckte, en sådan som älskade paljetter. Det enda det gav mig i slutänden var väl en ganska misslyckad lögn och att du såhär i efterhand när du tänker tillbaka på dina gamla fuckbuddies så finns jag där, listad som Paljettbruden. Lite som ett artistnamn. Det var allt jag fick ut av det.
Ibland har jag tänkt på hur konstigt det är att du inte någon gång bara råkat börja älska mig. För there’s a moment to seize every time that we meet but you always keep passing me by, men jag menar, det fanns ju så många sådana ögonblick, så många ögonblick du hade kunnat välja, eller liksom bara ramla in i eller något, bara du hamnade I mitt knä. Kanske stötte jag bort dig med alla mina paljetter och överdrivna gester men du verkade hela tiden mest bara så fucking jävla clueless.
Och hon den andra, vem fan är hon? Vad fan är hon som inte jag är och jag veeeeeet jag ska sluta låta som en bedragen hustru från en Wallanderfilm. Men vad fan, jag kan ju inte låta bli när jag liksom föreställt oss vår historia, den om scarfen och paljetterna, som den vi ska berätta om och om igen när vi är senila och dementa och bara minns en enda jävla story. Jag hade liksom föreställt mig att scarfen och paljetterna, det var det som gällde, det var de detaljerna jag skulle lägga märke till för det är detaljer som gör en bra story va, och annars skulle väl ingen jävel på ålderdomshemmet palla lyssna på oss.


Du hör väl nu? Hur absurt det här är? Hur sanslöst sinnessjukt världsfrånvänt den här sången sjunger om oss? Du hör väl hur sjukt det här låter?
Det skiter jag i. Jag skiter i att det kanske mest är jag som sitter i min säng med vildvuxen fantasi och tänker för mycket på det där kk-förhållandet som tog slut för ett och ett halvt år (jag orkar inte vara så sorgsam att jag erkänner att jag minns att det är exakt ett år, sex månader, en vecka och fem dagar sedan) för vet du vad? Det betydde för mig, nej, ännu bättre, det betyder för mig. För mig är du killen i jeansjacka som bländade världen en utekväll i augusti och alla miljarder människor, och speciellt jag, fick ha solglasögon på sig i flera år efteråt för att kunna se över huvud taget. Du kom in och du bländade och ditt ljus lyser upp mig än. Eller. Minnet av det.
Skitsamma, du kom in i mitt liv och bländade och bar jeansjacka och snodde scarfs och du bländade faktiskt någon som bär paljetter och som därmed är van vid sådant, så det betyder att du bländade jävligt starkt. Jag kan inte glömma sådant. Sorry. Går inte. Toknej, vrålstop, big no no no. Vi upplever just nu tekniska problem och kan inte radera ett visst bländade just från minneskortet. Var god dröj.
Så ikväll går jag ut och dansar. Jag vet vart du ska ikväll (samma ställe varje tisdag) och jag skiter i blondinfittan. Ikväll ska jag ut, i paljetter och göra allt fel igen, men det skiter jag i, för ikväll dansar vi. Kanske på varsin sida dansgolvet, men ändå på samma golv. Samma musik, samma beat. Samma rörelser, samma längtan efter något mer som dunkar än musiken.
Samma bländande sken, från dina ögon och smile och allt respektive min klänning.